Om en stadsdel på Hisingen som kallades Gazaremsan

Den urbana frontenCatharina Thörn och Katarina Despotovic har skrivit en bok om förvandlingen av Kvillebäcken från ett trivsamt men något förfallet område till ett modernt bostadsområde med punkthus på rad. Processen kallas gentrifiering. Boken heter Den urbana fronten.

Jag har inte läst boken, men har läst fler recensioner. Boken och därmed recensionerna handlar om ett område som i media kallades Gazaremsan på grund av alla mord. Stora delar av området finns fortfarande kvar. Det område som rivits och bebyggts med nytt är bara en del av området, en del där det inte skedde så mycket egentligen. Det område där de flesta morden och våldsdåden skedde finns fortfarande kvar. De lokaler där de flesta illegala klubbarna brukade vara finns kvar. De lokaler där de kriminella gängen hyrde finns fortfarande kvar med undantag av den svarta taggtrådsfästningen på Gamla Tuvevägen. Ett av få bostadshus i området. För Kvillebäcken var främst ett industriområde när det revs även om det förr i tiden också fanns bostäder.

Ångpannegatan var gatan med de stora problemen. Det området finns fortfarande kvar. En trekant, en remsa av land mellan själva Kvillebäcken (ån alltså) och stora vägen (Gustaf Dalénsgatan). Här finns klubbar kvar, här finns märkliga åkerier, mystiska loppmarknader, vanliga loppmarknader, bilverkstäder och mycket annat. Precis som det var i hela Kvillebäcken förut.

Kvillebäcken innan det revs var ett fint område. Ett speciellt område med småindustrier, rivningstomter och en uppsjö udda verksamheter. Ångpannegatan visar ungefär hur det såg ut, men Ångpannegatan har nyare och modernare hus än vad som fanns i det rivna området. Ett vettig renovering som bevarat den fina stadsmiljön i stadsdelen med flera kvarter, små gator på snedden, småhus, fabriker, kontorshus hade kunnat genomföras. Om det hade byggts nya hus på rivningstomterna i de befintliga kvarteren så att stadsdelens karaktär bevarats trots nybyggena. En multifunktionell stadsdel med lita av det mesta. Nu har vi istället fått ett jättekvarter som inte är ett riktigt kvarter då lokaler, småföretag och affärer i allmänhet saknas mot gatorna och där det är luckor i kvarteret med punkthus, märkliga glasväggar etc. Ett monokulturellt och monofunktionellt kvarter.

Förutom missuppfattningen om Gazaremsan verkar boken onekligen bra. I alla fall om jag läser Johannes Jensens recension i Internationalen och recensionen som finns i GP (inte på nätet). Jag får väl läsa boken. En bok som verkar handla om maktspelet och en ruttna politiken bakom va som händer med stadens gamla stadsdelar.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Köp boken från Adlibris

Köp boken från Bokus

About these ads