Islamiska staten (IS, Daesh) har enligt min uppfattning en klart fascistisk ideologi. Bara vissa människor och en bestämd religion i en bestämd tolkning har rätten att leva och finnas till. För att uppnå detta mål använder Daesh folkmord, folkfördrivning, terrorism och all andra möjliga våldsmetoder som är uppfunna och kan uppfinnas:
I en västlig kontext har fascismen agerat som den yttersta garanten för borgerlig ordning i ett krisande samhälle. Fascismen har som massrörelse satt folkgemenskap som en slags blöt filt över klassmotsättningar – i praktiken alltid på ett ytterst våldsamt vis.
Sett i en mellanösternkontext tycks Daesh agera precis så, med brutal repression upprätthåller Daesh en reaktionär samhällsordning som strävar efter att bryta ned allt som kan betraktas som progressivt, vare sig det är medborgerliga rättigheter eller jämställdhet. Det har beskrivits hur organisationen fått ordning på lokala försörjningar, ordnat vatten och el och på så vis byggt upp sitt stöd, men det tycks vara en bild som kräver moderering. Det finns ett utbrett folkligt missnöje i Daesh-kontrollerade områden som till och med tar sig formen av öppna protester, i dagarna rapporterades små men ändå öppna demonstrationer i Raqqa, vilka möttes av brutal repression.
I Hufvudstadsbladet presenterar den finske irakkännaren Hussein al-Taee en förklaring av de direkta motiven bakom dåden som kan vara svår att ta in för de borgerliga tyckare som i sin skräck för att ”relativisera” bara vill se Daesh som ett totalt hot mot ”våra västerländska värderingar” (det vill säga alla de frihetliga framsteg som reaktionärer i olika läger vill avskaffa). Al-Taee menar nämligen att människorna i Paris inte var något huvudmål för terrorn utan att dåden genomfördes för att vinna tid på en hemmafront där Daesh lidit stora nederlag, inte minst mot de kurdiska styrkorna.
Det går inte att förstå Daesh om vi inte förstår att det är en ideologiskt grundad organisation med ett bestämt mål och för att nå dit använder det våldsmetoder skriver Adam Cwejman i en ledare i GP. Så långt har han rätt. Men sedan spårar han ur. Han förkastar förklaringsmodeller som tar hänsyn till imperialism och kolonialism. Detta gör han eftersom det inte finns våldsamma rörelser i flertalet tidigare kolonier. Det finns visserligen inte idag på vissa håll, men det har funnits tidigare och det är där Cwejman begår sitt misstag.
Exakt samma typ av organisationer vi idag ser i Mellanöstern har vi sett i slutet av 1800-talet samt från 1960-talet och framåt i Sydamerika. Det finns till och med exempel på välkända terrorister från dessa grupper som verkat i Europa. Men Cwejman har kanske aldrig hört talas om Schakalen och har inte läst på för annars hade han väl inte farit med uppenbara felaktigheter. Fortfarande finns de i Colombia. I många länder i Latinamerika har terrorismen och de våldsamma befrielserörelserna ersatts med andra våldsamma organisationer som sysslar med drogproduktion och kriminalitet. Syftet är ett annat, metoderna desamma.
I Afrika har vi ända sedan 1950-talet sett samma typ av organisationer som Daesh och Al-Qaida. Mau-Mau-rörelsen i Kenya på 1950-talet, Herrens befrielsearmé, Al-Shabaab i Somalia, Boko Haram i Nigeria och många andra i dagens Afrika. Dessa länder ligger långt från Europa och dessa organisationer begick och begår, precis som Daesh, i huvudsak terrorhandlingar på hemmaplan. Att de inte begår terrordåd i Europa beror främst på två saker, avståndet till Europa och att europeiska länder sällan är direkt inblandade i konflikterna i Afrika. Även i Ostasien har vi sett och ser samma typ av organisationer. I Indonesien och Filippinerna, i Burma och Indien. Det fanns i Kambodja. De finns överallt. Cwejman har helt enkelt fel i sak.
Att tro att den europeiska inblandningen i Mellanöstern inte har betydelse för framväxten av organsiationer som Daesh är rent korkat faktiskt. Precis som den smutsiga och orättvisa behandlingen av Tyskland efter första världskriget hade betydelse för framväxten av Nazi-Tyskland har naturligtvis invasionerna av Irak betydelse för framväxten av Daesh. Tidigare kolonisering, imperialismen och beroendet av olja som lett till enrad väststödda kupper och diktaturer i Mellanöstern samt västs annektering av land i Mellanöstern som skänktes till judar från Europa har också haft betydelse för utvecklingen.
I motsats till vad som gällt andra världsdelar har vi också länge haft en hyfsat stor befolkning i Europa som härstammar från Mellanöstern, som pratar samma språk och som tillhör samma grundreligion som Daesh ideologi omfattar. Därför kan Daesh och andra organisationer med koppling och ursprung i Mellanöstern självklart mycket lättare än andra rörelser från andra delar av världen rekrytera i Europa.
Rekryteringen underlättas av att många ungdomar från Mellanöstern i väst känner sig utanför, är arbetslösa, bostadslösa och upplever hopplöshet. Religion kan ge en mening i livet. Kamp för en ren och obefläckad stat med rätt tro och rätt styre kan också ge en mening i livet. Grunderna för att möjligheter att rekrytera i väst finns handlar om hur det set ut i västvärldens med rasism och diskriminering. Daesh må vara en organisation med ideologisk övertygade mördare men den hade inte fått den betydelse den har idag om inte väst invaderat Irak och de hade inte kunnat rekrytera i Västeuropa om livet här inte varit skit för många. Orsakerna till rekryteringen måste också bekämpas precis som att IS ideologi och deras fysiska närvaro på marken i Syrien och Irak måste bekämpas.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Imperialism, Kolonialism, Fascism, Arbetslöshet, Segregation, Religion, Islam, Mellanöstern, Krig, Terrorism, Islamiska staten, Daesh, Fascister, Adam Cwejman, Rekrytering, Samhälle, Politik
”Precis som den smutsiga och orättvisa behandlingen av Tyskland efter första världskriget hade betydelse för framväxten av Nazi-Tyskland har naturligtvis invasionerna av Irak betydelse för framväxten av Daesh. ”
En viktig grund för instabiliteten i Mellanöstern finns i samma tänkande, som karaktäriserade Versaillesfreden och behandlingen av Tyskland. När det Osmanska riket ”slaktades” ritades Mellanöstern upp med linjaler på ritbord i London och Paris. Det hela slutade bland annat i de ”artificiella” statsbildningarna Syrien och Irak, vilka båda egentligen saknar ”naturligt” sammanhållande kitt och inte kan ledas tillbaka till några ”gamla” etablerade statsbildningar. Först hölls denna kartbild ihop av de gamla kolonialmakterna och senare av repressiva regimer som Saddams i Irak och Assads i Syrien.
När Saddams regim avlägsnades, genom den amerikanska invasionen,och när Assads styrka kraftigt reducerades,som en följd av den arabiska våren, uppstod det kaos vi ser idag och där Daesh utnyttjat situationen. Förr eller senare hade sannolikt Saddams och Assads regimer, med eller utan utan invasion och arabisk vår, fallit sönder. Över tiden (kan vara lång tid) har repressiva regimer den egenskapen att de faller sönder och historien visar tyvärr allt för tydligt att kaos mycket ofta uppstår i dessa fall.
Jag håller helt med om ditt resonemang.
Invasionen av Irak var en katalysator på så sätt att Saddam’s våldsmonopol försvann abrupt. Samtidigt tycker jag att det är svårt att se hur det INTE skulle ha utbrutit inbördeskrig när den sunniledda regimen för eller senare skulle ha fallit (arabiska våren någon?). Inte skulle väl shiamuslimska araber, kurder och andra grupper, glömma årtionden av våldsamt förtryck över en natt?
I väst tenderas gränsernas betydelse överdrivas, även om de säkert hade kunnat dras något bättre. Gränserna är raka streck, visst, men man glömmer att de för det mesta är dragna genom obebodd öken. Efter århundraden av osmansk överhöghet var befolkningen blandad, och man hade fått multietniska stater hur man än drog gränserna. Den etniska mixen är inte jättekomplex jämfört med andra ”artificiella” stater, som Indien.
Det vi sett, och ser nu, i regionen tror jag är Baathismens dödsryckningar. Det som återstår efter ett långt och misslyckat (på papperet) socialistiskt och pan-arabistiskt projekt är lojalitet till klan och/eller religiös grupp. Man kan kanske dra paralleler till Sovjet och Jugoslavien som hölls ihop av ett politiskt projekt som sedan kollapsade.
Jag förstår inte riktigt hur skapandet av Israel skulle haft någon betydelse för kaoset i Syrien och Irak, snarare har väl Israel fungerat bra som en yttre fiende för regimerna att skylla ifrån sig på.