Enskilda bikers brott beskrivs som klubbens brott

Del 2 av 14 i serien Polisen och bikerkulturen

Den första artikeln om polisen och bikerkulturen. en återpublicering av en artikel från nättidningen payback. En tidning som drivs av en kampanjorganisation för mc-klubbars intressen och som jag skrivit om på andra håll. Eftersom det är de första återpublicerade inlägget skriver jag detta förord. Jag håller inte nödvändigtvis med om allt som Payback skriver (speciellt inte kring hur mc-klubbarna beskrivs, jag är inte lika positiv till dem som Payback är) men deras artikelserie lyfter fram ett problem som snart också kommer att drabba vänsterorganisationer, religiösa organisationer och fotbollsfirmor. Kommande återpubliceringar av artiklar kommer i allmänhet inte att ha några förord.

Anders_S

Enskilda bikers brott beskrivs som klubbens brott

Bikerkriminaliteten har grundats på dubbelstigmatisering!

En enskild person begår ett brott. Där borde nyhetsrapporteringen slutat och gör så också normalt. Undantaget utgörs av om personen råkar vara medlem i en mc-klubb. Då slutar plötsligt inte nyhetsrapporteringen här utan leder mycket, mycket längre. Då vinklas artikeln istälet om till att handla om klubbmedlemsskapet och hjälper till att bygga på myten om såväl den utpekade mc-klubbens kriminella status som hela bikerkulturens kriminalitet. Varför? Vad består egentligen skillnaden i om en mc-klubbsmedlem begår ett brott eller om person helt utanför mc-miljön begår ett och samma brott? Det finns ingen skillnad och det är därför djupt felaktigt varenda gång en enskild persons brottsliga gärning läggs till grund för att ytterligare stigmatisera och kriminalisera en förening som inte har haft ett dugg med personens brott att göra!

Häri är bikerkulturen också helt unik. Om en enskild polisman eller flera begår brott är det ingen som liknar polisen vid en kriminell organisation. Samma sak gäller mer eller mindre alla andra grupper, kollektiv eller föreningar. Det är bara bikerkulturen som på grundval av polisens behov av en fantom, och medias behov av en stor lösnummerförsäljning, som kan generera pengar till verksamheten som medfört att bikerkulturen fått en unik ställning i det avseende att individers gärningar per automatik innebär att personens klubb antas ligga bakom, planerat och genom individen faktiskt utfört den brottsliga gärningen. Sjukt!

En persons gärning som belastar såväl individ som klubben som helhet!

Vad media vid ovannämnda förfarande gör sig skyldigt till är en dubbel stigmatisering. Den enskilda medlemmen pekas ut som kriminell på grund av sitt medlemskap samtidigt som klubbens kriminella status ytterligare förstärks genom att den enskilda personens brott kopplas till klubben.

I dessa fall fungerar den dubbla stigmatiseringen således som en mycket försvårande omständighet gentemot allmänheten. Genom den medvetet valda journalistiska arbetsmetoden lyckas media inte bara med att framgångsrikt stigmatisera personen utan även den i sammanhanget inte ens förekommande klubben.

Underlag som stödjer Payback!

Är det då bara Payback Sverige som anser att stigmatiseringen av mc-klubbar bygger på en så kallad dubbel stigmatisering? Nej! Vi har stöd av forskning och vetenskap för vårt resonemang som ger fullt belägg för saken.

Nuvarande Universitetslektorn i Straffrätt vid Lunds Universitet, Sverker Jönsson skrev i Brå-rapporten 2002:7 Organiserad brottslighet– lösa maskor eller fasta nätverk, sidan 42, som följer:

Denna utgångspunkt innehåller alltså den symboliska påföljden att en för brott dömd eller misstänkt individ tillskrivs en viss grupptillhörighet, att personen i fråga kategoriseras utifrån vem vederbörande är, och inte utifrån av vad han har gjort. Annorlunda uttryckt: medlemmen i en mc-klubb är inte farlig på grund av sitt brott, utan brottet visar hur farlig han är (jämför Svensson 1996 s. 141).

Man definierar alltså mc-klubbar som en social kategori. För individuella medlemmar i mc-klubbar innebär detta att de tillskrivs vissa typiska egenskaper. En av dessa anses vara en benägenhet att begå brott. Vidare medför kategoriseringen att ett eventuellt dokumenterat brott som begås av en individuell medlem i en mc-klubb kommer att beskrivas i termer av individens grupptillhörighet. Resonemanget går i cirkel.

Genom en social kategori sker en kollektiv klassificering av individer som reducerar dem till medlemmar i en mc-klubb. När en av dessa individer begår brott beskrivs följaktligen denna brottslighet som brott av en medlem i en mc-klubb. Detta innebär i sin tur att kriterierna för kategoriseringen tycks vara riktiga.

Tillsammans med den växelverkan som finns mellan kategoriseringen och de kategoriserades självbild och identitet får denna process en tydlig självuppfyllande karaktär. Ansatsen förutsätter det som ska bevisas: utifrån en viss kategorisering av brottsligheten kommer brottsligheten att kategoriseras på ett visst sätt.

I stället för tattarna (de är inte längre en möjlig fiende) utnyttjas i dag andra ”förbrytar-organisationer” för att motivera kampen mot brottsligheten och legitimera det statliga vålds-monopolet. Det normativa elementet i den sociala kategoriseringen, det vill säga den symboliska påföljden i form av grupptillhörighet och den materiella påföljd som det innebär att bli föremål för polisens och andra myndigheters prioriteringar, erbjuder för samhället en känsla av resultat. Som Garland och Young visar är emellertid en sådan kriminalpolitik förknippad med vissa problem. I ett straffrättsligt perspektiv är det särskilt problematiskt om den som döms eller misstänks för ett brott inte bara klandras för sin gärning utan också stigmatiseras av samhället på grund av sin livsstil.

Koppling och anknytning såsom kriminaliseringsverktyg!

På samma sätt används även gentemot bikerkulturen de avskyvärda begreppen koppling och anknytning till. Klubbar kriminaliseras genom att personer som står utanför klubben begår brott. Brott vilka då används som ett verktyg att förstora brottstatistiken kring klubben genom att personerna påstås ha kopplingar eller anknytning till en klubb. Och, då föreligger just de omständigheter som Jönsson ovan beskriver, nämligen att brottet beskrivs såsom brott av en person med anknytning till klubben varför kriterierna för kriminaliseringen av klubben inför allmänheten syns riktiga.

Slutsatser och lärdomar

Denna skrift vill belysa hur media och polis använder sig av enskilda personer, medlemmar eller personer som hängs på en anknytning eller en koppling till en klubb för att kriminaliseringskategorisera klubben. Skriften belyser på samma sätt hur en sådan kriminalitetskategorisering av klubben i sin tur används för att kriminalisera de enskilda medlemmarna utefter föreningstillhörigheten.

Detta är den problematik vi står inför och som vi måste bevisa äger rum och har ägt rum och att den i själva verket har grundat hela kriminaliseringen av såväl klubbar som enskilda medlemmar i bikerkulturen. Det är en smart och strategisk polis- och mediastrategi som skapat en bikerkriminalitet som saknar all form av grund i verkligheten.

Medlemmar i olika klubbar begår brott som inom alla andra föreningar eller kulturer. Men medlemmen är inte kriminell på grund av sin föreningstillhörighet utan personen måste i så fall ha begått en hel del brott i nutid för att kunna klassas såsom kriminell.

Medlemmars brott kan heller aldrig utgöra underlag för att kriminalisera en klubb. Enskildas brott är alltid de enskildas brott om inte klubben kan fastslås ha planerat, beslutat, verkställt samt tagit profiten av de enskilda medlemmarnas brott.

Det finns inga kriminella mc-gäng! Det finns individer inom klubbarna som begår brott men det gör aldrig klubbarna kriminella!

Payback Sverige

Ursprungligen publicerat på nättidningen Payback som del 3 i en artikelserie om polisen och bikerkulturen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Series Navigation<< Det här med organiserad brottslighetEU:s definition av organiserad brottslighet är alltför bred >>
About these ads