Det är vad ungdomsbarometern faktiskt visar. Ändå försöker vissa debattörer som den normalt trovärdige Daniel Poohl från Expo och den för mig okände Ulrik Simonsson från Ungdomsbarometern, insinuera motsatsen. Däremot har svenskar dåligt förtroende för politiker och makthavare. Det är rimligt med tanke på hur politikerna agerar. Det menar dock Simonsson och Poohl att det inte är.
Faktum är dock att svenskar i mycket liten utsträckning tror på sådant som att världen styrs av hemliga sällskap som Illuminati, Frimurarorden med flera, svarar endast 8 procent av de unga och 11 procent av de vuxna mellan 25 och 49 år gamla att så är fallet. Hela 61 % av de unga respektive 59 procent av de som är 25-49 år tar avstånd från ett sådant antagande. Stödet för konspirationsteorier är med andra ord lågt bland svenskar.
Inte ens bland sympatisörer till Sverigedemokraterna (SD) är det speciellt många som tror på den typen av antaganden även om det är betydligt större andel SD-sympatisörer som är anhängare av konspirationsteorier än i befolkningen som helhet (17% respektive 7%). För unga SD-sympatisörer är motsvarande siffra 16 procent jämfört med 8 bland övriga partisympatisörer.
Förtroendet för demokratin och våra politiker är däremot rätt lågt. Totalt menar 46 procent av unga och hela 54 procent av vuxna mellan 25 och 49 att politiker sällan berättar de verkliga motiven bakom de beslut som fattas. Även här är det så att SD-sympatisörer avviker kraftigt genom att ha mindre förtroende för politiker än andra partisympatisörer (78 respektive 44 procent). För unga SD-sympatisörer är siffran 66 procent jämfört med 42 bland övriga.
Det dåliga förtroendet för politiker har reella orsaker. Det bero inte på att människor är förvirrade eller vilseledda. Det bero på hur politikerna agerar. Politiker försöker ofta vara överens med alla och försöker undvika att alltför klart ta ställning. Det gör att deras agerande ibland tycks gå helt emot vad de säger.
Det inger liksom inget förtroende när de ena veckan säger att Sverige ska förbli ett öppet land som tar emot alla krigsdrabbbade flyktingar för att nästa vecka besluta sig för kraftiga inskränkningar. Dessutom med skäl som inte är trovärdiga. Hänvisas det till kaos inom Migrationsverket och Polisens är det inte förtroendeingivande när de tar beslut som förvärrar läget genom att tvinga hela flyktingströmmen till en enda väg och utestänger frivilliga från att hjälpa till. Men det var vad politikerna gjorde. Skälen till den ändrade inställningen och resultatet stämmer inte överens. Sådant skapar inte förtroende utan ger underlag för att tro att politikerna inte säger de verkliga anledningarna till beslut.
När miljöpartiet väljer att sitta kvar i regeringen efter ett beslut som de själva anser är felaktigt så visar politikerna att de sätter makten framför ideologin och makten framför ärligheten. Sådant skapar misstro mot alla politiker.
På samma sätt är det i både små och stora frågor. En som berör ett område där jag är mycket kunnig handlar om räkfisket i Sverige. Ett fiske där det förekommer oegentligheter som olaglig dumpning av mindre räkor (kallas uppgradering) och sannolikt även andra saker. Politikerna vägrar överhuvudtaget ta tag i frågan och säger de något förnekar de i stort sett alltid problemen. Det finns en enda känd och fungerande lösning på problemet, men en mindre grupp räkfiskare motsätter sig denna. För att inte blir osams med denna grupp eller med majoritetsgruppen bland räkfiskarna hummar och mumlar politiker och tjänstemän ikapp i frågan. Sådant inger inte förtroende och ger upphov till misstankar om att politiker bara agerar i eget syfte, för att de själva ska få fördelar och makt, men att de skiter i själva problemen. Sådant förekommer överallt.
Att som politikerna i Göteborg gjorde, först utlysa en folkomröstning kring trängselavgifterna, sen i praktiken vägra att försvara dem i valkampanjen genom att de i stort duckade i frågan. De lät folk tro att det var en omröstning om västlänken för att sen i efterhand mycket snabbt säga att de inte tänkte följa folkomröstningens resultat är ett annat exempel på sådant som kan få folk att dra negativa slutsatser om politiker.
Alla lögner som spreds av politiker, tjänstemän, journalister och andra makthavare kring händelserna i Göteborg år 2001 och kring de vänsteraktivister som demonstrerade is taden är ytterligare ett exempel på hur makthavarna själva ständigt gör saker som skapar minskat förtroende för dem.
Daniel Poohl och Ulrik Simonsson föreslår upplysningskampanjer, akademiska ideal, att lära folk källkritik för att lösa problemet med det dåliga förtroendet för makthavare och politiker. Sådana saker är förstås bra, men de kan inte lösa problemet med det låga förtroendet som visas i Ungdomsbarometern. Det låga förtroendet har en materiell verklig bas, nämligen politikernas agerande. För att förändra detta måste politikerna agerande ändras. De måste blir rättframmare, ärligare och inte försöka tillmötesgå alla alltid. De måste ha åsikter och stå för dem. Deras beslut måste stå i överensstämmelse med de orsaker de uppger till besluten.
Ett underliggande är också att antalet direktvalda politiker och makthavare är mycket färre idag än för 40-60 år sen. Detta borde också åtgärdas. På 1950-talet kände väldigt många svenskar en vald politiker. Genom kommunreformen, sammanslagningen av kommuner, upplösningen av municipalsamhällen och köpingar som ägde rum på 1970-talet blev antalet förtroendevalda politiker allt färre. Något som i långa loppet ökat distansen mellan politiker och folk, vilket i sig ger minskat förtroende för makthavarna. Fler direktvalda politiker vore rimligt. Det kan uppnås genom direktval till stadsdels- och kommundelsnämnder och andra nämnder som styr över sådant folk är väldigt engagerade i som skolor, förskolor, fritidsverksamheter för ungdomar etc.
Det är den typen av praktiska åtgärder och förändrat agerande bland existerande politiker som behövs. Det är bara sådant som kan förändra och förbättra läget när det gäller förtroende för våra makthavare och politiker. Ärlighet och ideologi, inte svepande formuleringar och maktbegär.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Göteborg 2001, Fiske, Västlänken, Trängselavgifter, Ungdomsbarometern, Daniel Poohl, Expo, Ulrik Simonsson, Politikerförakt, Misstroende, Konspirationsteorier, SD, Demokrati, Politik, Sverigedemokraterna, Förtroende, Samhälle
Ett svar på “Svenskar tror inte på konspirationsteorier”
Kommentarer är stängda.