Det är väl tyvärr inte så många som blivit uppriktigt förvånade över de skandaler som nu bubblar upp i Kommunals högsta ledning. Förbannade och ilskna, visst, men inte riktigt överraskade.
Det som hänt i Kommunal bekräftar snarare en utbredd bild av fackliga ledningar som lever ett liv långt ovanför vardagen på sjukhus och verkstäder. Och bortom frågor om privatmoral och spritkultur ligger det största problemet: avståndet mellan medlemmarna och ledningen.
I det kapitalistiska samhället har arbetarklassen bara sin självorganisering att lita till; genom den har alltifrån arbetstidsregler och löneavtal till välfärdsstater drivits fram, det är bara den som kan hota och på sikt avskaffa kapitalets makt.
En fackförening som leds på ett sätt som alienerar medlemmarna kommer till sist bara bli ett tomt skal – en byråkratisk koloss utan förmåga att utnyttja den kollektiva styrka den skapades för att organisera. Det är främst därför det som nu avslöjas i Kommunal är så oerhört skadligt. Att förbundets högsta ledning tvingas lägga ner energi på att rädda sitt rykte just när förbundet ska gå in i avtalsförhandlingar är naturligtvis illa. Det smidigaste vore att skilja de ansvariga från sina uppdrag innan de hinner fördärva mer. Bland förbundets halva miljon medlemmar finns alldeles säkert människor som är bättre på att ta tillvara sina arbetskamraters intressen än de som nu får stå vid skampålen.
Det talas mycket om medlemmarnas förtroende just nu. Men i den dominerande fackliga kulturen betyder ”förtroende” ofta att ledningen formellt blir vald på ett årsmöte eller en kongress och sedan får sköta ”det fackliga” utan att blanda in medlemmarna. Ett toppstyre där ledningen leder och medlemmarna betalar avgiften och håller tyst är förödande för en organisation som bygger på engagemang och deltagande. Problemet är mycket större än några enskilda personers dåliga omdöme och det viktiga är vilka långsiktiga åtgärder som vidtas.
Förändringarna som krävs för att vädra ut toppstyre och byråkrati i facket är omfattande men inte särskilt konstiga. De flesta medlemmar skulle lätt kunna enas kring ett reformprogram som utgår från att fackföreningen tillhör medlemmarna och att det är deras vilja som ska gälla. Några av de viktigaste punkterna i ett sådant program är:
• Bekämpa privilegier på alla nivåer.
Alla påverkas av det liv de lever och fackliga representanter måste leva ett liv som i grunden liknar medlemmarnas, annars börjar de till slut tänka som motståndaren. Alla villkor och förmåner behöver kartläggas. Från högsta ledningens eventuella lägenheter och arvoden till lokala klubbar och sektioner där representanter ibland helt slutat arbeta på sina vanliga jobb.
Vad som är rimligt är upp till varje organisation att bestämma men det ska vara med full insyn från medlemmarna. Alla fackliga representanter ska leva på ett likvärdig sätt som dem de representerar.
Att motivera extrema löner med att de arbetar så hårt är trams – den normala fackliga reaktionen på ett jobb som kräver för mycket är att öka bemanningen. Hellre flera normalavlönade funktionärer än en överbetald.
• Avskaffa allt som hindrar medlemmarnas direkta inflytande.
Det saknas inte demokratiska organ i fackförbunden. Till skillnad från företagen och deras organisationer bygger facken på demokrati och lika rösträtt. I praktiken är dock demokratin på högre nivåer i många fall högst teoretisk. Ledningar väljs år efter år utan motkandidater av representanter som själva är valda över huvudet på medlemmarna. Öppna och direkta val till viktiga poster är fullt möjliga att genomföra.
• Rösta om avtalen!
Fackets enskilt viktigaste enskilda uppgift är att sluta de centrala avtalen. Det är där konflikträtten finns och arbetsgivarna kan konfronteras med all kraft. Rätten till beslutande omröstning försvann redan 1941 genom att de olika förbunden tvingades ansluta sig till LO:s så kallade ”normalstadga” som lade makten över avtalen hos förbundsstyrelserna och strejkrätten hos LO-ledningen. Rådgivande omröstningar hölls ett tag till men det blev obekvämt för ledningarna när medlemmarna envisades med att rösta mot avtalsförslagen. Att återta rätten att besluta över de centrala avtalen är den enskilt viktigaste reformen.
Denna sorts förändringar kan bara komma underifrån. Topparna kommer aldrig självmant att släppa ifrån sig privilegier och makt. Men debatten kring Kommunals ledning och den stundande avtalsrörelsen gör inte bara förändringarna akuta, det har också skapat ett läge där initiativ underifrån har möjlighet att slå igenom.
Den utbredda ilskan bland medlemmarna tillsammans med att det just nu blir svårt för ens de mest hårdhudade byråkrater att öppet gå emot krav på insyn och medlemsmakt innebär att det är ett sällsynt bra läge att kämpa för demokratiska reformer i de fackliga organisationerna. Det är nu upp till alla fackligt aktiva som värnar om sina organisationer att ta sådana initiativ.
Ursprungligen en ledare i Internationalen.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Byråkrati, Privilegier, Kommunal, Demokratisera facket, Välfärdsstat, Fackförening, Toppstyrning, Byråkratisering, Demokratisering, Facket, Fackligt, Demokrati, Samhälle, Politik
En av många bakomliggande aspekter av detta består i att fackliga organisationer agerar kapitalförvaltare. Syftet, att förvalta strejkkassor och annat på ”bästa” sätt, finns det en rationalitet bakom. Problemet uppstår genom att facket hamnar på flera stolar samtidigt.
Man kan förstås säga att investeringarna ger ”ägarinflytande” men då syftet är att ”förmera” kapitalet (vilket i och för sig Kommunal inte varit så bra på i sina konferensanläggningar- och krogsatsningar) kommer man ändå sitta på två stolar. Kommunals investeringar i ”välfärdsföretag” är bara ett av alla tecken på att det är frågan om kapitalförvaltning, som vilken annan kapitalförvaltning som helst. I detta har facket och inte enbart Kommunal (t.ex. sitter LO på ett enormt kapital, som förvaltas helt i enlighet med finansvärldens principer) ett stort problem. Dilemmat är att strejkkassor och andra tillgångar självklart måste förvaltas på ett bra sätt och att man för detta syfte inte har så många andra val än att vända sig till finansmarknaden.