Folkhemmet som försvann eller aldrig fanns

Farväl till folkhemmetSen bokmässan har jag läst två böcker som behandlar historia. Historien om den period som också varit mitt liv. Den först boken var Magnus Lintons Knark –  en svensk historia, den andra boken Farväl till folkhemmet av Andreas Johansson Heinö. Det är två bra böcker. Klart läsvärda. Men …

Det är samtidigt problem. Jag känner inte igen mig i historieskrivningarna. I min verklighet hade Bejerot inte så stor betydelse som i Lintons historieskrivning och i min verklighet så fanns i alla fall inte det folkhem Andreas Johansson Heinö beskriver. Jag växte upp i en miljö där hijab var normalt. De flesta äldre kvinnor hade hijab. I Heinös värld så låter det som om det Sverige inte fanns. Min far föddes och växte upp på 1930-talet i en miljö där jiddisch var det vardagliga språket på gatan. I en del av Göteborg på 1930-talet. I Johansson Heinös värld tycks sådant inte ha existerat. Kanske är min familj och min bakgrund ovanliga, men det känns som om folkhemmet aldrig fanns i min eller min fars verklighet.

Jag kände som barn luffare, skärslipare, säljägare och andra som inte var innefattade i folkhemmet och fiskarbefolkningens inlemmade i folkhemmet måste nog betraktas om ytterst tveksam. Det fanns ingen välfärdssystem som egentligen passade för fiskarbefolkningarna i Bohuslän som därför fick skapa sina egna lösningar vid sidan av de andra systemen. Folk var ju varken anställda eller arbetsgivare, utan försörjningen var till stor del kollektivt organiserad.

Men kanske var det som Johansson Heinö beskriver och med invandringen kom fundamenten för folkhemmet att brytas ner. Kulturell homogenitet som från och med 1970-talet istället kom att utvecklas mot mångkultur. Både genom beslut och ökad invandring. En utveckling som Johansson Heinö beskriver genom citat, återblickar av debatter på den tid det begav sig osv.

Fast det känns inte som min värld. Romerna som min mormor undervisade på sin fritid var aldrig inkluderade. Mina resandevänner var aldrig inkluderade och inte heller min familj och släkt tycks ha varit inlemmade i folkhemmet. Jag undrar om folkhemmet verkligen fanns eller om det snarare är en fantasi som senare tiders människor hittat på. Eller var min familj bara avvikande?

Efter att ha läst Johansson Heinös bok är jag övertygad om att folkhemmet så som han tycks tro att det var aldrig har funnits. Folkhemmet har aldrig försvunnit eftersom det aldrig funnits. Inte som det totalt kulturellt homogena samhälle Johansson Heinö förutsätter ha funnits.  Det betyder också att Johansson Heinös resonemang blir fel rent idéhistoriskt och ideologiskt då det har fel utgångspunkt.

Normerna som formades i Sverige efter kriget bildades inte i ett homogent samhälle. Kanske relativt homogent etniskt, men mycket heterogent kulturellt och klassmässigt. Nån jämställdhet att tala om fanns inte heller. Syftet med  reglerna och politiken var  att skapa ett homogent samhälle. Invandringen och vänsterns politiska motstånd gjorde att det kom att misslyckas i just det ögonblick det skulle ha fullbordats. 1970-talet.Reglerna och politiken för det homogena samhället har aldrig fungerat. Det samhället har aldrig funnits och därför står reglerna och politiken ofta i motsatsställning till verkligheten. Johansson Heinö har som jag ser det därför fel i sin bok. Sverige har aldrig gått från ett homogent folkhem till ett heterogent mångkulturellt land. Men hans föreslagna lösningar på många problem är mycket rimliga. De handlar om att inte ideologisera så mycket, att använda tolerans, sympati och sunt förnuft istället för principer och moral.

Fast i motsättning till honom är jag anhängare av assimilation som innebär inklusion av de bra saker som invandrare tagit med sig. Så som det alltid i praktiken har fungerat i Sverige. Men självklart är jag också anhängare av hemspråksundervisning och åtgärder som gör att invandrare kan bevara delar av sin tidigare identitet om de så önskar. Mina barnbarn i USA anser att de är svenska men födda i New York respektive Chicago.

Precis som i Lintons bok är jag inte överens med de politiska ideologiska inslagen, historien som berättas. Men helt överens med förslagen på åtgärder, inklusive förslaget att medborgarskap i första hand ska styras av faktiskt geografisk plats, där en är född. Vem en person är dock mer komplicerat än bara vad en är född. Därför bör det också vara möjligt att vara medborgare i flera länder på det sätt mina barnbarn är.

Jag tycker också fallbeskrivningarna är engagerande och Johansson Heinös reflektioner rimliga, förståeliga och vettiga. Men nån liberalism har jag svårt att hitta. Mycket av det han säger i boken kan lika gärna kallas socialism.

Läs boken. Den är intressant även om min uppfattning av historien och om det så kallade folkhemmet är en annan. Värdefull läsning framförallt för att går bortom stereotyperna, de enkla lösningarna och plakatpolitiken.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Köp boken från Adlibris

Köp boken från Bokus

About these ads