Brittiska kolonier – västindiska skatteparadis

Del 10 av 15 i serien Brittiska samväldet

Det finns 6 kvarvarande brittisk kolonier (översjöiska territorier) i Västindien. Tre av dem lever främst på att vara skatteparadis. Det är Bermuda, British Virgin Islands (BVI) och Cayman Islands. Bermuda har en yta på totalt 53 kvadratkilometer och har en befolkning på cirka 64 000, BVI är 153 km2 stort med en befolkning på cirka 29 000 och Cayman Islands har en befolkning på ungefär 57 000 personer med en total landareal på 264 km2.

Bermuda består av totalt 181 öar med vulkaniskt ursprung, varav huvudön (Main Island) ofta också kallas Bermuda. Förutom huvudön är de större öarna St. Davids Island (2,6km2 ) , St. George’s Island (2,8km2 ), Somerset Island och Ireland Island. St. Davids Island är helt tagan i anspråk för Bermudas flygplats, vilket mellan 1942 och 1995 först var en US-amerikansk/brittisk flygvapenbas, Kindley Field (och senare en US-amerikansk flygvapenbas, Kindley Air Force Base,samt en marinflygbas, NAS Bermuda. all de nämnda öarna är bebodda.

Bermuda

Bermuda

Bermuda hade när öarna upptäcktes av spanjorer och portugiser ingen befolkning. Inte heller de bosatte sig på öarna. De första invånarna på Bermuda var istället 150 skeppsbrutna från ett brittiskt fartyg, Sea Venture, som 1609 hamnade på St. Georges Island. 1610 reste alla utom tre vidare tilL kolonin Jamestown i Virginia. En av de som reste vidare var John Rolfe som senare skulle gift sig med Pocahontas, dotter till indianledaren Powhatan. 1612 påbörjade dock britterna en kolonisering av öarna och staden St. Geroge’s på St. George’s Island grundades i praktiken om än inte formellt. Administratör var då Virginia Company of London, det privata bolag som grundats för att skapa Virginia-kolonin i det nuvarande USA. 1615 övertogs kolonin av Somers Isles Company.

Väldigt tidigt fick öarna problem med överbefolkning och de var beroende av att en ständig utvandring till de brittiska kolonierna i det som idag är södra USA skedde. Under det engelska inbördeskriget år 1649 to Bermuda ställning för kungahuset. Invånare som hade en annan uppfattning kördes bort varvid de flesta flyttade till Bahamas. Somers Isles Company försökte skapa en lönande tobaksodling på ön, men de lyckades inte nåt vidare. Bolaget föröskte också hindra folk att börja arbeta inom fisk-. och sjöfartsnäringar då de inte vill förlora arbetskraft på plantagerna. Detta ledde till en konflikt och bolaget upplöstes 1684 varefter Bermuda blev en brittisk kronkoloni.

Jordbruket övergavs till stor del och istället blev de viktiga näringarna valjakt, fiske, sjöfart, skeppsbyggnad och saltutvinning på Turks Islands som Bermuda tog kontroll över. Dessutom var ön hem för kapare, sjörövare och handelsmän av varierande slag.

Det amerikanska frihetskriget ledde till att Bermuda förlorade sin position i sjöfarten. Had det inet varit för att öarna låg så långt från det US-amerikansk fastlandet had Bermuda säkert också anslutit sig till upproret, men så blev nu inte fallet. Med USA:s frigörelse och vid de följande krigen försvann Bermudas viktigaste avsättningsmarknad för salt och Turks Islands överfördes till kolonin Bahamas år 1819. Istället ökade Bermudas betydelse som brittisk flott- och militärbas och det var den viktigaste ekonomisk faktorn på öarna vid 1800-talets slut. Under det US-amerikanska inbördeskriget fungerade Bermuda som en smugglingshamn för gods till sydstaterna.

Under Boerkriget 1899-1902 internerades 5 000 krigsfångar på Bermuda, varav de allra flesta hölls fångna på Darrell’s Island, men nästan 900 hölls fångna på Morgan’s Island, strax över 800 på Tucker’s Island, 600 på Burt’s Island och cirka 30 på Port’s Island.

Militären förblev den ekonomiskt viktigaste verksamheten fram till 1950-talet och baser fanns kvar ända till 1995:

By the Second World War, both the Royal Navy’s Fleet Air Arm and the Royal Air Force were operating Seaplane bases on Bermuda.

In September 1940, as part of the Destroyers for Bases Agreement, the UK granted the US base rights in Bermuda. Bermuda and Newfoundland were not originally included in the agreement, but both were added to it, with no war material received by the UK in exchange. One of the terms of the agreement was that the airfield the US Army built would be used jointly by the US and the UK (which it was for the duration of the war, with RAF Transport Command relocating there from Darrell’s Island in 1943).

Construction began in 1941 of two airbases consisting of 5.8 km2 (2.2 sq mi) of land, largely reclaimed from the sea. For many years, Bermuda’s bases were used by US Air Force transport and refuelling aircraft and by US Navy aircraft patrolling the Atlantic.

[…]

The principal installation, Kindley Air Force Base on the eastern coast, was transferred to the US Navy in 1970 and redesignated Naval Air Station Bermuda. As a naval air station, the base continued to host both transient and deployed USN and USAF aircraft, as well as transitioning or deployed Royal Air Force and Canadian Forces aircraft.

The original NAS Bermuda on the west side of the island, a seaplane base until the mid-1960s, was designated as the Naval Air Station Bermuda Annex. It provided optional anchorage and/or dockage facilities for transiting US Navy, US Coast Guard and NATO vessels, depending on size. An additional US Navy compound known as Naval Facility Bermuda (NAVFAC Bermuda), a SOSUS station, was located to the west.

[…]

Canada, which had operated a war-time naval base, HMCS Somers Isles, on the old Royal Navy base at Convict Bay, St George’s, also established a radio-listening post at Daniel’s Head in the West End of the islands during this time.

In the 1950s, after the end of World War II, the Royal Naval dockyard and the military garrison were closed. A small Royal Navy supply base, HMS Malabar, continued to operate within the dockyard area, supporting transiting Royal Navy ships and submarines until it, too, was closed in 1995, along with the American and Canadian bases.

Idag ser ekonomin helt annorlunda ut, idag använder Bermuda den amerikansk dollarn som bas för sin inhemska valuta istället för det brittisk pundet. Då Bermuda inte har någon bolagskatt är det vanligt att internationella företag lägger huvudkontor och dotterbolag där vinsterna samlas på ön för att undvika skatter. Bermuda är också centrum för många stora internationella försäkringsbolag och många riskkapitalfonder. Dessutom har ön en börs för noterade aktier vilket måste betraktas som ovanligt för ett så litet område. Huvuddelen av Bermudas ekonomi handlar om öns roll som internationellt finanscentrum och skatteparadis. Den näst största inkomstkällan är turism som i början av 1900-talet gjorde sitt intåg på öarna. Från andra världskriget till 1970-talet var turism den viktigaste näringen.

Sen 1620 har Bermuda ett begränsat självstyre med ett parlament. Detta gör deras parlament till ett av de äldsta i världen. Det brittiska kungahuset och den brittiska regenten representeras på ön av an guvernör so  officiellt utser öns regering efter att den föreslagits av regeringschefen som utses av parlamentet. Parlamentet betsår av två kammare, en senat på 11 medlemmar som utses av guvernören efter råd från regeringschefen och oppositionsledaren samt ett representanthus (House of Assembly) med 36 demokratiskt valda ledamöter. Utrikespolitiken sköt av Storbritannien. Sen 2003 är Bermuda medlem i Caribbean Community (CARICOM) trots att det fortfarande är en brittisk koloni.

British Virgin IslandsBritish Virgin Islands (BVI) består av omkring 50 öar varav 15 stycken är bebodda. De största öarna är Tortola (56 km2), Virgin Gorda (21 km2), Anegada (38 km2) och Jost Van Dyke (8 km2). Av befolkningen på 29 000 bor cirka 24 000 på Tortola, nästan 4 000 på Virgin Gorda, 300 på Jost van Dyke och 280 på Anegada. Alla öar är vulkanöar med undantag av Anegada som består av korall och kalksten. Öarna flygplats ligger på Beef Island. I ögruppen finns också flera privatägda bebodda öar såsom Buck Island, Cooper Island (flera ägare), Guana Island, Little ThatchMarina Cay, Necker Island, Eustatia Island, Nanny Cay, Scrub Island och Peter Island. Andra öar som bebos av en ytterst liten befolkning är Great CamanoeSalt Island och Frenchman’s Cay.

British Virgin Islands

Den första befolkningen på Jungfruöarna, varav BVI utgör en liten del, bestod av Arawak-indianer som kom till öarna omkring år 100. På 1500-talet tycks de ha besegrats och ersatts av Carib-indianer. Christoffer Columbus siktade öarna på sin andra resa år 1493 varefter Spanien så småningom hävdade överhöghet över öarna men de koloniserades inte. Därefter stred britter, fransmän, nederländare, spanjorer och danskar om öarna på 1600-talet. Inga rapporter om någon ursprungsbefolkning på öarna som idag utgör BVI finns på denna tid även om det fanns på andra Jungfruöar som exempelvis St. Croix.

1648 skapade nederländarna en permanent bosättning på Tortola och under åren 1672-1733 skaffade sig Danmark kontroll över Saint Thomas, Saint John and Saint Croix. Britterna koloniserade Virgin Gorda och Anegada år 1780 efter att ha intagit Tortola år 1672.. På de brittiska öarna odlades sockerrör med hjälp av slavarbetskraft, men när slaveriet avskaffades och sockerbetor började odlas i Europa föll öarnas ekonomi samman. 1917 köpte USA de danska öarna för  25 miljoner dollar och de utgör idag US Virgin Islands.

De brittiska Jungfruöarna administrerades omväxlande som en del av British Leeward Islands eller St. Kitts and Nevis. 1960 blev det egen koloni och 1967 fick British Virgin Islands självstyre. Försvaret och utrikespolitiken sköts av Storbritannien. Ön styrs av en guvernör utsedd av den brittiska monarken. Hans uppgifter är bland annat att tillsätta regeringen som föreslås av regeringschefen efter att val genomförts. Guvernören sitter också som ordförande i regeringen liksom i parlamentet tillsammans med 13 valda medlemmar samt talman och generaladvokat (attorney general).

Brottsligheten är låg på öarna men de används som mellanstation på drogsmugglingsrutterna mellan Sydamerika och USA. Den viktigaste inkomstkällan för BVI är idag finanssektorn då landet tjänstgör som skatteparadis och hemort för många internationella storföretag, däribland många kinesiska företag.- För dessa tjänster tar regeringen en avgift. Turism är den näst största inkomstkällan, men sysselsättningsmässigt är det den viktigaste näringen.

Det sista skatteparadiset är Cayman Islands som består av tre öar, Grand Cayman, Cayman Brac och Little Cayman, som ligger söder om Kuba och nordväst om Jamaica. Öarna var obebodda fram till 1600-talet. Den förste so bosatte sig på ön var sannolikt en av Cromwells soldater som intog Jamaica år 1655. En ordentlig kolonisering kom dock inte igång förrän 1734 då plantager anlades, men Storbritannien hävdade överhöghet redan från 1670. 1802 bodde det 933 personer på Grand Cayman varav 545 var slavar. 1833 upphävdes slaveriet på Cayman Islands. Då fanns det 950 svarta slavar på ön och 116 vita familjer. Fram till 1962 var Cayman Islands en del av kolonin Jamaica, men vid Jamaicas självständighet samma år blev Cayman Islands en separat brittisk kronkoloni.

På Caymanöarna har det aldrig funnits inkomstskatt av något slag och inte heller någon förmögenhetsskatt eller bolagsskatt vilket lett till att Cayman Islands länge varit ett skatteparadis där en stor mängd brevlådeföretag finns registrerade. Regeringen huvudinkomster är istället indirekta skatter och avgifter på importerade varor och det som skattesmitarföretagen och de som arbetar i finanssektorn betalar för importvaror är därför av stor betydelse. Näst viktigaste näringen på Caymanöarna efter finanssektorn är turism. Finanssektorn inkluderar de flesta av världens ledande banker liksom många stora försäkringsbolag, riskkapitalbolag och deras fonder med mera. Cayman Islands används också som bekvämlighetsflagg för fartyg.

Cayman IslandsNästan hela Cayman Islands befolkning bor på Grand Cayman som är 196 km2 stort med en befolkning på cirka 53 000 medan Little Cayman är 28.5 km2 och Cayman Brac 38 km2 med 170 respektive 2 100 invånare. Cayman Brac var på 1600- och 170-talen ett tillhåll för pirater. Alle tre öarna är korallöar bestående av korall och kalksten.

Dagens styrelsesätt på Cayman Islands liknar det som finns i många andra brittiska kolonier:

The Cayman Islands are a British overseas territory, listed by the UN Special Committee of 24 as one of the last non-self-governing territories. The current Constitution, incorporating a Bill of Rights, was ordained by a statutory instrument of the United Kingdom in 2009. A 20-seat Legislative Assembly is elected by the people every four years to handle domestic affairs. Of the elected Members of the Legislative Assembly (MLAs), seven are chosen to serve as government ministers in a Cabinet headed by the Governor. The Premier is appointed by the Governor.

A Governor is appointed by the Queen of the United Kingdom on the advice of the British Government to represent the monarch Governors can exercise complete legislative and executive authority if they wish through blanket powers reserved to them in the constitution. Bills which have passed the Legislative Assembly require Royal Assent before becoming effective. The Constitution empowers the Governor to withhold Royal Assent in cases where the legislation appears to him or her to be repugnant to or inconsistent with the Constitution or affects the rights and privileges of the Legislative Assembly or the Royal Prerogative, or matters reserved to the Governor.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Series Navigation<< Brittiska kolonier – de isoleradeBrittiska kolonier – problemen i Västindien >>
About these ads