En slags ”särartshumanism”

Darwins ofullständiga idéBoknytt
Darwins ofullständiga idé
Gunnar Odhner
Förlaget Anomali

En slags ”särartshumanism”

Filosofen Ludwig Wittgenstein och tanken att språket och medvetandet har ”självformat” människan är central för denna svårtillgängliga debattbok. Gunnar Odhner är beläst på evolutionsvetenskapliga verk, men förkastar ändå tanken på en specifik mänsklig natur. Vi är unikt formbara varelser som själva styr vår evolution och vårt öde, menar han.

Vårt språk och medvetande ställer oss utanför gemenskapen med allt annat levande, är tanken. Vi har ingen bestämd identitet som andra varelser. Således är vi inte som andra djur produkter av evolutionen – vi är den. Evolutionen har tagit en ny väg med oss.

Med denna insikt om vår särart och vårt ansvar (som Darwin missade) kan världen förbättras – samhället och miljön, menar förre gymnasieläraren Gunnar Odhner i denna sin elfte bok. Som i enlighet med sitt resonemang ser evolutionsvetenskapens rön om just människan som ”politisk biologi”. Rentav en konservativ ”biologism” alltså – särskilt vad gäller könens påstådda skilda beteendetendenser (genus).

Jag köper inte detta försök att förbättra Darwins utvecklingslära. Människan är unik på sitt sätt – andra djur på sitt. Språk, medvetande, känsloliv och samhälle finns även hos många andra sociala djur i olika grad. Och människans samhälle och könsrollerna är inte enbart sociala kulturella konstruktioner, utan även formade av vår evolutionära förhistoria.

Vi är arv och miljö, biologi och kultur. Och evolutionära förklaringar av mänskligt beteende är varken höger eller vänster. Redan Darwin framhöll våra solidariska sidor (vilket framgår i boken). Så varför bokens gammaldags koppling biologer-konservatism?

Det senaste halvseklet har dessutom evolutionsforskare alltmer kommit att fokusera på människans hjälpsamhet, socialitet, altruism och samarbetsförmåga (vårt framgångsrecept som art). Som vi inte bara har ”uppfunnit” själva utan fötts med som en integrerad del av vår (just) mänskliga natur.

Men hur har hierarkiska klassamhällen då kunnat uppstå om utgångspunkten är sociala jämlika och jämställda samhällen av jägarsamlare, frågar sig författaren. Vad han då vägrar inse är att inte heller vi människor föds som oskrivna blad (tabula rasa). Och förutom det jämlika jägararvet har vi också med oss i generna ett mycket äldre djurarv av ojämlika hierarkiska flockrelationer. Vilket redan Darwin tog upp i ännu ett citat i boken.

Grundfelet med skriften är att författaren på ett sätt fortsätter med den förrevolutionära dualistiska uppdelningen av människan i kropp och själ (på ett icke-religiöst sätt). Redan Darwins medupptäckare av evolutionsläran, Alfred Wallace, menade på ett liknande sätt att människan kroppsligt var ett resultat av evolutionen, men inte själen/personligheten.

Gunnar Odhner bygger vidare på det spåret, men det finns ingen sådan strikt uppdelning mellan biologi/arv och kultur/miljö. Vår kulturella förmåga är ett resultat av den biologiska evolutionen. Så bygger exempelvis språken, som kulturyttringar, på två språkliga hjärncentra.

Har jag då begripit författarens resonemang? Det är jag inte alls säker på. Men det är jag säkerligen inte ensam om. Se följande citat ur boken:

”Med min modell av ett jag, som inte är vad det är, när det är det, faller dualismen bort. Vi är alltid vad vi är, trots att vi genom medvetandet och språket inte är det. Jaget finns som om det inte fanns, men det går å andra sidan inte att tänka bort. Det är inte ett misstag, inte ens ett välmenande sådant, eftersom det existerar enbart genom ”det som är”, alltså genom det själv som försvann utan att försvinna, när vi blev medvetna om oss själva. Vi har förvisats ur paradiset utan att kunna lämna det.”

Hans Norebrink

Mer: VF, Lindelöf, Kulturen,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Köp böckerna hos Bokus

Köp böckerna hos Adlibris 

About these ads