De första svarta i Sverige och en felaktig historieskrivning

Tidningen Internationalen har publicerat en artikel av Tobias Hübinette om en mycket intressant avhandlingNavigating the foreign quarters: Everyday life of the Swedish East India Company employees in Canton and Macao 1730–1830 av Lisa Hellman. Problemet med artikeln är två. Den fokuserar på saker som inte är avhandlingens fokus och den ger en falsk historieskrivning vad det gäller blandad befolkning i Sverige. Hübinette skriver så här:

När de första blandade föddes i Sverige från och med 1800-talets slut måste dessa barn (vare sig den icke-vita föräldern var närvarande efter födseln eller ej) med andra ord ha väckt stor uppmärksamhet. Ett sådant tidigt exempel är ju förre statsministern Fredrik Reinfeldts farfars far som föddes 1882 och hade en svart amerikansk far, och som hamnade i fosterhem.

Detta påstående är nu inte helt sant.

En högreståndsfamilj på 1700-talet vid namn Alnoor vilket sannolikt är ett namn med arabiskt eller muslimskt ursprung var troligen en familj med blandat ursprung.

Dessutom fanns det sen långt innan dess svarta i Sverige som fick barn med svenska fruar. Dessa svarta kallades på denna tid morianer. Ett ord som kanske inte är helt lämpligt att använda idag i likhet med ordet neger. Men i detta inlägg tänker jag använda ordet ibland ändå. Några av de mest kända svarta på den tiden var Gustav Badin (1747-1822), John Panzio Tockson (Toxon) (1838?-88) och Antoine Zamore (c.a. 1736-1814). Totalt kom mellan 50 och 60 svarta till Sverige från 1600-talet fram till tidigt 1900-tal. De flesta hade varit slavar, men även andra kom till Sverige. I Sverige (där slaveriet varit avskaffat sen 1335) fick de oftast ett bra liv även om de flesta kanske inte levde ett högreståndsliv som Gustav Badin och Antoine Zamore.

Gustav Badin blev möjligen köpt av en dansk sjökapten från en ostindiefarare, som i sin tur gav honom till det danska etatsrådet Reiser, vilken slutligen, 1757, gav honom som present till drottning Lovisa Ulrika, då han ansågs vara kring 10 år. Han växte upp direkt i kungafamiljens närhet. Som vuxen var han bland annat dansare och sedan betjänt till Lovis Ulrika och Sofia Albertina med flera. Han var medlem i en massa ordenssällskap och ägde ett par gårdar. Han var gift två gånger.

Han dök 1857 upp i Sverige när han döptes på Frista hed (Fristad), där Älvsborgs regemente hade sitt mötesställe och när han sommaren1858 blev far till ett par pojktvillingar och en dotter med en kvinna i Örby. Han tycks först varit anställd av Älvsborgs regementes regementschef, sedan hos prins August och slutligen hos Karl XV. Han gifte sig senare och fick ytterligare barn med sin fru,

Zamore fick 1784 tjänst som trumslagare i Hertig Carls livregemente till häst tillsammans med två andra svarta, Robert Spirman (också Carl Wilhelm Spirman) och Carl Gustav Abrahamsson alias Richard Abramsson (omkring 1760-1838) vilka båda fick börja som ryttare. Abrahamsson blev sedermera befordrad till andre trumpetare. Zamore bodde till en början i Gamla stan och hade både piga och inneboende, en annan morian.

Carl Gustaf Abrahamsson slutade som trumpetare omkring 1820. Han bodde sedan i Gamla Stan till sin död. Där angavs det i husförhörslängden att hans födelseplats var ”America”, troligen handlar det om Västindien.

Det fanns vid denna också en annan svart person i Sverige med efternamnet Zamore, Thomas Zamore. Han var inte släkt med Antoine Zamore.

Badin fick som sagt var inga kända barn, men det fick Panzio Tockson och Zamore. En lång rad ättlingar till Antoine Zamore lever i Sverige såväl som i USA och de har en aktiv släktförening. Även ättlingar till Panzio Tockson finns kvar.

1771 ska också hertig Karl ha köpt ”den vackraste morian Sverige någonsin sett”, och 1802 var en svart tonåring, Figaro (också vid hertigens hov), inblandad i en kärleksaffär vid hovet.

Andra svarta i Sverige på denna tid var Daphne som döptes till Friederica Dorothea i juni 1783 med baron Carl Gustaf Mörner med hustru, kaptenerna Klingspor och Stålhammar med hustrur och ytterligare ett stort antal celebriteter som vittnen. Vidare Wicto (eller Pluto, döpt till Johan Gustaf) i januari 1785 (den senare sades vara från Indien, Stora Mogol). Båda döptes i Björkö församling i Småland. Dopet av Wicto förrättades av kyrkoherde Melander och bevittnades också det av en stor skara adelspersoner.

1786-10-17 döptes en man i Karlskrona amiralitetsförsamling till Carl Ludvig Anthon. Han angavs vara morian och angavs vid dopet vara 21 år gammal. Dopvittnen var bl.a. amiral C. A. Ehrensvärd och greve Anthon Wrangel.

I Mönsterås avled 1803 20/10 en svart man som hette Adolf Ludvig, ”morian från Guinea på Afrikanska kusten”. Han ska ha blivit döpt i Mönsterås kyrka och uppgavs vid sin död vara 50 år gammal och änkeman.

Isabella Edwards var en annan svart person i Sverige på 1800-talet. Hon var född på St Eustatius i Västindie och blev piga hos den siste svenska prästen på St Barthélèmy, Carl Adolph Carlsson. Han reste hem år1833 tillsammans med sin hustru Juliana Spencer, två barn och pigan Isabella till Linköping. Vad som senare händer med Isabella Edwards är oklart. 1836 flyttade familjen Carlsson dock till Vänersborg.

1829 häktades en Louis Osborn vid tinget i Luggude härad i Skåne för stöld. Han uppgavs vara ”amerikansk neger” och 29 år gammal. Han dömdes den 29 juli samma år till böter och att sitta i stocken en söndag utanför kyrkodörren i Ströfvelstorps kyrka. Hans föräldrar uppges var födda i Amerika.

En 15-årig yngling köptes fri från slaveri (sannolikt 1784) av baronen Eric Ruuth till marsvinsholm i Skåne. Som barn fängslad i Afrika, därefter såld som slav i Amerika (sannolikt i Västindien), från S:t Thomas förd till Köpenhamn 1784. Döpt till Paulus Lephyrin i Skårby kyrka med baronessan Elisabeth Charlotta Wahrendorff, baron Eric Ruuth, greve Gustaf Fredrik
Rosen, grevinnan Maria Juliana Warrendorf, Gustaf Eric Ruuth och Christina Charlotta Ruuth närvarande.

På Västkusten och i Göteborg fanns förstås också svarta. Sannolikt ofta sjöfolk eller slavar på utländska fartyg som blev kvar i staden. I Marstrand fanns Jean Louis som 1787 gav sig ut på en resa till Karlskrona och 1818 nämns den svarte sjömannen Johannes Theofilus som uppges ha levt i Göteborg under 36 år. Dessa två omnämns i passjournaler från länsstyrelsen.

Vidare finns Gustaf Bull som från Växjötrakten kom till Långserud i Värmland som informator och småskollärare år 1850. Bull uppges ha varit en av två söner i ett förhållande mellan den svenske guvernören på Saint-Barthélemy, baron Koskull, och en infödd kvinna. Bull ska ha fått en rad barn i olika förhållanden.

Sen har vi förstås också Fredrik Reinfeldts farfars farfar John Hood som levde i Stockholm på 1880-talet och som nämns av Hübinette. Han hade andra svarta som anställda.

En stor anledning till att det kom svarta till Sverige på 1700-talet var att det var en ”innegrej” bland överklassen att ha svarta anställda som de kunde visa upp. Det handlade med andra ord om en slags exotiserande rasism. Samtidigt fanns det dock också andra svarta, kanske framförallt i Göteborgsområdet dit en mängd fartyg till och från USA och Västindien kom.

Det är uppenbart att Hübinette har fel i sitt påstående som citeras ovan. Men, även om det alltså är ganska lätt att hitta uppgifter om svarta i Sverige på 1700-talet och 1800-talet samt om deras giftermål med svenskar så verkar det som om det var väldigt få barn till svenskar och svarta eller barn till svenska och kineser som kom till Sverige. Deras fäder tog dem sällan hit helt enkelt. Om det tycks Hübinette ha helt rätt.

Förutom svarta tycks det endast ha varit personer från dåvarande Osmanska riket som kan hittas i Sverige (de kallas nästan alltid turkar oavsett vilket språk de talar eller vilket folk de tillhör, nästan alltid är de dock muslimer).  Men mer om det i ett annat inlägg.

Läs också: De första svenska muslimerna

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

About these ads