På söndag är det 30 år sen Palme mördades

30 år sen Olof Palme mördades. Ett mord som inte är löst. Som sannolikt aldrig kommer att bli löst. Media kommer nu att i några dagar fyllas av artiklar om Olof Palme och den tidens socialdemokrater. Det mesta kommer att vara hyllningar. Välmenande, men i allmänhet inte speciellt korrekta. Andra artiklar kommer att berätta om Palmehatet (det framstår i de flest artiklar om det som mycket större än det faktiskt var)

Att tidningen Internationalen publicerat en hyllningsartikel till socialdemokraterna och den man, Olof Palme, som ledde socialdemokraterna bort från arbetarklassen finner jag märkligt och lite osmakligt. Palme var den som inledde den era av rent borgerlig politik som gjort socialdemokraterna till ett parti bland alla andra. Under sitt liv var kommunisthatare, angivare åt CIA och anställd i svensk säkerhetstjänst, i det som idag heter MUST. En del av MUST heter idag Kontoret för särskild inhämtning (KSI). Tidigare hette denna organisation Informationsbyrån (IB). Ökänd från 1970-talet.

Läs mer:

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

About these ads

  • Sebbe Persson

    ”Palme var den som inledde den era av rent borgerlig politik som gjort socialdemokraterna till ett parti bland alla andra.”

    Här tycker jag du är lite orättvis mot Palme. Palme och socialdemokraterna ”skadesköts” visserligen kraftigt av valförlusten 1976, en valförlust man mentalt aldrig trodde skulle kunna inträffa. Efter denna ”fegade” man om löntagarfonderna, socialdemokraternas sista riktiga vänsterprojekt, och när man kom tillbaka 1982 blev det ganska vilset och famlande. Dock, i grunden fanns nog ändå en fortsatt vision fördelningspolitik kvar även om ”ekonomisk demokrati” i löntagarfondernas skepnad snabbt förvandlades till tandlösa och från ett maktperspektiv ointressanta ”AP-fonder”.

    Vandringen mot den borgerliga planhalvan startades på allvar genom skatteuppgörelsen 1990 då fördelningspolitiken övergavs. Sedan var det Göran Persson, som tog steget över mittlinjen till den högra planhalvan. De som tog de avgörande stegen var alltså Ingvar Carlsson och Göran Persson och inte Palme.

    • Jag delar inte din uppfattning. Vandringen startade redan under Hjalmar Brantings tid, fortsatte under Per-Albins, avstannade under Erlander och tog fart under Palme. Det var på Palmes tid Feldt och de andra som gjorde överenskommelsen 1990 fick makt i partiet. Men fram till mitten av 1980-talet hade socialdemokraterna en förankring bland arbetare och fackföreningar vilket gjorde att utvecklingen åt borgerligt håll hela tiden möttes av motkrafter och därför gick långsamt. Efter det släppte motståndet.

      • Sebbe Persson

        ”Vandringen startade redan under Hjalmar Brantings tid, …”

        Jag kan förstå ditt resonemang om man utgår från splittringen 1917 där partiets huvudfåra valde en reformistisk väg. Reformism innebär med naturlighet kompromisser men reformism behöver inte innebära att målet överges. Trots allt åstadkom den klassiska socialdemokratin en hel del. Fördelningspolitiken, som enligt mitt förmenande övergavs 1990, var en grundsten i detta, sedan kan man alltid ha synpunkter på utformning och hastighet. Jag uppfattar det som att Palme omfattade fördelningspolitiken.

        ”Det var på Palmes tid Feldt och de andra som gjorde överenskommelsen 1990 fick makt i partiet”

        Min bild är att kanslihushögern fick riktig fart under vingarna först efter Palmes död. Grundarbetet bakom skatteuppgörelsen, där fördelningspolitiken offrades, gjordes 1988, två år efter Palmes död. Jag är absolut inte säker på att kanslihushögern skulle fått samma spelutrymme om Palme fortfarande suttit vid rodret.