Ibland är det rätt att avvisa flyktingar

Det finns stor anledning att värna sylrätten, att inte hindra folk från att fly och resa till andra länder för att söka asyl. Transportörsansvaret, Dublinfördraget och hårda gränskontroller med orimliga villkor inskränker tyvärr människors möjligheter att fly på ett rimligt och vettigt sätt. Istället tvingas de ut på livsfarliga vägar och hav, över iskalla berg och i små och ibland livsfarliga båtar. Många dör därför på vägen till säkerheten. Det är naturligtvis oacceptabelt. Bäst vore förstås att de länder som kan lämna asyl kunde plocka upp människor i flyktingläger nära de konflikter och de diktaturer de flyr ifrån. Men det är inte alltid möjligt och därför måste vi också välkomna de som flyr på annat sätt till de säkra och rika länderna i Europa samt göra det möjligt för dem att fly på sätt och vägar som inte är livsfarliga.

Bland människor som flyr finns det alltid människor som är lycksökare och som inte har några egentliga skäl att få asyl. Det finns ofta också människor som begått allvarliga krigsbrott bland flyktingarna, Soldater i arméer som lemlästat, våldtagit, utrotat, koncentrationslägervakter, dvs krigsförbrytare av olika slag. Dessa två grupper av människor avvisas för det mesta och det är rimligt och riktigt. Totalt avvisas hälften eller fler av alla som söker asyl i Sverige. Den större gruppen är alltid de som inte har några skäl till att få asyl. Krigsförbrytare och efterlysta brottslingar är få. Men de förekommer. Vissa perioder är de fler än annars.

Andra världskriget var en sådan period. Till Sverige kom då bl.a. en mängd flyktingar från de baltiska länderna. Till Sverige kom kanske omkring 50 000 människor från Baltikum. Cirka 40 000 var civila flyktingar varav 25 000 ester, 6 500 estlandssvenskar och 5 000 letter. Några tusen var tyska soldater, SS-män och koncentrationslägeranställda. En del av de tyska soldaterna, SS-männen och lägervakterna var balter. Tyska soldater och SS-män avvisades. Ljög de om detta fanns det möjlighet att klara sig kvar i Sverige, men uppgav de att de varit tyska soldater var chansen liten. Det var fallet med de 165 balter som avvisades år 1946. De var tyska soldater och SS-män, uppgav i många fall att de var det, och följaktligen avvisades de. Ett fåtal av dem var allvarliga krigsbrottslingar och några hade arbetat i koncentrationsläger och med judeutrotning på annat sätt. Det var naturligtvis helt rimligt och riktigt att de avvisades.

I samband med andra världskriget kom det förstås inte bara flyktingar från Baltikum. Det kom 185 000 personer från Finland varav 70 000 barn som evakuerades utan sina föräldrar, 44 000 norrmän, 18 000 danskar (lite oklart om de 7 000 danska judarna ingår i denna siffra), 5 000 tyskar varav 3 000 judar. I slutet av kriget kom dessutom 45 000 frisläppta koncentrationslägerfångar. Många av dem kom senare, efter krigets slut att åka hem igen eller i balternas och finnarnas fall fortsätta till andra länder. En hel del blev också kvar i Sverige.

Av de finländska flyktingarna kom närmare 60 000 på bara några veckor i september och oktober 1944. Det hade Sverige inga problem med att ta emot. Det var ett Sverige som var mycket fattigare än idag. De flesta baltiska flyktingar kom också i slutet av kriget och de hade Sverige inte heller några stora problem att ta emot. Det fanns på den tiden bostadsbrist precis som idag, men det fanns också fler jobb. Framförallt efter att kriget var slut år 1945. Det är inte möjligt att Sverige av idag inte skulle ha samma resurser att ta emot flyktingar som då. Självklart har Sverige istället större möjligheter idag. Det handlar bara om att arbeta och lösa praktiska frågor. Sådant går alltid att ordna om en bara vill.

Samtidigt är det också självklart att det precis som då är så att en del som söker asyl kommer att avvisas. Mycket större andel idag än då. Främst för att de saknar asylskäl. Det finns anledningar att avvisa asylsökande. Både då och idag.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

About these ads

  • super_leggera

    ”Den 22 november inledde balterna en hungerstrejk. Dagen efter höll riksdagen en interpellationsdebatt, men förutom enskilda riksdagsmän stod partierna från samlingsregeringen fast vid beslutet. SKP ville gå längre och även skicka tillbaka de 30 000 civila flyktingarna från Baltikum”. Intressant. Ett litet minne av 1946 års vänster.

    ur wikipedia
    https://sv.wikipedia.org/wiki/Baltutl%C3%A4mningen

    • Verkligen inget vidare. SKP var då ett ruttet parti och förblev så länge. Intressant att de inte räknade med finlandssvenskarna bland de baltiska flyktingar som skulle utvisas. En viss nationalism kan skådas där. Men det var ju också så att de kom mycket tidigare än de andra balterna. De flesta balter fick stanna. Det var bra och riktigt. Att några få utvisades var också riktigt.

      • super_leggera

        Jag läste PO Enquists ”Legionärerna” för decennier sen, minnet sa mig att de utlämnade var många fler, det verkar bara ha varit tyska soldater och lägervakter som faktiskt skickades tillbaka, summa 146 st.

        • Precis. Men det utvisades också några tusen tyska soldater av tysk nationalitet. Det finns inte redovisat nästan nånstans. De flesta av dem kom från Kurlandsfickan. De utvisade balter som kom därifrån kom tillsammans med tyskarna. De utvisade balter som flytt från Bornholm (de var alla soldater) uppmanades av svenska myndigheter att säga att de var civila samt ta av sig de tyska uniformerna. De vägrade göra detta och blev därför utvisade.

          • super_leggera

            Det verkar mera som de siffror man hade med sig; 146 var för litet. Sverige var inte särskilt morskt mot vare sig krigsfall 1 eller 2, dvs angreppen från Tyskland (1) eller Sovjetunionen (2) som generalstabens krigsplanering utgick från. Att skicka förlorarna till vinnarna kändes säkert bäst, särskilt som de antagligen var krigsförbrytare. Kraft i arm och mod i barm. Inte. Kan det vara fänrik Ståhls sägner?

          • Sverige behövde inte följa uppgörelsen efter kriget mellan segrarna, men gjorde det uppenbarligen. På samma sätt som regeringen var eftergiven mot Tyskland när de vara framgångsrisk var den eftergiven mot Sovjet när de var framgångsrika. Klassisk utrikespolitik från ett land inklämt mellan stormakter

          • super_leggera

            agree

  • Olof Larsson

    ” De var tyska soldater och SS-män, uppgav i många fall att de var det, och följaktligen avvisades de. Ett fåtal av dem var allvarliga krigsbrottslingar och några hade arbetat i koncentrationsläger och med judeutrotning på annat sätt. Det var naturligtvis helt rimligt och riktigt att de avvisades.”

    Det jag tycker du missar är att varje utlämning måste ske under rättssäkra former och detta alldeles oavsett om de utlämnade är skyldiga eller inte. De som utlämnas måste kunna garanteras en rättssäker prövning hos den stat till vilka de utlämnas. Detta är en bärande princip utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv.

    Det finns ingenting som säger att det bland de utlämnade också kan ha funnits individer, som inte gjort sig skyldiga till krigsbrott (tysk soldat var i sig inget kriterium för krigsbrott). I det stalinistiska Ryssland, vars historia av rättsosäkerhet och skådeprocesser rimligen var väl känd för svenska myndigheter, fanns inte förutsättningarna för en rättssäker prövning. Allt talar för att utlämningen skedde utifrån kraftiga sovjetiska påtryckningar som den svenska regeringen vare sig förmådde eller vågade stå emot. Rättssäkerhetsperspektivet vägde i detta mycket lätt. Av denna anledning var Baltutlämningen förkastlig.

    Baltutlämningen var lika felaktig, som det skulle vara fel att utvisa misstänkta IS-krigare till den syriska Assadregimen.

    • Vad som hände med de utvisade är välkänt och väl kartlagt. Läs länken. De som bara var soldater fick inga straff alls. Hela ditt resonemang är därför totalt ointressant och meningslöst.

      Jag antar att du också tycker att utvisningen av omkring 5 000 tyska soldater var felaktig. Det tycker inte jag.

      • Olof Larsson

        ”Hela ditt resonemang är därför totalt ointressant och meningslöst.”

        Denna utsaga förefaller märklig då du inte med ett ord kommenterar mitt grundresonemang huruvida det är rätt att utlämna om en rättssäker prövning inte kan garanteras. Jag hyser absolut inga illusioner att det bland de utvisade inte skulle ha funnits krigsförbrytare – det gjorde det sannolikt. Samtidigt är min tilltro till stalintidens rättsväsende och dess förmåga att döma under full rättssäkerhet mycket begränsad. Om samtliga dömda fick en rättssäker rättegång är därför svårt att ha någon egentlig uppfattning om. Inte heller har jag någon uppfattning av vederhäftigheten i Wikipedias två rader (utan källa) i frågan.

        Om man vill gå djupare i frågan, rörande omständigheterna bakom utlämningen, än vad Wikipedia gör hänvisas till Curt Ekholms avhandling i frågan (http://www.avhandlingar.se/avhandling/9bb1a7c0d8/).

        För mig är inte kärnfrågan vad som blev resultatet av utlämningen utan att utvisning skedde till en stat med oklar rättssäkerhetssituation. Frågan är högaktuell i dagens, av högerpopulism och enkla lösningar färgade, politiska situation där det ropas på att utvisa och avvisa 10000-tals av de nyanlända flyktingarna. Ett av de länder, som kan vara aktuellt att återförvisa flyktingar till är Turkiet. Turkiet spelar knappast i ”rättssäkerhetens A-lag”. Ska vi då ”chansa” att sända tillbaka flyktingar på samma som det ”chansades” när flyktingar sändes tillbaka till Sovjetunionen, inte heller det en stat i ”rättssäkerhetens A-lag”?

        • Rättssäker prövning kunde uppenbarligen garanteras i Sovjet i dessa fall. De fick av allt att döma en rättvis prövning. Iofs märkligt kan jag också tycka, men så var det faktiskt. Det är välbelagt som sagt vad. Det är inte bara i Wikipedia dessa uppgifter finns utan i all litteratur om frågan. Du har nog grundläggande fel i denna fråga är jag rädd. Om du sen inte vill ta till dig verkligheten är det inte mycket mer jag kan göra.

          Den principiella inställningen är vi nog sannolikt överens om. Det är problem med att utvisa personer om de inte kan få en rättvis prövning. Men det är inte alltid principer kan följas i verkligheten, framförallt inte i krig och många andra konfliktsituationer. Då kan det handla om att lösa vissa problem så enkelt och praktiskt som möjligt (ta exempelvis den sannolikt olagliga utvisningen av terroristerna från västtyska ambassaden 1975).

          Men det är en lite annan diskussion men det ligger lite utanför ämnet för mitt inlägg så jag avstår från vidare kommentarer i den frågan. Det tar vi nån gång när jag skriver om det och jag kommer därför att ta bort vidare kommentarer i frågan i samband med detta inlägg.

        • Mowits

          Rättssäkerhet är inte något absolut utan varierar och dömande eller frikännande beror på hur höga beviskraven är och stor ”bättre fria än fälla”-maximen väger i det enskilda landet. Även lagstiftningen spelar roll. De två svenskar av somaliskt ursprung som greps i Djibouti och utlämnades till USA dömdes i USA till flera års fängelse för terrorism=stridit för al Shabaab. Sverige begärde förgäves dem utlämnade till Sverige. I Sverige skulle de inte dömts, förmodligen inte ens åtalats!