Organisationen Svenskt Näringsliv hävdar att enkla låglönejobb är lösningen på arbetslösheten i Sverige och har pekat på sysselsättningsundret Tyskland. En rapport från den liberala tankesmedjan Fores visar dock att de tyska mini-jobben inte har haft någon effekt på arbetslösheten.
De senaste tio åren har arbetslösheten sjunkit betydligt i Tyskland. Nivåerna har hållit sig låga även under de senaste årens ekonomiska kris. En vanlig förklaring är de arbetsmarknadsreformer som genomfördes 2003–2005, de så kallade Hartz-reformerna. Reformerna var omfattande, med bland annat stöd för anställning av äldre, starta-eget-bidrag, avreglering av tillfälliga anställningar och nedskärningar i arbetslöshetsförsäkringen.
En del av det andra steget i Hartz-reformerna (Hartz II) var mer generösa regler för minijobb (”mini-jobs”), en lågbeskattad anställningsform. Med nuvarande regelverk är det anställningar där lönen inte överstiger 450 euro i månaden, eller anställningar som kan ha högre lön men varar maximalt tre månader eller 70 arbetsdagar per år. En anställd kan även ha ett minijobb utöver en ordinarie anställning.
Den totala skatten inklusive sociala avgifter är lägre än för reguljära anställningar. Den anställde betalar ingen skatt men får heller ingen sjuk- eller arbetslöshetsförsäkring och bara minimal pension. Dessutom är administrationen enklare än för andra jobb. Skatter och avgifter betalas till en federal myndighet i stället för till några av de cirka 300 privata försäkringsbolag och 700 skattemyndigheter som finns i Tyskland. För att undvika skarpa marginaleffekter över 450 euro i månaden finns även midi-jobs, där vanliga skatteregler fasas in mellan 450 och 850 euro.
Det är få som har minijobb med högre månadslön än 450 euro utifrån regeln om korttidsanställningar. Däremot har nu 14 procent av alla anställda på tysk arbetsmarknad minijobb under 450 euro/månad som sin enda anställning. 8 procent har ett minijobb under 450 euro parallellt med en reguljär anställning. Båda grupperna växte direkt efter att de nya reglerna infördes, därefter har den senare fortsatt att växa. Totalt har antalet minijobb ökat från 5,6 till 7,8 miljoner sedan 2003, en ökning som motsvarar 6 procent av alla anställda. Det kan låt som många arbeten, men flertalet av de jobben hade sannolikt skapats ändå, på den reguljära arbetsmarknaden
Minijobbare används ofta vid produktionstoppar och för arbete på kvällar och helger. De får ofta lägre timlön än andra anställda även om de utför motsvarande arbetsuppgifter. 61 procent av minijobbarna är kvinnor. Bara 5 procent har en högre utbildning, hälften har en yrkesutbildning och resten har okänd eller ingen yrkesutbildning. De finns i många olika branscher: tillverkning, kontor och administration och välfärdstjänster är de största. De används med andra ord på samma sätt som anställda i svenska bemanningsföretag används. Sverige har med andra ord redan liknande jobb och det är knappast rimligt att sänka lönerna för de jobben.
Forskning och utvärderingar av Hartz-reformerna ger inga entydiga svar på hur viktiga de har varit för positiva tyska utvecklingen, och inte heller finns någon enighet om vilka delar som i så fall varit viktiga.
Det finns ett mindre antal studier specifikt om minijobb. Några har undersökt om jobben är språngbrädor vidare till reguljär anställning, utan att kunna visa en entydig sådan effekt. Andra har undersökt substitutionseffekterna, det vill säga i vilken utsträckning minijobb har tillkommit i stället för andra anställningar, och sådana effekter tycks finnas.
Utifrån att forskningen inte kan visa tydliga effekter ens av hela reformpaketet är det sannolikt att effekten av just minijobb har varit liten. En tänkbar slutsats är dock att minijobben har lett till en ökad sysselsättning, eftersom många av de anställda är studenter, äldre och tidigare hemmafruar. Däremot har den sannolikt inte haft någon större effekt på arbetslösheten, eftersom dessa grupper förmodligen annars inte hade sökt jobb i någon större utsträckning.
Det är uppenbart att mini-jobben I Tyskland har blivit en kvinnofälla såväl som låglönefälla. Var fjärde mini-jobbare är beroende av socialbidrag vid sidan av sin lön. Det är också så att det i Sverige inte ens finns någon garanti för ökad sysselsättning. Hemmafruar är vanligt i Tyskland, men i praktiken obefintligt i Sverige. Antalet personer utanför arbetsmarknaden är alltså betydligt färre i Sverige än i Tyskland så de eventuella effekterna av låglönejobb i Sverige skulle vara ännu mindre än de varit i Tyskland.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Låglönejobb, Minijobb, Svenskt Näringsliv, Fores, Hartz-reformerna, Sysselsättning, Tyskland, Arbetslöshet, Arbetsmarknad, Jämlikhet, Jämställdhet, Samhälle, Politik
