Från vänster till nyliberal

OmprövningarBoknytt
Omprövningar
David Brolin
Celanders förlag

Från vänster till nyliberal

De har kallats revisionister, reformister, svikare, förrädare, renegater, opportunister, kappvändare, överlöpare, karriärister sökande makt och pengar, samt tidsandans horor. De vänsterkändisar som smidigt anpassade sig till ett radikalt sjuttiotals övergång i ett nyliberalt åttiotal – från vänstervåg till högervåg.

Sex av dem skildras utförligt, trovärdigt och bakgrundsintegrerat i tidsepokens sammanhang, i ”Omprövningar – Svenska vänsterintellektuella i skiftet från 70-tal till 80-tal”: Lars Gustafsson, Håkan Arvidsson, Svante Nordin, Bo Gustafsson, Klas Eklund och Göran Rosenberg.

Själv hade jag gärna sett Katarina Engberg inkluderad. Ledare för den radikala elevrörelsen SECO på sextiotalet. Senare som mig maoist. Idag militärexpert, som framträder i mörkblå dräkt på teve. Jag var ”engbergare” och jag och många andra vänsterungdomar inspirerades av henne.

Och sedan svek hon oss. Började tjäna borgerligheten. Hur tänker egentligen alla dessa välutbildade, kreativa och intelligenta vänsterintellektuella som fick oss vanliga människor engagerade för att därefter – lite överdrivet – lämna oss ledarlösa?

De upptäckte fel med vänstern och realsocialismen – bra! Men varför använde de inte sin intellektuella kapacitet till att ge oss nya svar. Till att formulera en bättre socialism! Det försöker jag själv göra via mina recensioner, men jag har nog inte deras minne, överblick, kunskap och hjärnkapacitet.

Menar de å ena sidan att den socialistiska framtidsvisionen är fel? Är det fel med folklig kontroll av produktionsmedlen (företagen)? Med ekonomisk demokrati? Med folkmakt i vardagen – inte bara en röst vart fjärde år? Med jämlikhet i makt och pengar? Med en rättvis internationell politisk-ekonomisk ordning? Med en ekonomi underordnad mänskligheten och naturen – istället för tvärtom?

Menar de å andra sidan att den kapitalistiska realiteten plötsligt blev rätt? Med ekonomisk diktatur på arbetsplatserna? Med en regelbundet krisande anarkistisk världsmarknad? Med en produktion som skadar miljön, slarvar med arbetarskydd och med de anställdas rättigheter, diskriminerar utsatta och svaga grupper, samt uppmuntrar till en ekologiskt och psykologiskt skadlig överkonsumism? Med svältlöner och anti-facklig terror i många länder. Med en ohållbar gränslös tillväxt som hotar mänsklighetens överlevnad och planetens framtid?

Om de hade tänkt så hade väl, anser jag, den logiska slutsatsen varit att arbeta för en bättre rödgrön socialistisk rörelse som alternativ till den destruktiva kapitalismen? Att hjälpa till att ge oss nya svar för att bygga ett nytt bättre samhälle.

Men i den välargumenterade boken är det uppenbart att de avhoppande vänsterintellektuella i första hand och enkelspårigt såg felen med yttervänstern och realsocialismen, och bytte sin tro till realkapitalismen. Avskräckta av kollektivism, historiedeterminism, elitism, arbetarromantik, sekterism, dogmatism, etatism (statsmakt) och bristande uppslutning från massorna, folket, arbetarklassen.

För de medelklassintellektuella är det ju ”bara” ett byte av ideologi. De lever ju inte som den maktsvaga arbetarklassen/lägre tjänstemän under kapitalismens dagliga diktatur på fabriker, byggen, sjukhus, kontor, i hamnar och gruvor, och på andra arbetsplatser.

Därav de intellektuellas opålitlighet i klasskonflikten i samhället, vilket även författaren berör. De kan retirera till ett behagligt medelklassliv. Vi arbetare kan ju också, som jag, bli besvikna på socialismens misstag och nederlag, men vi är ju i motsats till de friare intellektuella fortsatt underordnade Staten och Kapitalet.

De intellektuella som bytt sida – som i boken – har ofta kritiserat statens negativa byråkratklassdiktatur under realsocialismen. En mycket bra kritik, men varför då inte låta arbeta fram en mer lokal, frihetlig, jämlik, småskalig, självförvaltande och decentraliserad folksocialism?

Med demokrati kan vi bygga det samhälle vi vill ha! En annan värld är möjlig, sägs det. Varför skulle då inte en annan socialism än 1900-taltets misslyckade variant vara möjlig, undrar jag? Varför de intellektuellas totala byte från himlastormande optimism till svartsynt pessimism?

Ofta menar desillusionerade ex-vänstermänniskor som bekant att typ ”socialismen är en vacker tanke, men den är omöjlig att genomföra eftersom den går emot människans själviska natur”. Den tanken är ren obevisad och misströstande borgerlig ideologi om människonaturen. Den har inte något med vetenskapliga fakta att göra.

Redan Darwin framhöll människans goda, sociala och solidariska sidor. Och det senaste halvseklet har evolutionsforskare alltmer kommit att betona människans osjälviska, altruistiska och framförallt samarbetande sida. Vi är inte onda av naturen och goda av ett ytskikt av inlärd kultur. Vi är såväl ”goda” som ”onda” av naturen.

Människan är såväl snålt egoistisk som empatiskt osjälvisk. Det betyder att såväl kapitalismen som socialismen är samhällssystem potentiellt lika möjliga att realisera. Båda bygger på delar av den mänskliga naturen. Det är en modern evolutionär vetenskaplig människobild (jag, inte boken, tar upp evolutionsaspekten).

Uppenbart blev bokens (och andra) vänsterintellektuella besvikna när den förväntade snabba revolutionen (samhällsomvälvningen) uteblev. Så de bytte politiskt projekt från den allt svagare arbetarklassens till den allt starkare borgarklassens. Realsocialismens elitära, anti-individualistiska, statstotalitära svek av frihetsideal blev en förevändning för att övergå till en påstått frihetlig liberalism (eller säg gråsosseborgerlig mittenpolitik).

Så förklarar boken övertygande hur de vänsterintellektuella därmed kunde och kan säga att de då som nu kämpar för mänsklighetens och individens frihet. Att de står för en tankemässig kontinuitet. Att det inte var de utan vänstern och realsocialismen som svek kampen för arbetarnas och folkets frihet.

Men författaren vill komplettera denna ideologiska förklaring med enmaterialistisk. Det är nämligen, skriver han, ingen tillfällighet att strömavhoppen från vänsterakademikerna sammanföll med ”en tidsperiod av samhälleliga förändringar, politiska nederlag, omkastningar i världsekonomi och ekonomisk politik”. ”Förklaringen till de vänsterintellektuellas ideologiska skinnömsning blir i slutändan multikausal.”

Det tror jag bibliotekarie David Brolin har rätt i. Men jag skulle nog mer än honom vilja lyfta fram den kanske omedvetna lockelsen från inflytande, pengar, karriär, idéhegemoni, uppmärksamhet, status och viljan att stå på den vinnande sidan.

Idébytarna var maktmänniskor som kände sig utvalda som ledare och talesmän för en radikal samhällsomvälvning. När framtiden graviterade från socialistisk till nyliberal revolution följde de som alfahannar makten i spåren.

Hans Norebrink

  1. Återkommande i avhopparnas socialismkritik är den dystra synen på människans förmåga att hantera makt (en gammal och ny liberal position). Därför vill de nyborgerliga intellektuella begränsa statens/samhällets/demokratins/folkmajoritetens maktbefogenheter – vilket förstås är mycket suspekt.

Mer makt ska istället ges till individerna och det så kallade civila samhället. Men där råder inget demokratiskt ”en person en röst” – system. Där har de rika och mäktiga mer att säga till om. Resultatet blir en avdemokratisering av samhället.

Samtidigt och hycklande vill nya och gamla nyliberaler stärka superstaten EU som ett sätt att ge företagen mer makt än folken, marknaden mer makt än massan. Och den mäktiga och anonyma globalkapitalismens hot mot de nationalstatsdemokratierna ignorerar de.

PSS. Jag förstår inte hur göteborgaren David Brolin – i sin allmänna presentation av dåtidsvänstern – nästan helt utelämnar det i Göteborgs yttersta vänster starka Kommunistiska partiet (då KPML-r), som hade en viss attraktionskraft på unga arbetare (jag var då en av dem).

Möjligen hade man kunnat inkludera en av ”errarnas” göteborgska avhoppare från stalinism – låt säga den forne marxist-leninistiske ideologen Örjan Nyström, som idag ”tankeproducerar” åt LO och socialdemokratin. Men varken han eller Katarina Engberg är väl egentligen av samma ”kaliber” som de sex utvalda vänsterkändisarna.

Läs mer: Arbetaren, Fsm, GP, SVD, DN, Westerberg, Långsam, Romelsjö, AB,  DD, Internationalen,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Köp böckerna hos Bokus

Köp böckerna hos Adlibris 

Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!

2 svar på “Från vänster till nyliberal”

  1. Men är inte grundproblemet att vi som människor, snarare än obotligt själviska, är i grund och botten väldigt småskaliga till vår natur? Att vi inte i förlängningen förmår upprätthålla abstrakta, gränsöverskridande solidariteter med stora massor av människor, utan att vi obönhörligen sjunker tillbaka till det lokala – familjen, bygemenskapen, grannskapet eller subkulturen? Är det inte i grunden därför som alla folkrörelser och sociala rörelser av olika slag går som svallvågor genom historien, men att de aldrig i det långa loppet kan upprätthålla solidariteten bortom vad som uppfattas som den egna gruppen – på sin höjd några hundra personer, som man har personliga relationer med? Ett problem med vänstern, generellt, har enligt min mening varit en tendens att förneka att den mänskliga naturen trots allt har sina begränsningar. Jag tror att vi är gjorda för att leva i små, personliga mänskliga samhällen – vilket förstås inte är något dåligt i sig själv, men när vi nu lever i anonyma massamhällen så stöter vi på problem när vi försöker översätta våra solidariska och altruistiska sidor i masspolitik.

    1. Svar från Hans N:

      Jag instämmer. Anonym storskalig solidaritet, samhälle och demokrati är svårt.
      Samhället bör byggas maktmässigt nerifrån. Vilket också passar med en grön vision.

Kommentarer är stängda.