Borgerlig likgiltighet för demokratin

I två inlägg på Göteborgs-Postens ledarsida skriver Håkan Boström dels att ”En vänsterregering med svag förankring i det grekiska etablissemanget kan få svårt att hantera…” att ”den grekiska medelklassens besparingar devalveras”.

Dels att ”Globaliseringen har dels begränsat möjligheten att driva en nationellt avvikande ekonomisk politik – och därmed gjort den ekonomiska konfliktdimensionen i politiken mindre central.”

”Etablissemanget” och ”globaliseringen” är här indirekta kodord för borgerligheten nationellt och globalt. Att de inte lojalt vill acceptera vad folket i demokratiska val beslutar. De är en egen självisk maktfaktor, i mångt och mycket bortom folklig kontroll.

Borde inte även borgerliga debattörer försvara demokratin som grunden i vårt politiska system? Varför tar Hans Boström då inte upp den kapitalistiska utomparlamentariska medelklass- och företagshögerns (och deras pennors) ständiga sabotage mot det nationella demokratiska folkväldet?

Han och liknande debattörer verkar utgå från en ödesbestämd historiedeterministisk samhällssyn där kapitalismen är historiens slut för evigt. Lika fel och odemokratiskt det som när vänstern såg socialismen som världshistoriens slutpunkt.

Realsocialismen satte socialismen före demokratin, vilket borgerligheten och demokratiska vänsterkrafter med rätta fördömde. Borgerliga debattörer verkar på liknande felaktigt manér sätta kapitalismens elitmakt före demokratins folkmakt.

Eller så reflekterar de inte ens över frågan. De ser minoritetens ekonomiska diktatur som så självklar, att de anser det rätt och rimligt att majoritetens politiska vilja måste underordna sig Kapitalet.

Hans Norebrink, vårdarbetare Sahlgrenska sjukhuset

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!

4 svar på “Borgerlig likgiltighet för demokratin”

  1. Det sorgliga är att Håkan Boström har rätt fast kanske inte på det sätt han tror.

    En EU-medlem kan i praktiken inte driva en ”nationellt avvikande ekonomisk politik”. Genom ett stort antal direktiv och regelverk, övervakade av en gigantisk kader av EU-byråkrater, har ekonomisk politik näst intill ersatts av ett autonomt system, som endast följer sin egen logik. Till detta kommer överstatligheten, som marginaliserar det nationella inflytandet och skapar en märklig misch-marsch mellan representativa demokratiska institutioner (en person en röst) och federala demokratiska institutioner (en stat en röst). Ytterligare begränsningar uppnås genom medlemskap i valutaunionen.

    Visst, regelverken och direktiven har etablerats av demokratiskt valda regeringar men när det autonoma systemet väl satt sig i rörelse blir ofta politiken dess fånge. Uppkommer problem avgörs de oftare i EU-domstolen än i politiska forum.

    Självklart blir det problematiskt för en radikal regering, i Grekland eller var som helst annars, att verka i denna miljö. Syrizas katastrofala fiasko i Grekland är bara en naturlig följd av EU/Eurosystemet, det fanns egentligen ingen möjlighet till alternativ inom ramen för alla rådande begränsningar. Ändå är det ytterst få, som på allvar ifrågasätter systemet, Tsipras verkar i vart fall inte göra det. märkligt!

    1. Det är dock inte riktigt sant. Minst tre länder i EU kan bedriva en avvikande politik på flera områden, Sverige, Danmark och Storbritannien. Dvs länder med egen valuta. Dessa länder har oftast också vissa undantag som möjliggör annorlunda politik på vissa områden. Men helt fritt är det förstås inte.

      1. Grunden för EU är en gemensam ”fri” marknad där det över allt överskuggande styrmedlet är ”ekonomistiskt”, d.v.s. krassa ekonomiska faktorer får – för det mesta – företräde framför andra överväganden. En av ”grundbultarna” i detta är också en i princip fri rörlighet av kapital inom unionens gränser. Inom dessa ramar har förstås medlemsländerna vissa frihetsgrader, självklart större för de som har kvar en egen valuta, men att göra något som i grunden utmanar som de ”ekonomistiska” styrprinciperna fungerar inte. Då ”slår man huvudet” i regelverket och tillrättavisas ofelbart av EU-domstolen.

        1. Vi är överens om det, men det finns åndå möjligheter att inom den ramen föra olika politik. Speciellt för länder med egen valuta och undantag.

Kommentarer är stängda.