Borgerligheten är som farligast när den är hotad

De två starkaste vänsterprojekten i Europa just nu står och väger mellan en förlamande mittenvandring och kraften att faktiskt bryta den allhärskande nyliberalismen. Vi måste inse att även om Syriza och Podemos skulle klara provet och bli vad de har potential till, så är vänstern alltjämt mycket svag. Vågen kan ha vänt. En annan, bättre epok kan vara på intåg, men den är inte här, inte än.

Ännu domineras hela Europas utveckling av både den framröstade högern och den utomparlamentariska höger som aldrig valts av någon men som ändå styr över oändligt mycket mer än någon demokratiskt vald församling. Högern härskar mer oinskränkt än någonsin.

Ändå känns borgerligheten av idag på en gång desperat och andefattig. De senaste dagarnas ”u-båtsskandal” är ett löjeväckande tecken i tiden. Förra gången ledarsidorna slog på stora krigstrumman var det en plastbåt mitt på blanka dagen och denna gång var nyheten nästan hundra år gammal. SvD:s ledarblunder i veckan hann aldrig få samma omfattning som höstens skärgårdshysteri. Den gången fick vi bevittna hur ett hastigt sammankallat folkuppbåd sökte av skärgården beväpnade med smartphones och Expressens Niklas Svensson direktrapporterade från en helikopter samtidigt som vi i tyckosfären kunde läsa om vilket skämt Sverige blivit i ryssarnas ögon, med vårt svaga försvar och undfallande utrikespolitik. Med facit i hand kan vi konstatera att de nog hade rätt i att Sverige är ett internationellt skämt, men inte på grund av någon militär svaghet utan på grund av den löjligt överspända nit med vilken en stormaktsdrömmande höger drar på alla växlar så fort minsta tillfälle ges. Det vore ett humorframkallande fenomen om det inte fanns en så mörk undertext.

Med tanke på våra utrikespolitiska hållningar i relation till NATO vore det ändå inte omöjligt om spekulationerna någon gång slog rätt och att det vid något tillfälle förekommer kränkningar i den faktiska verkligheten utanför paranoida ledarskribenters huvuden. Då kommer den här typen av journalistik verka precis så som den är ämnad; för att piska upp rysshat och krigshets. I viss mån gör den ju trots allt det även när den visar sig vara helt grundlös. Stämningen av att vara under belägring, stå inför randen till ett nytt världskrig och så vidare, lägger sig som en blöt filt över det offentliga samtalet.

I nuläget är det en tidssignal om ett offentligt samtal på väg in i en allt smalare tankevärld. Under de samtida politiska omständigheterna blir till och med den mest beskedliga vänstersträvan föremål för hela den samlade borgerlighetens arsenal. Mitt i sin historiska triumf är det som om högerns stålgrepp blir fumligt och valhänt. Dess idéproduktion blir andefattig och megafonernas tonläge är gällt och sprucket, som när SvD gör krigsförklaring av ett antikt vrak eller när GP:s ledarredaktion nästan tappar rösten av upphetsning över Kajsa Ekis Ekmans ledare i ETC. Högerns marknadsmekanismer skapar helt enkelt dålig journalistik och ju starkare dess grepp är om den ekonomiska ordningen ju sämre blir produkterna, anpassade till att generera klick och kortsiktigt mätbar spridning. Kvalitet och analysförmåga blir därefter.

Högern är rädd – och för första gången på decennier har den faktiska skäl att vara det. Men vi vet också hur farligt vilddjuret är när det känner sig trängt och detta vilddjur är faktiskt starkare än vad vi är. Vi vet alla vad en hotad borgerlighet är förmögen till för att förhindra framväxten av en vital vänster.

Läxan som regeringen Tsipras anpassningspolitik lär oss alla är bitter men livsviktig; vänstern tillåts bara existera på högerns villkor. Vill vi ändra historien måste vi vara beredda att ta det avgörande klivet ut i tomma luften. Det är ingen lätt sak att kräva av någon, men alternativet är ett säkert fall mot avgrunden.

Internationalen

Ursprungligen en ledare i tidningen Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

About these ads