Bohusiska smällen

Dick Harrison har idag skrivit en krönika om den viborgska smällen, en händelse som ska ha ägt rum år 1495. I själva verket, om det ens har ägt rum, var nog Viborgska smällen en brand:

Samma dag som Sten Sture själv landsteg på Åland, den 30 november, lyckades ryssarna riva ned delar av Viborgs murar och var nära att komma in, men Knut Posse stoppade dem temporärt genom att bygga bålverk i bräscherna. I nästa angreppsvåg valde ryssarna att överfalla de allt fåtaligare försvararna från tre håll samtidigt. De reste stegar mot murar och torn och höll på att få ett slutligt övertag när ett av tornen föll i deras händer.

Enligt vissa historier, som inte kan verifieras, agerade nu Knut Posse fort. I samma ögonblick som det stod klart att tornet skulle falla lät han föra fram brännbart material, bland annat tjära, och tända eld inne i tornutrymmet. Visserligen riskerade man att mista en och annan försvarare till elden, men ryssarna måste hejdas. Om elden spred sig i tornet skulle även fienden tvingas utrymma det.

Taktiken lyckades över förväntan. En explosionsliknande brand flammade snabbt upp och ryssarna flydde i panik från infernot, allt medan Viborgs borgare ryckte ned stegar från muren och hejdade de övriga angreppsvågorna.

Berättelserna om den viborgska smällen broderades med tiden ut och Knut Posse ansåg snart ha varit lierad med djävulen själv. Problemet med viborgska smällen är att alla historier om den förekommer i mycket tendentiösa svenska källor och inte kan bekräftas genom andra mer oberoende källor. Men det fins en snarlik berättelse som är bättre belagd. Den bohusiska smällen. Den bohusiska smällen ägde rum under det nordiska sjuårskriget år 1566 och det var svenskarna som var angripare med danskar/norrmän som försvarare.

Bohusiska smällen

Bohusiska smällen återgiven på relief. Gipskopia från Nordiska folkhögskolan i Kungälv, efter original på Fredrik II:s grav i Roskilde domkyrka.

Då nordiska sjuårskriget brutit ut 1563 intogs Älvsborgs slott snabbt av danskarna och Sverige blev därmed avskuret från västerhavet. Den svenska krigsplaneringen gick därefter ut på att inta en eller flera av fästningarna Älvsborg, Bohus och Varberg. Bohus utsattes under kriget för sex hårda belägringar, och försvarades under fem av dessa av den danske befälhavaren Jens Holgersen Ulfstand. År 1565 intogs Varberg, och enligt kung Erik XIV:s order skulle huvudanfallet 1566 riktas mot Bohuslän med avsikt att inta Bohus fästning.

Den 5 mars bröt den svenska huvudstyrkan upp från Alingsås under befäl av Nils Boije af Gennäs och marscherade mot Göta älv och Bohus. Till sin hjälp hade han Nils Sture och Erik Stenbock. Den 20 mars var även belägringsartilleriet framme vid Bohus och den 23:e började man beskjuta murarna från Fontinberget norr om fästningen. Efter att ha avfyrat 2 820 kulor beordrade Nils Boije klockan 6 på morgonen tre dagar senare, fyra dagar enligt vissa källor, stormning. Med 10 fänikor (avdelningar, max 500 man styck) anföll svenskarna den bräsch som skjutits i muren, men tre gånger slogs de tillbaka av försvararna. Vid fjärde anfallet intogs huvudtornet ”Röde Torn” och en svensk flagga placerades på toppen.

Två försvarande landsknektar, Hans Sund och Jörgen Mekelberg, anmälde sig då frivilligt till att försöka spränga tornet, och Jens Holgersen Ulfstand antog erbjudandet och lovade att sörja för deras familjer. Genom att rulla ner en fullpackad krutkärra ner till krutförrådet i tornets källare och antända med en kort stubin sprängdes tornet i luften. Cirka 250 svenska soldater beräknas ha funnits i tornet vid smällen.

De svenska anfallen fortsatte men hade förlorat sin kraft. Dansk förstärkning under härföraren Daniel Rantzau marscherade från Halland och nådde Göta älv den 30 april, och svenskarna drog sig tillbaka in mot Västergötland. Totalt hade svenskarna förlorat ca 2300 man under belägringen, enligt dansk källa. Den danska styrkan hade minskat till ca 150 man och både proviant och ammunition höll på att ta slut.

Belägringen av Bohus fick ett efterspel då Erik XIV var missnöjd med utfallet. Nils Boije ersattes med Charles de Mornay medan Nils Sture dömdes till döden för förmenta förseelser, bland annat för misslyckandet vid Bohus. Nils Sture mördades senare på Erik XIV:s befallning i den händelse som är känd som Sturemorden.

Den danske kungen Fredrik II blev därmot så glad över nyheten om Bohus räddning, att han ville föreviga händelsen på sin gravvård. Därför finns en marmorrelief som avbildar Bohusiska smällen, på hans sarkofag i Roskilde domkyrka (återgiven ovan).

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!