Gruvavfall innebär ekonomiska risker för staten

Gruvavfall står för en mycket stor del av avfallet i Sverige och mängden ökar. Fel hanterat kan följden bli långsiktiga miljöproblem. Gruvbolagen ska ställa ekonomiska säkerheter så att gruvavfallet kan efterbehandlas även om bolagen går i konkurs. Men brister i dagens system gör att det finns en risk att staten får ta stora kostnader för efterbehandling av gruvavfall.

Det finns idag 14 aktiva gruvor i Sverige. Sveriges geologiska undersökning, SGU (med enheten Bergsstaten), Naturvårdsverket, mark- och miljödomstolen och länsstyrelsen är inblandade i processen att starta en gruva samt i tillsynen över gruvverksamhet och ekonomiska säkerheter. Gruvavfallet står för drygt 80 procent av det avfall som uppkommer totalt sett i Sverige. Sedan slutet av 1980-talet har mängden gruvavfall nästan tredubblats till cirka 120 miljoner ton år 2014. Ökningen har varit särskilt kraftig under åren 2009–2014. Att mängden av gruvfall ökat så kraftigt beror på att det bryts allt mer lågvärdiga malmer (malmer med mindre andel värdefulla mineral) och att dagbrott som ger mer avfall blivit vanligare.

De ekonomiska säkerheterna som gruvbolagen har ställt uppgår idag till 2,7 miljarder kronor. Riksrevisionens granskning visar att systemet med ekonomiska säkerheter inte minimerar de ekonomiska riskerna för staten.

Om inte miljöfarligt gruvavfall efterbehandlas kan det skapas stora miljöproblem när surt och metallhaltigt lakvatten hamnar i naturen. Miljökonsekvenserna är i många fall inte tidsbegränsade. Att beräkna kostnaderna för efterbehandling av gruvavfallet och därmed säkerheternas storlek är svårt. Om säkerheterna är för lågt beräknade kan staten tvingas träda in och finansiera efterbehandlingen av avfallet.

Två exempel där de avsatta säkerheterna inte räckt till är de mindre och nu nedlagda gruvorna Blaiken och Svärtträsk, där statens sammanlagda utgifter kan komma att uppgå till mellan cirka 280 och 380 miljoner kronor. Orsaken till nedläggningen var en konkurs i gruvbolaget. Även gruvan i Pajala (Tapuli eller Kaunisvaara) lades ner efter konkurs i gruvbolaget Northland Resources. Där var 29 miljoner avsatta för att städa upp. Kostnaderna uppskattas nu till betydligt mer, till mellan 250 till 340 miljoner. Pengar som skattebetalarna kommer behöva stå för.

Gruvbolagen betalar in avgifter för länsstyrelsernas tillsyn över gruvverksamheten. Riksrevisionens beräkningar visar att kostnaderna för miljötillsynen översteg intäkterna från avgifterna med 3,7 miljoner kronor för 2014. Det saknas därför full kostnadstäckning för verksamheten.

– Det uppkommer mycket gruvavfall i Sverige och en stor del av detta är miljöfarligt. Det är därför viktigt att systemet fungerar så att pengar finns avsatta för att ta hand om avfallet så att inte skattebetalarna drabbas av kostnaden, säger riksrevisor Ulf Bengtsson.

Riksrevisionen rekommenderar regeringen bland annat att utreda en långsiktig branschfinansiering av efterbehandling, kontroll och tillsyn av nedlagda gruvor när beslutade ekonomiska säkerheter inte räcker till. Regeringen bör också överväga att ändra lagstiftningen så att gruvverksamhet inte kan påbörjas utan att den ekonomiska säkerheten har godkänts. Dessutom bör regeringen se över om prövningen av en mineralfyndighets potential för en ekonomiskt lönsam gruvverksamhet ska omfatta även kostnader för gruvavfallet.

Gruvbranschen avfärdar dock Riksrevisionens trapport och hävdar att problemen bara förekom förr i tiden. De anser det viktigt att hålla isär historiska gruvor och de gruvor som är i drift idag. Genom att inte tydligt göra denna åtskillnad anser de att Riksrevisionen målar en omotiverat negativ bild av gruvföretagens agerande. De historiska gruvorna fick sina tillstånd enligt tidigare gällande regler som inte ställde samma krav på efterbehandling och ekonomisk säkerhet som det görs idag. Trots att de äldre verksamheterna följde de regler som gällde då kan vi idag ha synen att det inte var tillräckligt bra. Detta ska inte dagens gruvbolag ställas till svars för menar gruvbolagens organisation Svemin.

De menar vidare att det sedan den senaste lagändringen och dess tillämpningsvägledning trädde i kraft så har praxis utvecklats och kraven på resultatet av efterbehandlingar har skärpts. Det innebär enligt Svemin att större ekonomiska säkerheter avsätts i dag. Det som ansågs vara godtagbart för bara 15-20 år sen är inte accepterat i dag. Vilket man kan se om man tittar på de miljödomar som utfärdats de senaste åren.

Gruvbranschens inställning är oseriös. Alla exempel som rapporten tar upp och där gruvbolagen inte tagit ansvar berör avfallet från nutida gruvor. Rapporten handlar i själva verket bara om nutida gruvor vilket gör att Svemins kommentarer framstår som orimliga och förvirrade. Kanske är den enbart ägnad till att försöka vilseleda. För 15-20 år sen öppnades inga större mängder nya gruvor. Det har skett först de senaste 5-10 åren. Nutida gruvor skapar också större avfallsmängder vilket ger större problem. Det låtsas gruvnäringens organisation Svemin inte om.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

About these ads