Klimatet är abstrakt för många och det är inte säkert att alla har klimatet som första mål för sitt agerande. Den som cyklar kanske gör det för nöjet och hälsan. Politiker bör inte hoppas på att medborgarna själva ska kunna lösa problemen, säger Magnus Boström, professor i sociologi, som utformat fyra olika strategier för politisk styrning mot klimatmålen.
Han har tillsammans med Mikael Klintman bidragit med kapitlet Citizen-consumers i den nyutkomna antologin Research Handbook on Climate Governance.
Kapitlet definierar fyra olika strategier för klimatstyrning som utgår från individernas roller. En strategi handlar om att upplysa personer så att de medvetet ska kunna agera på ett klimatriktigt sätt i vardagen. En andra strategi handlar om att genom regleringar underlättar en livsstil som släpper ut mindre med växthusgaser.
Strukturer som gynnar klimatet
En tredje strategi riktar sig till individers mål, men utifrån bevekelsegrunder som indirekt gynnar klimatet. Det kan vara personer som cyklar för hälsans skull. Den fjärde strategin handlar om att upprätta strukturer som indirekt gynnar klimatet, som till exempel stadsplaneringen som inte bygger på bilberoende.
– Ingen av dessa strategier är perfekt, och alla måste finnas med i klimatpolitiken, säger Magnus Boström som i kapitlet förespråkar en kombination som underlag för politik och styrning. De som utformar klimatpolitiken har mycket att lära från andra områden eftersom klimatet är så nära kopplat till andra aspekter av ett gott liv för både människor och planeten.
Det tar lång tid att ändra på attityder. Därför pekar Magnus Boström på behovet av styrning och regler som i förstone kan möta hårt motstånd.
Politiker måste våga
– Vissa behöver knuffas på och politiker måste våga gå emot opinionen. Det är lite naivt att tro att konsumenterna ska lösa alla problem, säger han och exemplifierar med trängselskatt för bilar. Det finns studier som pekar på att skatten blivit allt mer accepterad när folk märker att den ger positiva effekter. Ett annat exempel är rökning, där förbud och attitydförändringar följts åt.
Utgångspunkten för antologin med forskarartiklar är FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn 2009. Höga förväntningar om globala avtal förbyttes där i besvikelse över uteblivna beslut. Sedan dess har politiken splittrats och de vetenskapliga bevisen klimatförändringen blivit allt fler.
– Politiker ska nog inte hoppas på att medborgarna själva ska kunna lösa problemen, säger Magnus Boström. Han pekar på att ”vänta och se” inte varit någon framgångsrikt förhållningssätt – och att länder måste våga gå före.
Svensson/Örebro Universitet
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Klimattoppmöten, Magnus Boström, Klimatpolitik, Mikael Klintman, Research Handbook on Climate Governance, Örebro Universitet, Samhälle, Politik, Klimat, Klimathotet, Stadsplanering, Bilism
