Turkiet mellan EU och Mellanöstern

Turkiets historiaBoknytt
Turkiets historia
Ingmar Karlsson
Historiska media

Turkiet mellan EU och Mellanöstern

Turkiet är aktuellt med sin växande solturism, två miljoner syriska flyktingar vid sydgränsen, ett återigen uppflammat inbördeskrig med etnoseparatistiska vänstergerillan PKK i sydöst, kamp mellan EU-vänner och antivästliga nationalister, konflikt mellan sekulär elitism och folklig islamism, en begynnande diskussion om det armeniska folkmordet för hundra år sedan, samt ett alltmer brutalt auktoritärt presidentstyre.

Ingen är bättre än superkunnige Mellanösternkännaren och förre ambassadören Ingmar Karlsson att skildra detta. Dock så detaljerat att detta mer är en universitetskursbok än en läsning för den breda historieintresserade allmänheten.

Den mer äldrehistoriska delen av boken är tyvärr lite gammaldags i formen, med sina eviga detaljerade skildringar av krig och elitära maktstrider. Det är deprimerande läsning, och är i stort sett i avsaknad av skildringar av vanligt folks liv och öde.

Såväl de 600 åren av osmanskt kungaimperium (under det rojalistiska sultanatet och det islamreligiösa kalifatet), som de snart 100 åren av republikansk turkisk nationalstat, präglas ganska ofta av etniska och religiösa gruppkonflikter, beskriver boken.

Osmanerna ”löste” detta med muslimsk dominans över olika separata, delvis självstyrande och icke-geografiska ”religiösa nationer” (så kallade milleter) inom sitt mångkulturella rike. Samt med (självvalda) etniska/religiösa bostadsenklaver i städerna.

Republiken Turkiet (osmanska rikets efterföljare) ”löste” problemet med en förtryckande turketnisk, Europaorienterad och modernistisk form av nationalism. Samt med en slags turkisknationell och statskontrollerad form av islam. Detta trots att den republikanska statsideologin (kemalismen efter landsfadern Kemal Atatürk) officiellt står för sekularism.

Detta är ett negativt minoritetsdiskriminerande 1900-talsarv som i mycket lever kvar. Dock kombinerat på senare år med en ny stolt bakåtblickande nyosmansk patriotism. Denna är mycket mer Mellanösternorienterad eftersom det osmanska imperiet (förutom Balkan) omfattade nästan hela Nordafrika och Västasien.

I det osmanska imperiet var produktionsmedlen (jorden) i huvudsak statliga (det är dock lite oklart skrivet om viss privatfeodalism), och det fanns länge bara två klasser; byråkraterna av olika slag (eliten), samt undersåtarna av bönder och hantverkare (folket).

Den tidiga republiken var också statligt orienterad i ekonomiska frågor. Men på åttiotalet började de styrande moderata och EU-vänliga islamisterna att nyliberalisera den ekonomiska politiken. En muslimsk regim som anammade såväl västlig marknadsekonomi som demokrati hälsades förstås med tillfredsställelse i EUropa och USA.

Den sentida turkiska staten har dock utövat kraftig (stats)terrorism och brott mot de mänskliga rättigheterna – vilket även den militanta kurdiska motståndsrörelsen och delar av yttervänstern beklagligt nog också gjort sig skyldiga till. Även mot vanligt folk som kurdiska bönder och bybor, vilket Ingmar Karlsson redogör för.

Författaren noterar i sammanhanget att marxismen-leninismen visade sig ha svårt att få fotfäste hos den religiösa, konservativa och traditionalistiska bondebefolkningen, och hos de arbetare med bondebakgrund som massinflyttat till storstäderna. Det gäller turkar som kurder. Den statliga terrorn har dock gett PKK stöd hos många kurder.

Ingmar Karlsson argumenterar som vanligt för ett turkiskt EU-medlemskap. Detta bland annat för att skydda Europas sydöstra gräns, dra nytta av Turkiets växande ekonomi och unga befolkning, samt för att skynda på den svåra fullödiga demokratiseringen av landet.

Han avfärdar också med rätta ett antal bristfälliga argument mot ett turkiskt medlemskap i den europeiska unionen. Men hans skildring av ett våldsamt, splittrat, korrumperat och auktoritärt Turkiet – fyllt av ömsesidig misstänksamhet och konspirationsteorier – får nog många européer att tveka.

Mot landets inträde i Europasamarbetet har anförts (och kan anföras) geografi (95 procent av landet ligger i asiatiska Mellanöstern), historia (osmanska riket var främst ett nordafrikanskt och västasiatiskt Mellanösternimperium),kultur/religion (dock inte tron i sig, men ett islamskt präglat kulturarv medan EUropa har ett kristet sådant – bortsett från bosniska och albanska minoriteter. Samt politik – den starkare tendensen i Mellanöstern att blanda in religion i politiken.

Ser man bort från snäva europeiska intressen kanske också den regionala stormakten Turkiet skulle kunna spela en mycket viktigare roll som ekonomiskt draglok och politisk ledare för en föreslagen (islamsk eller sekulär) Mellanösternregion – parallellt med och i samarbete med EU.

Andra invändningar är att ett turkiskt medlemskap skulle klyva den statslösa nationen Kurdistan i två delar med EU-gräns i mitten. Vidare skulle också de regionala dubbelfloderna Eufrat och Tigris få ett tudelat avrinningsområde med en EU-gräns mitt i. Och kamp om vattentillgångar är en växande konfliktorsak i världen.

Dessutom skulle ett EU med Turkiet som medlem få en lång, bergig och svårövervakad gräns mot konfliktiva grannländer som Georgien, Armenien, Iran, Irak och inte minst Syrien.

Hans Norebrink

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Köp boken från Adlibris

Köp boken från Bokus

About these ads