Denna självfixerade Höger-Alice

Göteborgs-Postens högervridnaste politiska redaktör Alice Teodorescu är helt åsiktsfixerad vid sin egen karriär upp från svårfattiga förhållanden i unga år. ”Kan jag så kan andra” är det ständiga underförstådda budskapet i hennes flitiga skriverier. Allt är upp till individen. Kämpa och ta sig i kragen.

”Den amerikanska drömmen” om privat framgång alltså. Fast statistiken visar att klassresor är vanligare i det förkättrade, förment byråkratiska och företagarbromsande sosse-Sverige, än i det ”lyckan-i-egna-händer-kapitalistiska” föregångslandet USA. Men i alla fall, det ständiga budskapet från Höger-Alice är att ”individen kan” och ”skyll inte på samhället” och ”alla är ansvariga för sina egna liv” .

Och ja, alla har ett stort ansvar för sitt eget liv, och för sina barns uppförande. Och ja, man kan inte försvara att vissa förortsmarginaliserade tonårspojkar tar ut sin fattigfrustration och känsla av utanförskap i brott, våld och vettlösa attacker på samhällets hjälpinsatser i form av polis, ambulans och brandkår.

MEN. Man måste vara såväl blind som döv för att missa att varje persons öde beror på mer än individen själv. Att det finns även strukturella problem såsom negativ särbehandling (diskriminering) av kvinnor, invandrare, unga, äldre, hbtq-personer, muslimer, handikappade, överviktiga, mindre fysiskt attraktiva, praktiskt lagda människor etcetera.

För att inte tala om arvet hemifrån. Den stora skillnaden i föräldrastöd, läsuppmuntran, studiero och intellektuell stimulans i skolarbetet i hemmiljön. Föräldrar är individer och olika. Men ingen kommer ifrån att enligt statistiken så gynnas skolungdomar från svenska akademikerhem i villaområden, i jämförelse med ungdomar från lågavlönade, lågutbildade och/eller arbetslösa arbetarhem i förorter och invandrarområden.

Alltså, sociala (klass)strukturer avgör också individens framtid. Till det kommer de ständigt föränderliga förhållandena på arbetsmarknaden. Vilka yrken som efterfrågas i olika konjunkturer och teknikförändringar. Hur stor konkurrensen är om de för tillfället mest attraktiva yrkesvalen. Det handlar så att säga om den tursammes och den starkes överlevnad i kampen om framtidsdrömmar människor emellan.

Det räcker helt enkelt inte att vara positiv och arbeta hårt för sin livs- och yrkesdröm. ”Allt du önskar kan du få”, stämmer bra på julafton när Benjamin Syrsa sjunger om att önska på stjärnan i det blå. Hallå Alice, har du missat att det är en saga?

Se exempelvis mina arbetskamrater på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Vi är knappt 50 sjukhusvaktmästare som transporterar patienter mellan de olika vårdenheterna på vår arbetsplats. Där finns många avbrutna livsdrömmar.

Av olika orsaker finns ­– och tills nyligen i några fall fanns – i detta lågbetalda arbete utan yrkesutbildningskrav representanter för följande yrkesgrupper; Undersköterska. Elektriker. Massör (utbildad). Flygspeditör. Ljudtekniker-kameraman-producent-fotograf. Lärare. Geolog. Skådespelare. Läkare (nästan färdig). Samhällsvetare (med juridik). Inredningsarkitekt. Kemiingenjör. Musiker (fyra stycken). Egen företagare.

Samt jag, utbildad journalist med många år i yrket på lokaltidningar från Ljungby till Skellefteå under åttiotalet. Där bodde jag i vinds- och källarrum, medan min fru bodde kvar hemma i Göteborg, där hon hade sitt jobb. Men det gjorde inget för på journalisthögskolan sade man att bara man skaffade erfarenhet ute i landet så skulle man sedan kunna få tidningsjobb i Göteborg. Men det fick man ju inte.

Så jag som varit sjukhusvaktmästare på sjuttiotalet fick återgå till mitt gamla yrke på nittiotalet och fram tills nu. Snart går jag som 67-åring i pension efter sammanlagt 25 år som enkel vårdarbetare. Ett kvarts sekel i ett yrke jag alltid har trivts med. Man gör nytta, arbetar ganska självständigt och får många sociala kontakter. Ett bra jobb.

Men jag ville ju något mer. Så jag arbetade som volontär i Bolivias indianrörelse några år mellan åttio- och nittiotalen, följt av en universitetsutbildning till fil mag i internationella relationer. Och så sökte jag forskartjänster för att forska om etniska och nationella konflikter med ett kompletterande evolutionärt perspektiv. Men konkurrensen var stor, och mitt evolutionspsykologiska perspektiv var politiskt inkorrekt (”biologism”), så det blev inget.

Men skam den som ger sig. Jag hade arbetat som valövervakare i Sverige, kanske kunde jag åtminstone åka ut en gång om året som utländsk valobservatör för SIDAs räkning? Mina journalisterfarenheter, min fil mag, mina sammanlagt sju års universitetsstudier (inklusive många distanskurser), mina volontärerfarenheter från fem u-länder, mina besök i 107 länder, mina arbetserfarenheter från sex världsdelar, mitt stipendiatår på high school i USA som ung – det borde väl kunna meritera till SIDA-val-uppdrag?. Men nej då – konkurrensen var för stor.

Jag tar även mitt eget öde som exempel på att den hurtfriska uppmaningen att ”man kan bara man vill” inte alltid stämmer – varken för mig eller för många andra. Hade jag fått välja mitt liv fritt själv hade jag varit vårdarbetare halvtid och samhällsforskare halvtid. Så man kan ju säga att jag uppfyllt halva min dröm…

Men som sagt. Människor får inte alltid leva det liv de själva väljer hur mycket de än kämpar och skaffar relevanta kunskaper och erfarenheter. Sådan är verkligheten bortom den optimistiska individualistiska och nyliberala borgarretoriken. Alla har inte samma flyt som Alice.

Hans Norebrink

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

About these ads