En svår tid för alla som kämpar för internationalism

Det franska antikapitalistiska partiet NPAs uttalande efter de fruktansvärda bombdåden i Paris i fredags hade rubriken ”Deras krig, våra döda”. Det är en effek­tivt frammanad bild och som bär på en djup sanning. Samtidigt är den inte helt sann. Det är förstås tveklöst så att den djupt destruktiva kraft som Daesh kommit att utgöra, främst i mellanöstern men nu också i Västeuropa, inte hade varit ett hot i samma magnitud om det inte vore för västs imperialistiska äventyr i mellanöstern efter Sovjetunionens fall. Det är krig som förs i linje med intressen långt över folkflertalets huvuden och som vi, folkflertalet, får och kommer att fortsätta tvingas betala notan för. Samtidigt förs inte kriget bara mellan västliga maktsfärer och Daesh, med några slumpmässiga civila dödsfall längs vägen. Istället är det just folket som är Daeshs mål, vare sig det är på ett uteställe i Paris eller en by i Kurdistan. Kriget mot Daesh (Islamiska staten, IS) är vårt krig också.

Inget av terrordåden var riktade mot några högborgerliga delar av Paris utan vad Daesh skulle definiera som ”dekadent” folkliv. I den bemärkelsen har högerns debattörer rätt när de hävdar att målet för Daesh attacker är den personliga friheten, det mångkulturella och det öppna i samhället. Men det är en djup villfarelse att tro att det går att försvara just de värderingarna med stängda gränser, inskränkning av personlig frihet, nationell chauvinism och militära maktuppvisningar. Daesh måste såklart stoppas och det är ett krig vi alla är inblandade i, men de militära insatser Väst ger sig in i har till grundförutsättning att inget annat i Mellanösternregionen får förändras och då kommer vi stå inför en cykel av våld och förstörelse med ingen annan följd än att de reaktionära krafterna kommer att fortsätta stärkas.

Det som vi nu ser i form av politiska ”hårdhandskar” är egentligen ren och skär symbolpolitik. Sveriges ”skärpta” gränskontroller innebär inte att färre flyr in i landet utan endast mer arbete för myndigheterna och större mörkertal när människor som inte vill söka asyl i Sverige håller sig undan myndigheterna. Det var inte omöjligt att förutse att det skulle få just de följderna, men så handlar politik idag mest om att kommunicera en hållning och allt mindre om att förändra någonting. De europeiska ledarna visar gång efter annan hur inkapabla de är att känna igen verkliga förändringar och vilket oerhört lidande de är beredda att utsätta människor för i sin politiska närsynthet. De djupgående sociala förändringar som människor behöver och som de sedan 2011 så tydligt visat sig beredda att kämpa för har mötts med en märklig kombination av maktfullkomlighet och politisk impotens.

Priset skjuts över på folket i dubbel bemärkelse. Dels är det folket som utsetts för de direkta terrorattentaten, dels drabbas de flyende när länder i panik stänger – som om terrorister planerade sina dåd i en gummibåt på Medelhavet. Det värsta är att allt tyder på att Daesh högst medvetet strävar efter att locka fram just den här reaktionen. I skrivande stund har det avslöjats att de syriska pass som terroristerna lämnat efter sig är förfalskade.

Europa spelar alltså Daesh rätt i händerna på nästan alla plan. Turkiet tillåts av diplomatiska skäl fortsätta bomba kurdiska ställningar, Saudiarabien tillåts av ekonomiska skäl fortsätta göda den islamistiska fascismen och den europeiska demokratin fortsätter att undergrävas av de som låtsas vilja rädda den. En svår tid väntar alla som kämpar för internationalism.

Urpsrungligen en ledare i Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

About these ads