Adam Cwejman har rätt om identitetspolitik men ändå så fel

Adam Cwejman har rätt när han i en ledare i GP hävdar att identitetspolitiken som ersatt assimilationspolitiken medfört en lång rad problem. I själva verket skapar nog identitetspolitiken fler problem än den löser.

Framförallt gäller det för de delar av vänstern som anammat den och därmed i stort upphört att vara vänster, upphört att vara socialister. Identitetspolitiken understryker skillnader istället för likheter. Socialismen trycker på likheter, solidaritet över etniska och religiösa gränser osv. Identitetspolitik understryker och gör religiös och etnisk bakgrund till det viktigaste hos en människa, hos en individ. Identitetspolitiken betonar individen. Socialismen betonar gemenskap. Därför är jag motståndare till identitetspolitik och Adam Cwejman borde då logiskt vara anhängare. Men han säger sig vara motståndare, vilket i sig får märkliga konsekvenser.

Han vill gärna skylla islamismens möjligheter att rekrytera i Europa på identitetspolitiken men det innebär att han samtidigt måste förneka identitetspolitikens ursprung, USA och dess rasåtskillnadspolitik. Politik som går ut på att alla etniciteter ska leva sida vid sida, men inte ihop. Formellt i samma samhälle, men i verkligheten i parallellsamhällen. Det är den slutgiltiga identitetspolitiken. Svart ska förbli svart, indian ska förbli indian, kines ska förbli kines, polack förbli polack. Det är lätt för minoritetsgrupper att trivas och klara sig bra i ett sådant parallellsamhälle.

Det finns en koppling mellan identitetspolitiken och framväxten av fundamentalism. I europa har detta lett till en framväxt av av religiös fundamentalism bland fattiga delar av befolkningen som till viss del utgörs av muslimer. De som är av majoritetsetniciteten i ett land har istället dragits åt den nationalistiska fundamentalismen, fascismen. Det är två sidor av samma utveckling. I USA som Cwejman jämför Europa med har det inneburit en dragning åt fascism i en del grupper, men framförallt  att en mycket fundamentalistisk kristendom utvecklats.

Att fler personer i europeiska länder rekryterats till fundamentalistiska muslimska sekter som IS och Al-Qaida beror inte på att USA har en annorlunda politik än Europa, Politiken i USA bygger sen mycket länge på identitetspolitik medan politiken Europa först långt senare tog efter. Identitetspolitik är ett vapen för att splittra folk som annars skulle kunna göra motstånd mot de rikas makt, bekämpa de rikas diktatur. Det är därför Europas politiker och makthavare tagit efter USA och drivit identitetspolitiken allt hårdare.

Rekryteringen till IS och andra fundamentalistiska muslimska grupper är större I Europa därför vi har fler muslimer här och för att Europa ligger mycket närmare den muslimska världen än USA. Identitetspolitiken har inget med skillnaden att göra då USA har precis samma identitetspolitik som Europa.

USA har i gengäld många flera latinamerikaner och motsvarigheten till att unga åker till Mellanöstern för att strida med och för fundamentalister är de 10 000-tals unga män som blivit del av den galopperande brottslighetens karteller, syndikat och gäng i Mexico och Centralamerika. Väldigt få latinamerikaner i Europa har rekryterats av dessa kriminella nätverk och grupper. Europa ligger längre bort och har få latinamerikaner.

På sätt och vis illustrerar rekryteringen av unga till gäng och kriminella nätverk i USA jämfört med fascistiska rörelser av olika slag i Europa också på skillnaderna mellan USA och Europa. USA där identitetspolitik varit norm mycket länge, kanske alltid, drömmer folk om att berika sig själva. Individen står i centrum. Kriminalitet kan i ett sådant perspektiv vara ett rimligt val. I Europa med helt andra traditioner av kollektivitet och grupptänkande rekryteras istället människor till rörelser som utlovar ett bättre liv för den ena eller den andra gruppen.

Adam Cwejman gör i sin iver att ta avstånd från fundamentalister och vänstern två grundläggande fel. Han glömmer bort att identitetspolitik varit den grundläggande ideologiska ledstjärnan i USA mycket länge och han glömmer bort att den tidigare vänster som anammat identitetspolitik inte längre är socialister och därför egentligen inte heller vänster utan liberaler av samma skrot och korn som Cwejman. Dessutom blir Cwejman, utan att han verkar inse det, också en försvarare av identitetspolitik då han försvarar USA och anser deras samhällsmodell vara framgångsrik.

Målet verkar för Cwejman vara att bryta ner gemenskaper och solidaritet, att skapa ett samhälle som det i USA. Ett sådant samhälle skapas med hjälp av identitetspolitik mend et verkar inte Cwejman ha förstått i sin iver att klanka på en vänster som han aldrig heller har begripit eller förstått. Det är tydligt då han förväxlar socialister med anhängare av identitetspolitik.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

About these ads

  • Sebbe Persson

    ”…han glömmer bort att den tidigare vänster som anammat identitetspolitik inte längre är socialister och därför egentligen inte heller vänster utan liberaler av samma skrot…”

    En tråkig slutsats är att det i Sverige knappast då finns någon vänster kvar, i alla fall ingen som har betydelse eller sätter avtryck i samhällsdebatten. Vänsterpartiet gjorde sin ”identitetsvurpa” redan under Gudrun Schyman, som vred allt åt feminism, därmed inget ont sagt om feminism som sådan men med stora fokus på denna tappade partiet själen och kom att vidareutvecklas till det ganska ynkliga regeringsstödparti som finns idag.

    • Exakt. Stora problem har vi i vänstern.