Vänsterpartiets strategidiskussion är upp och ned

Man är inte starkare i förhandlingsrummet än man är ute i samhället. Det är förnuftiga ord av Jonas Sjöstedt och V:s programkommission som pekar mot vikten av kamp och rörelse ute i samhället för att förändra styrkeförhållanden. Betydelsen av framgångar och delsegrar som förbättrar livet för människor, öppnar blicken för möjligheter att förändra och förenar istället för splittrar likaså. Ja, även att socialism inte handlar om ett färdigt paket som en vacker dag dimper ned, utan om en rörelse av växande demokratisk folkmakt över kapital och samhälle i riktning mot jämlikt inflytande och fördelning.

Dilemmat i den strategidiskussion som Vänsterpartiet nu inleder ligger på ett annat plan. Den nya socialistiska strategi det talas om är just en strategi för Vänsterpartiets inflytande, i meningen en partistrategi. Det är därför det hela känns som något upp och ned för en observatör från Socialistiska Partiet. När vi själva diskuterar strategi handlar det hellre om frågor som: hur kan vi bygga och stärka de sociala rörelserna och aktionerna för välfärd, bostäder, jobb och asyl? Hur kan fackliga organisationer och nya och gamla folkrörelser demokratiseras och rustas upp för att kämpa? Hur kan bredare grupper dras in i gemensam kamp för att vinna kollektiva erfarenheter och ökat självförtroende.

”Förhandlingsbordet” är nummer två, tre eller fyra, inte själva utgångspunkten. Det är just vad som sker ”ute i samhället” som avgör, det är där människor måste förenas istället för att stå splittrade, det är där kollektiva erfarenheter av att det går att förändra kan bidra till att människor växer i medvetenhet och förmåga.

En diskussion i vänstern om strategi bör handla om strategi för att förena människor till gemensam kamp och rörelse kring de stora och små frågor där den pågående och dagliga kraftmätningen sker mellan människors behov och rättigheter – och kapitalistiskt vinstintresse. Alltså strategi för att mobilisera den sociala kraft som kan förändra styrkeförhållandena och rubba dagens övermakt. Inte strategi primärt för det egna partiets parlamentariska framgång. En sådan diskussion kan säkert behövas, men riskerar att degenerera till slug partitaktik om den inte underordnas det övergripande syftet att mobilisera arbetande och maktlösa människor för att förändra samhället. Det är för den förändringen vi deltar i diskussionen om socialistisk strategi.

Håkan Blomqvist

Ursprungligen publicerat på Socialistiska Partiets hemsida.

Läs också:

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

About these ads

  • Observatör

    ”När vi själva diskuterar strategi handlar det hellre om frågor som: hur kan vi bygga och stärka de sociala rörelserna och aktionerna för välfärd, bostäder, jobb och asyl? ”

    Allt är frågan om en balans. Ett vänsterndilemma klassiskt dilemma för vänstern har varit teoretiserande, ett teoretiserande som riskerar lätt oförståeligt i vardagen. Den vanlige samhällsmedborgaren sätter nästan alltid sakfrågor först (så långt är välfärd, bostäder, jobb, och asyl absolut sådant som intresserar). Dessa sakfrågor måste vara utgångspunkten för strategin om i vilken riktning förändring bör ske. Stärkandet av sociala rörelser är mer en taktik, en taktik som dessvärre sällan burit frukt i längre tidsperspektiv. Gör vänstern taktiken till strategi är den illa ute.

    Om vänstern – som i Sverige är svag med ett totalt orkeslöst vänsterparti, som inte ens förmår att växa efter 8 år av borgerligt regerande, i spetsen och ett antal mindre vänsterorganisationer (knappast partier i egentlig mening) vilka tar ideologin mer på allvar men som knappast ger avtryck i det offentliga rummet – skall kunna göra någon skillnad måste man hitta sätt att beskriva samhället och samhällsproblemen så att folk förstår. Gamla vänsterbegrepp och gammal vänsterretorik är inte självklart de sätt på vilka samhället skall beskrivas. Inte så att grundläggande värderingar skall överges med de måste sättas i perspektiv till dagens samhälle.