Knark – en bok om en historia som också är en del av mitt liv

Knark - en svensk historiaMagnus Lintons bok Knark – en svensk historia handlar om narkotikapolitik och synen på narkotika, droger, missbrukoch bruk under en period som också sammanfaller med mitt liv. Därför blir denna recension också en berättelse om min verklighet och anhörigas verklighet under samma period.

Jag föddes vid mitten av 1950-talet på en lite ö i Göteborgs norra skärgård. Farfar (min fars styvfar) var gravt alkoholiserad men det vet jag förstås inte då, pappa präglad av en uppväxt i misär där han periodvis tiggde på gatan (då levde hans biologiska far, men han var ofta arbetslös) och långa perioder levde på sjukhus då han hade lungproblem (men han ska i motsats till sin lillasyster aldrig ha haft TBC). Pappa blev förresten senare i livet god vän med Birgitta Stenberg som var den som myntade ordet knark som enligt Magnus Linton sedan fått en negativ emblematiskt betydelse.

Min mamma var fosterbarn och hennes biologiska mamma kände vi inte. Sannolikt var min biologiska morfar resande, men det är inget som jag kunnat bekräfta. Han var inte gift med min biologiska mormor. Min mormor var mammas fostermor. Mamma rymde hemifrån, dsv från sin styvmamma, min mormor, i 12-årsåldern och levde i praktiken på gatan i Stockholm där hon arbetade på restaurang till några från kyrkan hittade henne, konstaterad barnarbete och tog med sig henne till ett flickhem. Där bodde mamma sen medan hon gick färdigt skolan och realskolan. Med sin styvmammas godkännande.

Pappas yngsta syster passade mig ofta när jag var liten, men snart så gifte hon sig. Alkoholen och amfetaminet blev snart därefter en del av hennes liv. Det var på 1960-talet. Hon var en av de tidiga amfetaminmissbrukarna men det märkliga är att hon lever ännu.

När jag var åtta år gammal flyttade min familj till Stenungsund. Ett nybyggarsamhälle med en extremt ung befolkning, utan några gamla, inga sociala nätverk och mycket stor mängder ungdomar. Jag, som en tyst och nästan autistisk tonåring, hamnade av olika skäl i ett gäng där langning av hasch liksom mindre inbrott och stölder, framförallt av mopeder, var väsentliga inkomstkällor.  Det var i en period när hasch bredde ut sig i Sverige tillsammans med mellanölet. En liberal period när det gällde det mesta precis som Magnus Linton skriver i sin bok. I gänget användes främst hasch, men sniffning av thinner var också vanligt. När jag gick i nionde klass hade omkring 80% av eleverna i denna årskurs provat hasch. Ett fåtal personer i umgängeskretsen använde också amfetamin som exempelvis Ulf Tallberg och Janne Speed.

På 1970-talet kom heroinet till Köpenhamn och Sverige, men inte till Göteborg och Stenungsund. Jag minns hur jag vid ett par tillfällen åkte ner till Köpenhamn för att jaga reda på en nära anhörig i olika knarkarkvartar på Nørrebro. Jag sov i portuppgångar, sparkade upp dörrar och skrämde slag på heroinister innan jag hittade min anhörig och vi kunde resa hem tillsammans. På Roskildefestivalen prövade vi preludin och LSD. Men mest rökte vi hasch och drack öl. Vi köpte hasch av mc-klubbar i Köpenhamn och sov nån gång hos den klubb på Titangade som sen skulle bli Hells Angels. Samtidigt tycket vi att de HA-medlemmar som vi stötte på under Roskildefestivalen var enormt obehagliga. Vi var unga och vi ägnade oss åt ett blandbruk av olika berusningsmedel. Ingen av de centrala personerna i gruppen blev beroende av droger eller alkohol. Det blev dock en del andra och de är idag i allmänhet döda. Av de centrala personerna är en överstyrman men sjukpensionär, en är hög militär, en hög chef på en av fabrikerna i Stenungsund och ytterligare en är framgångsrisk egen företagare. Sen är vi några som har vanliga yrken och bra liv, som till exempel jag. Vi levde ett liv som senare skulle få ett dåligt rykte.

När jag flyttade till Göteborg 1975/76 så fortsatte jag leva ett likadant liv även om jag efter nåt år slutade langa hasch, röka hasch regelbundet slutade jag med innan dess även om det hände även därefter. Jag var aktiv på det drogfria musikstället Sprängkullen men hade en mängd vänner som rökte hasch regelbundet inklusive en del nära släktingar. På Sprängkullen fanns på den aktivister som också blev aktivister i organisationen RNS, Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle som Magnus Linton berör i sin bok. Två våningar under musikstället hade RFHL sitt kontor. Amfetaminister var en ständigt närvarande verklighet. I Haga på den tiden odlade folk marijuana helt öppet, på tak och i fönster. Det var olagligt, men innehav för eget bruk och eget bruk var inte olagligt. På ölstugan Sven Duva och på gatorna röktes det helt öppet. En kusin, son till min amfetaminberoende och missbrukande faster kom med tiden att själv bli amfetaminist och kriminell. Han åkte ut och in på fängelser för att till slut köra ihjäl sig under en polisjakt. Amfetamin var då och är fortfarande den vanligaste drogen i Göteborg näst efter alkohol och hasch.

Detta var den verklighet som jag levde i och i vilken det enligt Magnus Linton växte fram en ny doktrin kring droger, kring knark, formulerad av Nils Bejerot och påhejade, framdriven av RNS med flera. Nils Bejerot har en oerhört central roll i Magnus Lintons bok, jag kan inte komma ihåg att han betydde nånting på den tiden. Det var först långt senare jag hörde talas om honom. När allt tjat om förbud för eget bruk och hårdare tag mot narkotika kom upp så såg vi det snarare som ett resultat av de borgerliga regeringar vi fick på 1970-talet. Vi tog det inte riktigt på allvar. Folk fortsatte röka på men inte jag och i punkkretsarna började också heroin dyka upp. Ett antal bekanta kom de första åren på 1980-talet att dö på grund av heroin. Förbudspolitiken drevs igenom på 1980-talet. Processen som ledde fram till detta vilket beskrivs nogsamt av Magnus Linton.

Livet i Haga fortsatte som förut, men lite mer i skymundan och på de många illegala klubbar som fanns i Göteborg på den tiden. Sen kom renoveringen av Haga, folk fick börja flytta och haschet dök under ytan, men levde kvar på de illegala klubbarna samt i Majorna och på Brännö dit många tidigare Hagabor kom att flytta. Konsekvenserna av lagstiftningen om eget bruk märktes, men kanske inte så mycket som det kan verka när en läser Magnus Lintons bok. Men kanske märktes det mycket mer i andra kretsar, andra sociala sammanhang. Jag gled också ur livet på klubbarna och i stan då jag fick barn. Familjelivet och långa resor tog över.

En bror jobbade på illegala klubbar, min faster på gayklubbar, en annan bror var stor ravearrangör och hade en period en rave-klubb. Droger var något som var närvarande och sen kom HIV/AIDS.  Vi tillhörde kanske inte den ordentliga skötsamma arbetarklassen som många hövdar funnits och finns. Jag tror inte på det, jag har arbeta på fabrik större delen av mitt liv och har en stor arbetarsläkt och har egentligen aldrig stött på ”ordentliga” arbetare i den mening som ideologer på vänsterkanten, nykterhetsrörelser och antidrogorganisationer menar.

Utifrån min erfarenhet så var utvecklingen inte så tydligt ensidig som Magnus Linton beskriver det. Motstånd mot kriminaliseringen av eget innehav fanns är hela tiden och fungerade i vissa omgivningar när det gällde cannabis (hasch och marijuana, för med tiden blev marijuana allt vanligare och hasch ovanligare). Men samtidigt blev det som Linton beskriver det mycket svårt för heroinister för vilka psykosociala behandlingsmetoder inte fungerar. Heroinister behöver också medicinsk behandling i form av ersättningsmedel som metadon och buprenorfin (subutex etc). Men det narkotikapolitiska klimat som utvecklats i Sverige var sådan behandling i praktiken inte möjlig vilken Linton beskriver på ett bra sätt. Heroinister dog som flugor.

För heroinisterna innebar den nya narkotikapolitiken med syfte att uppnå ett narkotikafritt samhälle en katastrof. Samtidigt var det en politik som ingen jag kände egentligen stödde även om de flesta jag kände inte använde andra droger än alkohol. Själv slutade jag i princip att dricka också. Min fru var och är helnykterist. De flesta såg på ett narkotikafritt samhälle som något som inte kunde uppnås, en onåbar utopi. Ingen brydde sig om någon tog ecstacy eller rökte på. Amfetamin sågs dock som ett problem liksom framförallt heroin. Det senare främst för att så många dog och det förstnämnda främst för att folk blev så skadade, synbart skadade. Kokain kom in långt senare, men då i helt andra kändistäta kretsar än de miljöer där jag kände folk eller där min släkt rörde sig.

Bland ungdomar gick bruket av droger ner kraftigt i jämförelse med 1970-talet så den effekten hade den nya narkotikapolitiken helt klart. En del av den handlade om att skrämma ungdomar för narkotika. Detta gjordes genom att måla upp en falsk verklighet genom skräckpropaganda som ofta saknade all form av verklighetsanknytning.

Enligt Linton sågs dock ett narkotikafritt samhälle inte som en utopi av makthavarna och politikerna. Påhejade av RNS, Hassela och andra anhängare av Nils Bejerots teorier såg de et narkotikafritt samhälle som något som faktiskt kunde uppnås. Naturligtvis en utopi och en omöjlighet. Hela den utvecklingen med Bejerots teoribildning, hur politikerna svängde och hur teorin om det narkotikafria samhället växte fram beskrivs ingående och intressant i Lintons bok. Men samtidigt känns beskrivningen inte helt i samklang med den verklighet jag levde i. För jag har ju levt mitt liv mitt i den epok Lintons beskriver. Hans beskrivning känns lite väl tillrättalagd och enkelspårig för att kännas riktigt verklig. Möjligtvis är den korrekt i politikernas och forskarnas perspektiv, det vet jag ju väldigt lite om.

Men konsekvenserna som de beskrivs i Lintons bok och som jag sett också i verkligheten har varit fruktansvärda. Utan ersättningsbehanlding och sprutbyten har en massa människor dött helt i onödan och en massa människor behandlats illa och plågats i onödan. De senare sakerna gäller inte bara heroinisterna utan också deras anhöriga. Magnus Lintons fallbeskrivningar är typiska och skrämmande. De liknar exakt berättelser som jag känner till och tagit del av i verkligheten.

Ersättningsbehandling och sprutbyten är som behandlingsmetoder nödvändiga för att heroinister ska få möjlighet att återvända till ett liv med familj, arbete och skattebetalning. Men de är i sig inte nog. Det behövs också åtgärder för att lösa de problem som gjort att många börjat med droger. Problem som kan vara mycket skiftande och ha många olika orsaker. Men underhållsbehandling med metadon och buprenorfin samt sprutbyten är förstås nödvändigt och jag tycker Linton argumenterar bra för det. Linton förnekar inte att buprenorfin och metadon idag också säljs illegalt, men menar att detta främst beror på att alla inte får hjälp i de svenska programmen för underhållsbehandling. Om alla fick underhållsbehandling skulle det inte bli så i nån större utsträckning menar han och det är jag övertygad om att det är sant.

Centralt för den svenska narkotikapolitiken är också inställningen att droger av andra slag än alkohol inte går att bruka. Detta gör att det enligt många myndigheter, forskare och politiker bara finns missburk och beroende, men inget bruk. Något som i verklighetens ljus bara är dumheter. Det finns folk som använder, dvs brukar, kokain och cannabis på samma sätt som alkohol används. De sköter sitt arbete och lever ett helt normalt familjeliv. Jag vet folk som rökt cannabis på det sättet i 40 år. Det enda som märks är att de ibland verkar lite slöa i tanken, men det är samtidigt något som jag tror att de flesta människor inte märker. Med underhållsbehandling kan de flesta heroinister och andra opiatberoende också leva ett helt normalt liv med arbete och familj. Men i den gängse drogdebatten har detta helt glömts bort eller begravts. Av ideologiska skäl menar Linton. För att skapa en bild av narkotikan som något allt igenom ont och för att försöka göra visionen om ett narkotikafritt samhälle mer trovärdig.

Samtidigt är Magnus Linton övertygad om att den narkotikapolitiska vinden vänt, också i Sverige förutom i Göteborg och Norrland. Underhållsbehandlingar av heroinister och sprutbytesprogram kommer att bli normalt i hela Sverige.Det verkar Linton övertygad om. Jag hoppas han har rätt och att det sker snart. Det går inte längre att ljuga för ungdomar om effekterna av olika sorters droger. Skrämselpropagandan har internet effektivt satt stopp för. De negativa effekterna av den svenska narkotikapolitiken för heroinister har blivit tydliga. Svensk narkotikapolitik tycks ha kommit till vägs ände.

Boken behandlar också kriminaliseringen av eget bruk av droger och hur detta lett till en allt större fängelsebefolkning och yrare kriminalvård. Folk som borde haft sjukvård hamnar i fängelse för något som inte borde behandlas som ett allvarligt brott. Folk som inte gjort en fluga förnär, inte skadat sig själv eller någon annan döms till fängelse helt i onödan med höga samhällskostnader som följd. Polisen sätter fast folk för små narkotikabrott och ögnar sig åt pinnräkning istället för att ägna sig åt brott som besvärar folk som inbrott, stölder och bedrägerier. det enda rimliga är självklart att eget bruk avkriminaliseras och även det tycker jag Magnus Linton tar upp på ett bra sätt.

Magnus Lintons bok är som helhet en mycket bra bok som visar på det befängda i Sveriges narkotikapolitik och det felaktiga i att tro att ett drogfritt samhälle kan uppnås samt de tragiska, våldsamma och orimliga konsekvenser som Sveriges, USA:s och FN:s ”War on Drugs” medfört i Sverige. Jag tycker alla som är intresserade av drogfrågor och brottslighet borde läsa den. För mig handlar det inte om idépolitik så som en del recensenter beskrivit boken, utan om verkligheten förvrängd av idéer.

Det är dags att i Sverige avkriminalisera eget bruk av narkotika och innehav av narkotika för eget bruk, dags att införa sprutbytesprogram eller/och möjligheter att köpa sprutor på apoteken och dags att införa underhållsbehandling som en del i behandlingen av heroinister.

Om de åtgärderna vidtogs skulle dödligheten på grund av narkotikamissbruk minska, huvuddelen av gängkrigen i våra städers förorter upphöra, brottsligheten sannolikt minska då de opiatberoende (de får då metadon eller buprenorfin istället för heroin) kan arbeta för att få pengar istället för att stjäla och råna för samma ändamål. Vi skulle också få färre människor i fängelse där ett kriminellt liv och leverne ofta permanentas, vilket både skulle ge mindre kostnader för staten och minskad brottslighet på sikt. Fängelse medför ju ofta att personer som tidgare inte varit så tunga brottslingar skolas in i ett brottsligt liv och brottsliga livsmönster.

Och kom ihåg, att pröva en drog innebär inte att en person blir missbrukare. Att bruka en drog innebär inte missbruk. Missbruk och beroende är inte heller samma sak. De flesta som prövar cannabis prövar aldrig nåt annat och blir inte beroende på något sätt. De blir inte heller missbrukare. Detsamma gäller för de flesta droger inklusive alkohol.

Läs också:

Mer: SVT, SVD, EX, KB, DN, GP, AB, UNT, Sydsvenskan, FokusHP, BT,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Köp boken från Adlibris

Köp boken från Bokus

About these ads