Begriper Naomi Abramowicz vad hon skriver?

Naomi Abramowicz förfasar sig i en ledarkrönika i GP över att konstnärer slutar framställa rasistiska figurer och rasistiska uttryck för att de kritiseras för detta. Frågan är om hon begriper vad det är hon skriver. Kanske blir det lite klarare för henne om vi ändrar hennes text lite.

Konstnären Aron Jacobson ville kalla sin kommande utställning för ”Judekrämarens återkomst”. Han fick blankt nej av den ansvarige för utställningen som anser att namnet riskerar att ”legitimera rasistiska schablonbilder”.

Ett internt konstbråk – vad spelar det för roll? Men detta är ingen isolerad incident, det är en trend. Den konstnärliga friheten inskränks som en konsekvens av de lättkränktas bu-rop. Det som är än värre är att de hjälps av dem som är rädda för att uppröra och kränka.

Sådana som hellre lägger sig än ser sig själva, eller sin institutions namn, bli nedsölat av den som skriker ”antisemit eller rasist”. Det är förståeligt men det bidrar till den förskjutning som har pågått de senaste åren.

I november förra året beskylldes en konsertarrangör för att ha satt upp en rasistisk affisch inför uppsättningen av en pjäs. På affischen var det en svartmuskig man försedd med en jättenäsa. Mannen ifråga, som hade huvudrollen i pjäsen, ansåg inte alls att den var rasistisk. Men de kränkta fick tolkningsföreträde och arrangören valde att ta bort affischen.

2012 anklagades en konstnär för att hennes seriefigur, en liten flicka med mörkt lockigt hår och stora bruna ögon, var en reproduktion av klassiska rasistiska karikatyrer. Som en konsekvens av mediedrevet emot henne slutade konstnären med att rita henne.

En utställning, en affisch, en seriefigur. Det kallas för de små stegens tyranni.

Här är det slut på den förändrade versionen av Abramowicz text. I själva verket har hon skrivit en rasistisk och mycket problematiskt text som tar rasism i försvar och hackar på de som protesterar mot rasism. Det som är mest skrämmande är dock att hon faktiskt inte verkar begripa att hon gjort det.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

PS. Alla de exempel som Abramowicz tar upp in text kan diskuteras. De behöver i sig inte vara rasistiska handlingar eller saker. Det samma gäller de saker jag tar upp. Men hennes text i sin helhet blir till ett försvar för rasism och ett hån mot personer som motarbetar rasism.

About these ads

  • Jag

    Förstår inte riktigt din poäng. Om en judisk konstnär gjort en utställning om antisemitism ser jag inga problem om hen ville kalla den för ”Judekrämarens återkomst”, om konstnären såg det som en relevant titel. Det är knappast rasistiskt när minoriteter ”reclaimar” invektiv, jämför t.ex. med svarta rappares användning av ordet ”nigger”. Jag uppskattar många judiska komiker, och det man ibland kallar ”judisk humor”, trots att de ofta ”reproducerar antisemitiska stereotyper”.

    Affisch-exemplet förstår jag inte alls. Menar du att det är rasistiskt att en svartmuskig man med stor näsa förekommer på en affisch? Eller att svartmuskig man avbildas med en stor lösnäsa? Det sistnämnda är inte analogt med en svart man som poserar som sig själv. Operans affisch var mycket vacker, mannen på bilden hade ett väldigt njutningsfullt uttryck, och det var synd att den togs ned.

    En bild eller ett uttalande är inte rasistiskt om den KAN tolkas rasistiskt, utan om den mest RIMLIGA tolkningen är rasistisk. Det är en viktig skillnad. Idag går vi mot att det räcker att några få tolkar något som rasistiskt, och oavsett om tolkningen är rimlig eller inte, så ska man ”respektera” dessa individer genom att ta bort saken i fråga. Den typen av ordning tycker jag är absurd, och det är också det jag uppfattar som poängen i Abramowicz ledare.

    • Jag menar ingenting mer än det som står. Hur du tolkar det är upp till dig.

      Men jag är säker på att många skulle tolka en svartmuskig man med kroknäsa som en klassisk antisemitisk nidbild på en jude. Jag menar att de då har rätt att protestera mot en sådan bild. Det tycker inte Abramowicz vore rätt. På samma sätt menar jag att det är rätt att få protestera mot att en utställning ges ett namn som kan uppfattas rasistiskt. Detta oavsett om alla gör det eller inte ellr vad jag tycker i frågan (Du kan läsa om min inställning i andra inlägg om liknande saker).

      Jag tar inte ställning i någon av sakfrågorna i detta inlägg (det finns gott om andra inlägg där jag gör det) men är helt säker på att Abramowicz inte tänkt igenom sin krönika. Hon skulle nämligen aldrig skriva likadant om judar på det sätt hon gjorde om svarta. Vilket jag alltså illustrerade med mitt sätt att skriva om hennes krönika. Det intressant är alltså inte de konkreta exemplen (som jag skrivit kan de diskuteras på en mängd olika sätt) utan hennes principiella inställning som jag tycker är helt fel. Folk måste få protestera mot de som de tycker är fel oavsett om det är fel eller inte i mitt ellr ditt eller hennes tycke. att end el utställare och andra då väljer att tillmötesgå de protesterande kan vi tycka är fel, men det är upp till dem och inte principiellt fel på det sätt som Abramowicz anser. Utan protester hade vi aldrig blivit av med antisemitiska nidbilder av judar. Utan protester blir vi inte heller av med schablonartade framställningar av svarta.