För en bred, folklig mosaikvänster

Vilken typ av partier kan idag samla breda vänsteropinioner till motkraft mot hotet från högernationalismen? Hur kan vänstern i bred mening bli till verklig maktfaktor mot en söndertrasande nyliberalism på dekis, men ändå så förödande?

Det är i grunden om det diskussionen kring ”tendensfrihet” och möjligheterna för olika strömningar att samverka handlar. I samtalen mellan Socialistiska Partiet och Vänsterpartiet om fördjupad vänstersamverkan har SP:are lyft fram de nya europeiska exemplen på breda och brokiga vänsterpartier som lyckats nå ut över gamla gränser för inflytande, som grekiska Syriza, spanska Podemos, tyska Die Linke. För V:s företrädare handlar deras framgångar inte primärt om ”interna demokratilösningar” utan om att de gjort sig politiskt relevanta, organiserat människor och ”brutit med en introvert vänsterkultur” och skapat välkomnande och inkluderande partier.

Men det välkomnande och inkluderande har just handlat om att samla olika politiska strömningar, erfarenheter och idériktningar i frihet att öppet bidra med sina perspektiv. Det är just det som bidragit till att de lyckats göra sig ”relevanta” när den gamla socialdemokratin och forna kommunistpartierna passeras av utvecklingen. Det handlar inte om snäv ”demokratilösning” utan om att välkomna och förena det kosmos av erfarenheter, förslag och tänkesätt som utvecklats vänsterut ur vår tids förutsättningar. Alltså en tid som i många avseenden skiljer sig från den efterkrigstid som formade dagens partistrukturer.

Runt om i Europa är det just den typen av inkluderande och brokiga partier som förmått nå nya generationer; danska Enhetslistan med sina olika strömningar, tyska Die Linke med alla sina offentliga ”plattformar” för olika riktningar och initiativ, brittiska Labour som ju är ett paraply av tendenser och grupper, turkiska HDP som utgör en koalition av socialister, feminister, ekologister, och så förstås spanska Podemos och, åtminstone tills nu, grekiska Syriza.

Det kanske inte kommer att vara så för alltid, i övermorgon kanske partistrukturer överhuvudtaget är obsoleta – eller utgör de hårt sammansvetsade militanta politiska stridsorganisationerna av mellankrigstyp svaret på frågan i en alltmer despotisk kapitalism. Men i vår innevarande historiska period är det breda mosaikpartier som kan förändra de politiska villkoren.

Att exemplen inspirerar även i vår svenska utkant är tydligt. ”Regnbågsalliansernas tid är nu”, deklarerar Arash Gelichkan i Fria Tidningen och kritiserar såväl svensk vänster som Fi för att inte slå sina påsar ihop.

”I Europa bubblar koalitionspartier”, utbrister ETC:s ledarskribent Roya Hakimnia och menar att ”receptet för framgång för politisk förändring tycks vara: koalitioner, folklighet och radikalism”. Ja, tänk, fortsätter hon: ”Vi skulle kunna bilda en socialistisk, feministisk, antirasistisk koalition. Även mindre partier som Socialistiska partiet kan vara med och autonoma som Allt åt alla, Ingen människa är illegal och andra aktivister kan forma ett utomparlamentariskt block inom koalitionen.” Och runt om inom såväl Vänsterpartiet som utanför tar aktivister upp frågan: ”Varför kan vi inte göra så, här!”

”Vi ska inte vara vår egen lilla kyrka, utan ett öppet brett parti för nya strömningar”, förklarade Jonas Sjöstedt vid Vänsterdagarna i Malmö häromveckan.

Det är hög tid att gå från ord till handling.

Håkan Blomqvist

Ursprungligen publicerat i Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

About these ads