CH-branden i Gävle

Den 17 maj 2005 brändes dansrestaurangen CH (drev nattklubben Darling) i Gävle ner. Restaurangen låg i ett hotell (centralhotellet) så situationen för många gäster på hotellet hann bli allvarlig innan de på olika sätt lyckades ta sig ut. Det var en anlagd brand och väldigt snart riktades misstankarna mot en konkurrerande krögare som misstänktes för att eventuellt ha hyrt hjälp med att tända eld på den populära krogen i Gävle. Ryktet i Gävle var att han anlitat den så kallade Uppsalamaffian, vilket var logiskt med tanke på att den misstänkte krögaren var från Uppsala. Denne hade nyligen öppnat en krog i Gävle som dock inte klarade konkurrensen med CH:

2004 blev det ny regim i en av Gävles legendariska kroglokaler, den som en gång hette Blå Grottan, ett namn som många Gävlebor fortfarande förknippar stället med. Ny innehavare var en man i 30-årsåldern, som vi kan kalla för Masoud, med en bakgrund i Uppsalas restaurangvärld. Han hade stått som ägare till en restaurang som nyligen gått i konkurs. I själva verket var han där troligen bara en bulvan för den egentlige ägaren, som ville dra sig ur när myndigheterna startade ett krogsaneringsprojekt som hotade alkoholtillståndet.

Aqua skulle den nya krogen i Gävle heta. Stå-upp-komiker och kända artister skulle dra storpublik. Men det gick inget vidare. Flera av hans anställda skulle senare berätta om hur glest det var vid bardisken. CH däremot, och inte minst restaurangens sommardisco, lockade stora skaror unga nöjeslystna Gävlebor.

Masoud var en ung krögare som ville upp. Det ingick inte i hans planer att misslyckas med Gävlesatsningen. Han samlade personalen och delade ut VIP-kort som de skulle ge till alla som de kände. Aqua införde också alkoholrabatt – två för priset av en fram till kl 23. Följden blev bara att gäster kom och drack billigt för att sedan gå vidare till CH eller Heartbreak.
Masoud skickade ut anställda för att räkna kunderna hos konkurrenterna. Resultatet var nedslående. En kväll när Aqua hade 100 gäster kunde CH ha 1000.

Han besökte ofta CH själv också och personalen där kunde i polisförhören berätta att det ofta blev tjafs för att han inte fick gå in gratis. Några andra krogar hade ett sånt avtal med CH, men inte Aqua. En CH-anställd berättade att Masoud skrikit ”CH-hora” åt henne och att han ”pissade på CH”.

[…]

Redan dagen efter CH-branden fanns ett rykte i Gävle att en konkurrerande krog, eller rentav två i samarbete, låg bakom brandattentatet. 80 000 skulle någon ha fått för det, enligt ryktet.

Uppgifterna fick Arbetarbladet att intervjua några av krögarna om vad de trodde om något sådant.
”Masoud” själv svarade i tidningen att han inte ville spekulera om sådant. Han hade inte varit i stan tillräckligt länge för att känna de andra krögarna, sa han.

Ryktet spetsades snart till och pekade specifikt ut ägarna bakom just Aqua, det vill säga Masoud, och ”Uppsalamaffian” som de skyldiga till branden.

Polisen uppfattade givetvis också ryktet. Andra teorier som torgfördes var någon form av försäkringsbedrägeri eller att kriminella gäng försökt hota sig till att ta över den välbesökta restaurangens garderob.

I juli samma år fick polisen tips om en person som kunde vara den som tänt på restaurangen och i samma veva hittade de också en misstänkt på övervakningsbilder från järnvägsstationen. Mannen kunde snart identifieras som en då 25-årig småkriminell dörrvakt från Uppsala. Polisen var säkra på att han tänt på men ansåg att de inte hade några som helst egentliga bevis som kunde knyta honom till branden. Detta trots att de under en tid avlyssnat mannens telefoner och kartlagt hans liv och leverne också genom annan övervakning. I det läget beslutade polisen att försöka sig på att använda bevisprovokation för att få fram bevis och en koppling mellan dörrvakten och den anlagd branden.

2008 fick dörrvakten en ny vän i Uppsala som han började umgås med och en fälla gillrades:

Under 2007 skickades en förfrågan till Sektionen för särskilda insatser vid rikskriminalpolisen. Kunde de kanske göra något?

Det kunde man. I november 2008 avdelades en polisman som skulle bli kompis med 30-åringen – ”kultivera honom”, som det beskrivs i en promemoria.

De två blev snart kompisar, utan att 30-åringen någon gång anade att han roade sig på krogarna i Uppsala tillsammans med en polis.

När det hade blivit sommar 2009 gillrades fällan med ett bete. Ville 30-åringen ha ett jobb vid ett företag som inte drog sig för mer ljusskygga arbetsuppgifter?

Det ville 30-åringen. Han flög till Amsterdam där polisen av ”taktiska” skäl valt att hålla anställningsintervjun.

För att understryka att företaget ifråga inte var rumsrent vallades 30-åringen i Amsterdams red light-district och förbi de lokala mc-klubbarnas lokaler.

När ”intervjun” skulle hållas i foajén på ett lantligt liggande hotell var Uppsalabon sugen på jobb.

För att förbättra sina chanser berättade han självmant att han bränt ned CH-palatset i Gävle 2005.

Dessutom passade han på att säga att det skett på uppdrag av en annan 30-åring, som förut drev en konkurrerande nattklubb i Gävle som gick dåligt.

I nästa andetag passade han på dra in en tredje Uppsalabo i härvan, 46-åringen, genom att peka ut honom som den som betalade 30-åringen för utfört uppdrag.

Polisen väntade ett tag med att gripa den misstänkte mannen som nu faktiskt erkänt den anlagda branden för några poliser även om han inte visste att de var poliser. Dels ville de inte kasta misstankar mot mötet i Amsterdam, dels ville de se om de kunde få nåt genom övervakning och telefonavlyssning. Krogägaren och den misstänkta mellanhanden övervakades och avlyssnades med start dagen innan den misstänkte mordbrännaren greps. Han greps i augusti, men övervakningen och avlyssningen av de två andra misstänkta gav inget. Den gripne vägrade erkänna nåt i de formella polisförhören och vägrade att berätta om några eventuella medbrottslingar.

Till slut greps även de två andra misstänkta, det skedde i oktober 2009, tre månader efter att den misstänkte mordbrännaren gripits. Då inga nya uppgifter kommit fram i de formella förhören så tvingades polisen kalla in sina infiltratörer till att vittna. Dessa hade så kallade kvalificerade skyddsidentiteter och vittnade i egenskap av dessa fiktiva personer och under stort hemlighetsmakeri.  Ingen journalist fick komma i närheten av dem. Förhören hölls bakom stängda dörrar och rättens ledamöter fick se poliser i lösskägg och lösmustascher iklädda omoderna kostymer och slipsar.

2010 föll domen i tingsrätten. Det blev 10 års fängelse för grov mordbrand för den nu 30-årige mannen som 17 maj 2005 brände ned dansrestaurangen CH i Gävle. Den 31-årige krogägaren dömdes till 10 års fängelse  för anstiftan till grov mordbrand medan en 46-årige mellanhanden dömdes till 3 års fängelse för anstiftan till grov mordbrand. De tre dömdes dessutom att solidariskt betala drygt 1,1 miljoner kronor i skadestånd till ett 60-tal personer som drabbades av elden på olika sätt.

Försvarsadvokaterna i målet var mycket kritisk till polisens metoder och användandet av inflitratörer och skyddsidentiteter:

Hur ett polisförhör ska gå till regleras i Rättegångsbalken. Den misstänkte har rätt att i förväg få veta syftet med samtalet, vilket brott som misstänks, få rätt att begära advokat, och så vidare. Inget av det fanns med när 30-åringen erkände brottet inför poliserna i Holland. Och utan det samtalet hade sannolikt inget åtal kunnat väckas.

Enligt Falk hade ”anställningsintervjun” i övrigt helt och hållet karaktären av ett förhör: Det hade beslutats av en åklagare som ett led i en pågående förundersökning, utfördes av poliser i tjänst och hade syftet att få den utfrågade att berätta om brott han misstänks för.

– Varför utfördes det utomlands? Det finns naturligtvis tankar bakom det, som jag har begärt att få information om, hittills utan resultat, säger Falk.

I den berättelse som finns i förundersökningen står det bara kort och gott att anställningsintervjun genomfördes i Holland ”av taktiska skäl”

[…]

Men Falk är inte nöjd.

– Jag vill veta hur man kan åsidosätta svensk lag i en situation där det inte råder ett nödläge, säger han.

De andra misstänktas advokater, Tom Placht och Curt Sandström, ifrågasätter också polisens metoder. Utan förhöret i Holland hade polisen inte hittat kopplingen till deras klienter.

Men alla advokaterna konstaterar också att inget kan hindra domstolen att använda sig av uppgifterna 30-åringen lämnade i Holland, oavsett om polisen gjorde fel.

Hovrätten friade senare den så kallade mellanhanden. Åklagare Mikael Hammarstrand, som beställt bevisprovokationen, JO-anmäldes för den hemliga operationen i Holland. Justitieombudsmannen konstaterade att det inte begåtts något tjänstefel, men slog samtidigt fast att svensk rättssäkerhet avsiktligt satts ur spel när Uppsalabon under flera år blivit lurad inför den fejkade anställningsintervjun. En misstänkt har rätt att upplysas om misstankarna om brott osv. JO menade att det finns behov av ytterligare lagstiftning på området, men både tingsrätt och hovrätt godkände det hela genom att de dömde två av männen för brott. Advokaterna var fortsatt mycket kritiska till polisens arbetsmetoder:

Den dömde mannens advokat, Gunnar Falk beklagar att JO:s yttrande kom för sent för att påverka straffet för hans klient, som dömdes av hovrätten i somras.

Polisen blir allt fräckare

– Jag funderar på att stämma svenska staten för fördragsbrott i Europadomstolen, säger Falk till TT.
Han har länge varit oroad över att polisen i sin kamp mot den grova brottsligheten tar sig allt större friheter och inte kommer att rätta sig efter JO:s yttrande.
– Polisen blir bara fräckare och fräckare. De tycker att ändamålet helgar medlen. Jag tror att de kommer att fortsätta som vanligt tills det finns en lag som reglerar de särskilda spaningsmetoderna.
Ingen inom polismyndigheten ville på tisdagen kommentera JO:s kritik eftersom de inte läst yttrandet.
– Vår under cover-verksamhet har legat på is i över ett år på grund av oklarheter i regelverket, som ska ses över, säger Varg Gyllander, Rikskriminalens pressekreterare.

De två dömda uppges i media ha varit bekanta med varandra från krogvärlden i Upssala och restaurangägaren (ovan Masoud, nedan AIi) hade ett obehagligt rykte:

De är båda födda samma år, 1979. De lärde känna varandra i krogsvängen i Uppsala. Båda hade varit i klammeri med rättvisan tidigare och båda använde droger.

Janne jobbade som timanställd på krog i Uppsala och bodde hos en kompis. Han var ofta ute i krogsvängen och använde kokain och andra droger. Det var också på krogen han lärde känna Ali. Ali var känd för polisen för småbrott men det gick också ett rykte om att han skulle ha mördat sin kusin, ett brott som han suttit anhållen för vid tre tillfällen under 2002 och 2004 men sedan friades ifrån. Han har själv sagt att han efter anklagelserna börjat med droger. För att bli kvitt sitt missbruk skickades han av familjen att bo utomlands. Men 2004 var han tillbaka i Sverige och mellan 2004 och 2006 drev han en restaurang i Gävle. Tidigare hade han arbetat inom vården men också haft en restaurang i Norduppland tillsammans med sin bror.

[…]

Vid rättegången sa Ali att han inte kände Janne men såväl tingsrätten som hovrätten är övertygad om att Ali gav Janne i uppdrag att bränna ner Darling mot en ersättning på ungefär 20 000 kronor. Janne behövde pengarna men han trodde sig också veta att Ali mördat förut så han tordes inte säga nej.

I samband med branden finns det dessutom fortfarande flera olösta saker. Natten innan den brand som dörrvakten dömts för gjordes också ett försök att bränna ner krogen. Vem som var skyldig till det är okänt för det kan inte ha varit den för mordbranden dömde mannen. Han var bevisligen inte i Gävle den kvällen. Både krogägaren och mellanhanden (medhjälparen) åtalades för detta men friades. Krogägaren friades också från misstankarna om grovt bedrägeri i samband med att hans rörelse i Gävle såldes 200

När mordbrännaren fångades på järnvägsstationens övervakningskameror hade han sällskap emd en annan man. Det är fortfarande okänt vem den mannen är.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!