Brott – tänk på fyra nivåer

I dagens samhälle anses det okontroversiellt och självklart att människan ska anpassa sig till ekonomins och samhällets aktuella behov. Men i en fungerande demokrati är det förstås tvärtom. Ekonomin och samhället är våra verktyg för att bygga oss det sätt att leva tillsammans som vi anser vara bra.

Och då demokratin bygger på allas lika värde har samtliga individer såväl rätten som plikten att delta i den samfällda ekonomin, och bidra till bygget av det gemensamma samhället. För att det ska bli verklighet måste det finnas arbetsuppgifter anpassade till alla slags människor. En plats för alla – ”Alla ska med”.

Så fungerar det inte idag med den stenhårda konkurrensen mellan företag. Dessa vill ha den mest välproducerande arbetskraften, och rensa ut den minst effektiva delen av de anställda. Till det kommer maskiner, datorer och robotar som tar bort de enkla jobben som de mindre högpresterande tidigare kunde få.

Enkla arbetsuppgifter flyttas också upp i yrkeshierarkierna. Sjukvårdsbiträdet försvann och de enklare arbetsuppgifterna överfördes till undersköterskorna, ett jobb som kräver flera års utbildning. Läkarsekreterarnas jobb tas alltmer över av läkarna – ännu ett slöseri med högutbildad arbetskraft.

Företag, eller offentlig verksamhet som tänker i samma ekonomistiska banor (Läs New Public Management), kan stänga dörren för de minst utbildade, eftersom de inte känner ett socialt ansvar bortom den egna enheten. I exempelvis mitt arbete som sjukhusvaktmästare/patienttransportör kräver arbetsgivarna numera gymnasieutbildning. Var ska egentligen de utan gymnasiet kunna få arbete?

Alla människor är lika i värde. Men de har olikheter i såväl intelligens som i fysiska förutsättningar. De har olika nivåer av psykisk stabilitet och social kompetens (se ”bokstavsproblematiken”). De har olika grader av emotionellt och kunskapsstöd i barndomen. De kan ha misshandlats fysiskt och psykiskt i unga år, och bära på posttraumatisk stress efter förfärliga upplevelser. De kan ha svårt att anpassa sig till nya kulturella miljöer. Av olika anledningar kan vissa individer inte prestera lika mycket som dagens kapitalistiska, nyliberala och globala samhälle kräver.

Men om vi tar tanken på allas lika värde på allvar måste skyldigheten och rättigheten att vara en del av ekonomin och samhället gälla alla. Då måste det brytas ut enkla arbetsuppgifter i alla privata och offentliga verksamheter som inte kräver för mycket av de anställda som har olika slag av problem i bakgrunden.

Exempelvis utförs ju sjukvårdsbiträdets nödvändiga arbetsuppgifter idag av undersköterskorna. Så varför inte återinföra sjukvårdsbiträdet som ett eget vanligt arbete igen. Samma på andra företag och i offentliga verksamheter. Det ska finnas en plats för alla. Och det finns ingen anledning till att dessa enkla och nödvändiga arbetsuppgifter (”enkla jobb”) ska ha sämre betalt (som högern kräver idag).

Om det inte finns plats för vissa människor i ekonomin och i samhället kommer dessa avvisade och av arbetsgivarna obehövda personer att leta efter andra alternativ till inkomst, status och inkludering. Inte minst via den kriminella vägen.

Så den första grundprincipen för att bekämpa kriminalitet bör vara att bygga en ekonomi och ett samhälle där det finns arbete, bostad, innanförskap, inkludering och ett värdigt liv för alla människor. Det är den basala, smarta och långsiktiga brottsbekämpningsmetoden. Social integration av alla medborgare oavsett kompetens, bakgrund och ursprung.

Andra steget kommer i förskolan och i skolan. Redan tidigt är det enkelt att identifiera de som har större behov av hjälp än andra. Där och då ska förstås massiva resurser sättas in för att underlätta för dessa ”problembarn” att i samarbete mellan föräldrar och skola kunna hålla någorlunda jämn takt med övriga elever. Det gäller deras lycka och framgång, men också samhällets ekonomi – på sikt kommer dessa barn som inte får hjälp att kosta skattebetalarna stora summor pengar.

Det tredje steget kommer i vuxen ålder. De som ändå inte klarat av att anpassa sig till ekonomins och samhällets normer och krav måste få vägar till att göra detta.  De måste kunna slussas in till en kanske övervakad och stödd livsföring, om de inte klarar av det personliga ansvarstagandet helt på egen hand.

Men ska alla vanliga laglydiga medborgare acceptera dessa rättigheter för de socialt svagaste måste det också ställas krav på rättigheter för den stora massan av människor. De betalar skatt, de arbetar och sköter sig, och har rätt att bli skyddade av staten/samhället från fysiska angrepp och stöld. De har rätt att kräva att samhället straffar de som förgripit sig på dem.

Att ogilla snyltare som lever på andra – och inte ställer upp för andra – är en medfödd evolutionär gruppförsvarsinstinkt. Genom så kallad gruppselektion har de människogrupper som i historisk tid fungerade bäst socialt, som var altrustiska, och där alla solidariskt drog sitt strå till stacken lyckats bäst. Så kallade ”freeriders” som snyltar på andra undergräver samhällskontraktet (detta gäller förstås även i makttoppen, men den frågan tar jag inte upp här).

Så de brottslingar som i slutändan väljer ett yrkeskriminellt liv (en del av det så kallade trasproletariatet) bör inte få ha valfriheten att i längden snylta på sina medmänniskors arbete. Den livsstilen förutsätter ju att den stora skötsamma och laglydiga befolkningsmajoritetens rättigheter, säkerhet och egendom ständigt kränks.

I en demokrati ska majoriteten bestämma, och den folkliga statens uppgift är att skydda de många ofarliga från de farliga få. Det är som man säger i amerikanska domstolar: ”Folket mot brottslingen”. Om inte staten skyddar vanliga Svenssons kommer några bland dem att ta lagen i egna händer, som redan sker i många länder (lynchningar och medborgargarden).

Människor som är uppenbart och återupprepat farliga och asociala (oavsett varför) bör därför inte få vistas fritt på gator och torg. Den laglydiga majoritetens rätt till trygghet är viktigare än en liten lagbrytande minoritets rätt till personlig frihet till varje pris.

Det behöver inte alltid betyda fängelse. Fängelse kan ibland göra saker värre, göra brottslingen än mer kriminellt benägen. Det kan snarare betyda olika krav och restriktioner inom ramen för ett liv i samhället. Ett liv utanför den slavliknande tillvaron i fängelset måste ju alltid vara att föredra, måste vara mer human.

Hur skulle då de kriminella kontrolleras utanför fängelset. Jag går inte in på detaljer för det är inte min starka sida, och då kommer debatten att handla om de åtgärder jag föreslår snarare än principen att vanemässigt yrkeskriminella måste hindras från att vara just yrkeskriminella och farliga med de metoder som krävs (så de därmed också slipper fängelse).

Det kan i stora drag handla om restriktioner och instruktioner rörande deras liv i arbete, bostad och fritid. Hjälp och krav, stöd och samtal, psykologhjälp, narkotikakontroller, övervakning, erbjudanden om boende i skyddade områden med service – som liknande Altbo. Fantasin sätter gränsen, och kraven kan vara individuellt anpassade

Det viktiga är principen. Alla ska ha rätt till en plats i samhället, till arbete, bostad, värdighet och gemenskap. Men klarar man ändå inte av samhällets krav, eller väljer en kriminell väg i livet – då ska inte vanliga hederliga Svenssons behöva drabbas.

Alla ska ha en chans att bli en del av samhället. Men väljer man att vända samhället ryggen, av val eller för att man inte har de förutsättningar som ett vanligt normalt liv kräver, så ska man inte få friheten att kränka andra människor, inte rätt att skada dem till liv och lem.

Om vi kan stänga in helt oskyldiga människor som drabbats av en farligt smittsam sjukdom (för att skydda den friska majoriteten), då bör vi på ett kreativt, allvarligt och effektivt sätt kunna begränsa friheten för de kriminella att skada sina medmänniskor. Och en del farliga aggressiva obotbara bör låsas in för gott – aldrig få komma ut igen.

Det ligger en del i 60-70-talens diskurs (ungefär generella tankegångar) om att brott är samhällets fel, och att brottslingar är offer. Det är en del av sanningen. Men än viktigare i slutändan är att vanliga arbetsamma vardagsmänniskor idag inte alltid kan skyddas. Det är de som är de mest behjärtansvärda offren – brottsoffer. De har rätt till allt skydd.

Så i slutändan borde det även vara progressiv vänsterpolitik till stöd för arbetarklassen och folket att kräva: ”Lag och ordning”.

Hans Norebrink

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!

Ett svar på “Brott – tänk på fyra nivåer”

Kommentarer är stängda.