Vänstern i Syriza ger inte upp

Sedan den kapitalistiska krisen bröt ut 2008 började det globala systemet genomgå en slags krampryckning som återspeglas i tre omfattande avseenden. En ständig minskning i den ekonomiska tillväxten; en oavbruten ökning av den globala skulden, och en manisk plundring av den offentliga sektorn vilket i land efter land leder till att den ekonomiska ojämlikheten fördjupas alltmer. Om vi därtill lägger frågor såsom energikrisen, klimatförändringen, krig och konflikter (som leder till att miljoner människor är på flykt) vilka är olösbara inom kapitalismens ramar, kan vi konstatera att detta system fortsätter sin inneboende erodering. Det är bakgrunden till de intensiva motsättningar vi ser i Grekland, där de motsatta klassintressena blir extremt tydliga mellan å ena sidan folkomröstningens ”Nej” till trojkans och Merkels åtstramningspolitik, och å andra sidan Tsipras kapitulation.

Greklands premiärminister kräver nu att ett enat Syriza ska ställa sig bakom regeringens underkastelse och har därför hotat ”rebellerna” med nyval och en extra kongress för att tysta ner kritikerna inom partiet. Tsipras vill emellertid ha en sådan kongress i september för att vinna tid med att fullborda sitt svek, medan vänsteroppositionen kräver att man så snart som möjligt sammankallar en intern folkomröstning i Syriza om möjligheten att iscensätta en alternativ plan till gamarnas diktat. En av dessa gamar, IMF, väntar på att det grekiska parlamentet en gång för alla ska konkretisera de villkor som dikterats av den imperialistiska kvartetten bestående av IMF, ECB, den Europeiska kommissionen och Mede (den så kallade räddningsmekanismen). Tsipras har dock ett problem om allting ska klaffa, nämligen att vänstern inom partiet håller fast vid sin antikapitalistiska hållning.

Tsipras låter hälsa att det är ”oacceptabelt” att vänstern inom Syriza motsätter sig eurokratins utpressning. Enligt honom finns det inget alternativ, trots att detta har motbevisats av egna partikamrater och även av den skuldkommissionen som tillsattes av parlamentet. I en ton som låter som demokratisk centralism light säger han: ”Man måste respektera kollektiva beslut”. Och det trots att Tsipras själv ignorerade 61 procent av de människor som sa blankt nej till att underkasta sig EU. Förgrundsgestalten för Vänsteroppositionen Panagiotis Lafazani leder å sin sida en vänsterplattform som är alltmer aktiv mot åtstramningspaketen och öppnar dörren till ett eventuellt utträde ur euron. En fjärde­del av Syriza har redan röstat emot det senaste åtstramningspaketet varför media talar om ett ”gerillakrig” inom partiet.

Vad som onekligen blivit helt klart är att talet om ett demokratiskt Europa med sociala rättigheter, liksom euron som en symbol för välstånd är en myt. Men det hindrar inte EU:s mäktiga som i stället anklagar grekerna för ”eurofobi” samtidigt som utpressningen fortsätter. Dessvärre föll Tsipras till föga inför denna härskande diskurs. Under de så kallade förhandlingarna blev den tidigare finansministern Yanis Varoufakis en symbol för det grekiska folkets strävanden. I en intervju i spanska El País (2/8-15) talar Varoufakis om ”den härskande ideologins sadistiska despoti” och ”skuldens dödliga kram”. Han säger i intervjun att upp­draget som Syriza fick av folket var mycket tydligt: ”att nå en uppgörelse med Europa för att berätta för parterna att de inte längre kunde kväva Grekland på detta omänskliga sätt. Vi greker kastade oss in med en ostopp­bar kraft mot en eurogrupp med en orubblig och irrationell logik”. Han säger vidare att den så kallade tredje räddningsaktionen kommer att misslyckas och att det är slutpunkten för ockrarnas ”stats­kupp”. Det är ingen hemlighet att Wolfgang Schäuble och Merkel aldrig varit intresserade av att komma överens med den grekiska regeringen kring något som kunde fungera och att deras plan fortfarande går ut på att vilja rita om eurozonen och införa denna modell i hela Europa.

Förutsättningen för att kunna sjösätta denna plan är att den härskande makten inte kan tillåta att det finns ett Syriza som är konsekvent med en vänsterpolitik. Det skulle kunna smitta av sig.

Vänsterplattformen i Syriza påminner oss än en gång om att nej:et 5 juli var ett klassmässigt Nej och att det historiska resultatet måste försvaras ända till slutet. Vänstern inom Syriza kräver följaktligen att regeringen får ett omedelbart slut på de förhandlingar som kommer att leda till ett tredje memorandum och att man främjar en folklig mobilisering till förmån för ett alternativ till fordringsägarnas utpressning. Alternativet till Tsipras är en regering som är ansvarig inför de arbetande, som utformar sin politik baserad på deras behov och som inte fjärmar sig från dem. Utmaningarna som Syrizas vänster står inför kännetecknas av en historisk dimension och måste därmed bli hela den europeiska vänsterns sak där varje solidaritetsaktion utgör ett stöd för arbetarnas och de fattigas motstånd. Endast en obeveklig antikapitalistisk strömning med internationell uppbackning kan möjliggöra att ”de där nere” stoppar den förda åtstramnings­politiken och går vidare för att göra det omöjliga möjligt.

Ursprungligen en ledare i Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

About these ads