Populärkultur tenderar att vara ett fantastiskt medel att fånga det samtida tillståndet. Det gäller även för vårt nyliberala tidevarv. ”In our failure to grab hold of what fucking little we have left, we have lost the sight. And with the lost of sight we have lost our fucking minds. Alright?”
Raden kommer från den ursinniga musikerduon Sleaford Mods. Det musikaliska fenomen som kanske mer än några andra lyckas fånga den impotenta vreden och ofriheten som ett liv i ”valfrihetens samhälle” egentligen innebär. Cynism över ett samhälle vars materiella resurser inte i någon relevant bemärkelse är till för sin befolknings leverne, utan för att generera ekonomisk vinst åt det ägande fåtalet, skapar förlamade och uppgivna politiska subjekt av sin befolkning och tenderar att stärka den rasistiska högern. En vänster som med stelbent, men i grunden godvillig, idealism lever kvar i ett sedan länge passerat välfärdsprojekt har ingenting att sätta emot varken kapitalet eller en högerextremism på frammarsch.
Från en svensk horisont är det akut uppenbart hur eftersläpande den parlamentariska vänsterns världsbild är. Medan vänsterpartister förgäves kämpar med att förvalta en ständigt krympande och krackelerande välfärd så kan till och med ägarna av husen vi lever i agera precis hur de vill.
Vi som kämpar för en ny europeisk vänster måste vänja oss vid hur det politiska spelbrädet ser ut. Det finns inte, oavsett vilken politisk nivå vi kämpar på, något stöd att hämta i processande och utredningar. Vad som däremot finns är ett politiskt utrymme för vänstern att skapa en mothegemoni mot den syrefattiga nyliberala verkligheten. Det visade Syriza när de vann regeringsställningen, alldeles oavsett hur det kommer att gå för partiet framöver. Men den grekiska erfarenheten visar också faran i att tro för mycket på rationella argument. Den f. d. grekiske finansministern Yanis Varoufakis återgivande till The New Statesman om ett förtroligt samtal utanför plenisalen visar detta med all (o)önskvärd tydlighet; ”du har rätt i sak, men vi kommer att krossa er oavsett”.
En verklig vänsterpopulism har först att hitta en folklig mothegemoni att förankra sin makt i – och sedan att ställa denna folkliga kraft direkt vid förhandlingsbordet. Det finns inget manöverutrymme i maktens korridorer annat än det som baseras på ren makt. Ett formellt folkligt mandat eller vetenskapligt underbyggda argument tar en ingen vart, men en folklig makt med genklang på tusen gator och torg är kapabel att ingjuta fruktan i toppen av elfenbenstornen.
Än går det att påverka samhället i de valda församlingarna, men vänstern kommer aldrig höras om den inte har stöd från levande rörelser utanför parlamentet. När Syrizas centralkommitté i skrivande stund meddelar att de avvisar det statskuppslika låne- och utförsäljningspaket som partiledningen antagit visar det på just tyngden i den folkliga kraften. Utan en högljudd folkmassa utanför parlamentet hade partiet aldrig fått kraft att stå emot en partiledning som metodiskt malts ned av EU-maskineriet.
Det finns inget utrymme för svekdebatter och renlärighet. Istället måste vi söka den gemensamma kraften. Släpp sargen. Vi måste våga ge oss ut och spela.
Ursprungligen en ledare i Internationalen.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Parlamentarisk vänster, Parlamentarism, Syriza, Makt, Hegemoni, Mothegemoni, Populism, Vänstern, EU, Europa, Grekland, Samhälle, Politik
”En verklig vänsterpopulism har först att hitta en folklig mothegemoni att förankra sin makt i – och sedan att ställa denna folkliga kraft direkt vid förhandlingsbordet. ”
Man kan förstås lägga olika betydelser i begreppet populism. Det grekiska exemplet, med Syrizas tragiska regeringsutövning, visar dock på populismens brister. Inte så att det var fel av Syriza att i valet ta sitt mandat utifrån det genuina vredet mot nedskärningar och förmyndarskap. Härigenom skapades en parlamentarisk grund för samhällsförändring – en demokratisk förändringsgrund, som aldrig tidigare funnits i Europa. Problemet – och här är populismens gissel – var att det inte fanns någon realistisk plan för samhällsförändring, allt hopp sattes till att kunna nå en förhandlingslösning med den rådande ekonomiska ordningens företrädare, vilket (och det faktiska händelseförloppet har visat detta) var utsiktslöst från början.
En modern vänster, som enbart bygger på missnöje – hur välgrundat det än är – men som saknar genomarbetade och realistiska planer för samhällsförändring, under demokratiska former, kommer aldrig att bli en politisk kraft.
Syriza försatt en historisk möjlighet. I den grekiska situationen, med nedskärningar och förmyndarskap, fick Syriza snabbt ett stort och folkligt stöd. Risken är dock stor att stödet minskar lika snabbt som det uppstod när det mer och mer står klart för grekerna vad det faktiska resultatet av Syrizas orealistiska förväntningar på förhandlingsresultat och brist på realistisk plan för samhällsförändring innebär.
Nu har jag inte skrivit texten och berör därför inte den. men jag är inte helt säker på att Syriza försatt någon chans. Jag orkar int utveckla den tankegången här och nu, men anser att folk har alltför lätt att se negativt på saker och ting.
”…men anser att folk har alltför lätt att se negativt på saker och ting.”
Gott att du fortfarande ser möjligheter. Inser att mina funderingar är pessimistiska eller – om du så vill – negativa. Tyvärr har jag dock mycket svårt att se något positivt i det senaste halvårets utveckling i Grekland. Hur jag än vänder och vrider på utvecklingen ser jag ett mycket värre läge nu – då Grekland ställs under ett fullbordat Euro-förmyndarskap och då stora delar av Greklands infrastruktur de facto konfiskeras som ett första steg i en gigantisk privatisering – än i januari då Syrizasegern innebar ett framtidshopp.
Jag försöker alltid tolk allting positivt. Om det går. Se det ljusa i det misslyckade. Men det betyder ju inte att jag har rätt alla gånger för det. Jag är tacksam för dina kritiska kommentarer.