Har sexuella trakasserier blivit vanligare?

Om en läser media skulle en kunna tro det. Men vid genomläsning av den statistisk och forskning som finns förefaller det som om det inte finns någon ökning alls. Det finns heller ingen minskning, de är cirka 1-2% av alla kvinnor som uppger att de blivit utsatta för sexualbrott i den Nationella Trygghetsundersökningen (NTU) år efter år. Det kan finnas tecken till en liten ökning de två senaste undersökta åren (2013 och 2014). Situationen blir varken bättre eller sämre. Inte heller för unga kvinnor även om de är mycket mer utsatta än andra kvinnor. Bland kvinnor mellan 16 och 24 år uppger 5% att de blev utsatt för sexualbrott under år 2014.

De flesta trakasserier är sexualbrott (sexuellt ofredande) men det finns sannolikt också ett mörkertal där kvinnor inte uppger att de blivit utsatta för brott, men faktiskt blivit det. Omvänt kan kvinnor också rapportera utsatthet för brott fats händelsen faktiskt inte är ett brott. Oavsett vilket så ger NTU en bra bild av utvecklingen över tid. Men lite varningsord för sån här statistik och alltför snabba slutsatser. Att något samvarierar behöver inte visa på ett orsakssamband:

Eventuella skillnader i utsatthet mellan olika grupper behöver inte inne – bära att det finns ett direkt orsakssamband. Ett exempel är att utbildning ofta ser ut att samvariera med utsatthet för brott, men eftersom utbildningsnivå samtidigt samvarierar med ålder måste man använda sig av särskilda statistiska analyser för att avgöra vilken av faktorerna som samvarierar med utsattheten. De särskilda statistiska analyserna visar att när man rensar bort effekten av andra bakgrundsfaktorer, som ålder och kön, försvinner skillnaden i utsatthet för sexualbrott mellan grupper med olika utbildning. Däremot kvarstår skillnaden mellan olika familjetyper.

Lågutbildade är alltså inte mer utsatta än andra. Samma resonemang gäller när det gäller barn till invandrare. De är i högre utsträckning unga än befolkningen i snitt. Därför kan det faktum att de är överrepresenterade bland de som varit utsatta för sexualbrott inte tas som bevis för att deras invandrarbakgrund är orsaken till detta. Snarare är det åldern som gör att siffrorna ser ut som de gör.

Samma gäller i stor utsträckning invandrare och barn till invandrares överrepresentation bland misstänkta förövare av brott. Genom att invandrare och barn till invandrare är yngre än befolkningen i snitt, har större andel unga män än befolkningens genomsnitt och är fattigare än befolkningen i genomsnitt så förklara dessa saker huvuddelen av överrepresentationen för invandrare och barn till invandrare när det gäller misstänkta och dömda för brott. Resten förklaras av rasism i rättsväsendet hela vägen från polisen upp till domstolarna. Inte medveten rasism, utan omedveten rasism, strukturell rasism. Folk är sällan rasister, men kan ändå agera rasistiskt.

För vissa brott kvarstår dock överrepresentationen ändå. Det gäller bland annat våldtäkt där överrepresentationen är mycket större än vid brott generellt. Enligt en rapport från Brå producerad 2000 var situationen följande:

Av de personer som misstänktes för gruppvåldtäkter under 1990-talet var 58 procent svenskar, 32 procent invandrare (utrikes födda och folkbokförda i Sverige) och 10 procent personer som inte var folkbokförda i Sverige. Av svenskarna hade en fjärdedel invandrarbakgrund (minst en förälder född utrikes).

Invandrare står för knappt 20 procent av alla anmälda brott i landet. Hälften av dem begås av nordiska invandrare. Trots att andelen inte är hög innebär den ändå en överrepresentation, eftersom invandrarna utgör ungefär 11 procent av befolkningen. Brottsandelen varierar beroende på vilken typ av brott det handlar om. Tidigare undersökningar har visat att våldtäkt är det brott där invandrarandelen är högst, cirka 40 procent.

Invandrares andel av dem som misstänks för gruppvåldtäkter under 1990-talet är 32 procent och ligger alltså lägre än andelen för våldtäkterna generellt, men högre än andelen för den sammanlagda brottsligheten. Invandrarandelen vid våldtäkter med tre eller fler misstänkta gärningsmän är 39 procent och ligger därmed i paritet med gruppens andel av våldtäkter generellt.

Antalet invandrare som misstänks för gruppvåldtäkter har minskat under 1990-talet. Minskningen har inte varit kontinuerlig, utan består av en nivåsänkning mellan den första och den senare delen av decenniet.

Det finns alltså stor anledning att misstänka att invandrare och barn till invandrare är överrepresenterade också när det gäller andra sexualbrott och sexuella trakasserier. Däribland sådant som rapporterats från Köln och Kungsträdgården i Stockholm. Hur utvecklingen vad det gäller gruppvåldtäkter ser ut under 2000-talet finns inga uppgifter på. Däremot vet vi att antalet anmälda våldtäkter ökat kraftigt utan att utsattheten för sexbrott ökat. Det betyder att våldtäkterna inte ökat i antal utan istället att anmälningsbenägenheten ökat och mörkertalet minskat. Detsamma gäller sannolikt alla sexualbrott. Dessutom har ändrad lagstiftning också inneburit en rejäl ökning av antalet anmälningar för våldtäkt.

Sexualbrott har med andra ord inte blivit vanligare samtidigt som andelen invandrare ökat. Det föreligger inget samband däremellan. Inte heller verkar det som om andelen invandrare och barn till invandrare som misstänks för sexualbrott ökat (i alla fall inte under 1990-talet, hur det ser ut därefter är oklart). Att det finns en skillnad mellan invandrare inklusive barn till invandrare och den svenska befolkningen i sin helhet när det gäller sexualbrott kan nog anses vara helt säkert. För andra brott finns ingen påvisbar skillnad. Samtidigt är det så att det inte finns någon kultur, religion eller etnisk grupp som accepterar sexualbrott och det är en mycket liten del av antalet invandrare som misstänks för sexualbrott.

Tips om fler rapporter och undersökningar av sexualbrott och våldtäkter.

Läs mer:

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

About these ads