En fast kurs – med folkets förtroende

Det är en på alla sätt ogynnsam position den organiserade vänstern befinner sig i idag. Strukturellt försvagad på alla materiella områden håller vänstern också på att förlora greppet om det offentliga samtalet. Vi sitter i båten med en regering som håller på att tappa greppet, om sin egen politiska riktning, om väljarkåren, om (den åtminstone relativa) alliansfriheten. Inga fackliga ”Lövfenpaket”, ingen ny giv står att vänta, bara en lång dags färd mot ny högerregering.

”Systemkollaps” har blivit ett ord som den nationalistiska högern använder för att späda på stämningarna att vi befinner oss i ett akut läge – i deras värld framkallat av flyktingmottagande och inte av ekonomiska strukturomvandlingar som högern förstås inte ser några problem med. Det bisarra uppstår när vänstern, ställd inför hotet från den flyktinghatande högern, blir försvarare av det rådande. Sociala medier fylls till bredden av människor som tillbakavisar den sverigedemokratiska ”systemkollapsen” med argument om att Sverige ”går som på räls” trots att vi just spenderat åtta år av alliansstyre med att visa på hur positiva tillväxtsiffor inte alls betyder att det går bra nu.
Vi vet ju att socialdemokratin, hur usel den än blivit, är bättre än alternativet, men vi hamnar samtidigt i fällan att försvara en politik vi inte ens tror på – och en vänster som inte är fundamentalt systemkritisk fyller ingen funktion alls. Den kan på sin höjd fördröja kommande nederlag.

Idag har vi så många lärdomar att rada upp att det börjar bli obegripligt hur svårt det tycks vara att ta till sig dem. Det har gått trettio år sedan Palme­mordet satte den symboliska spiken i kistan för den svenska socialdemokratins progressiva roll. Sjuttiotalets välfärdsprojekt var en historisk chans att överskrida marknadssamhällets ramar som gick om intet, inte något verkligt alternativ att ha som politisk vision idag. Samma bittra erfarenheter som svensk vänster gjort i trettio år, samma erfarenhet gör nu latinamerikansk vänster – nu kanske även i Bolivia – när det blir uppenbart hur snabbt alla framsteg kan rullas tillbaka så fort ekonomin går sämre och högern kommer tillbaka till makten. Inte ens socialdemokraterna i sin krafts dagar var redo att bryta med kapitalismen, idag förmår den knappt bromsa den nyliberala utvecklingen – oftast är den ju tvärt om dess pådrivare.

I skrivande stund meddelar den spanska socialdemokratin att den söker stöd högerut hos Ciudadanos och därmed verkar vända ryggen åt förhandlingarna med Podemos. Förutom att det visar på hur ideologiskt bankrutt PSOE har blivit är det också läge att dra en lättnadens suck för alla som hoppas på Podemos. Insikten gnager ju inom oss alla att inflytande i en socialdemokratisk regering kommer på bekostnad av både progressivt innehåll och svikna väljare, eller stå utanför makten. Det är en jobbig insikt, men vi kan bara lita till de krafter som byggs underifrån – inte de som nås genom parlamentariska allianser.

Samtidigt som den grekiska erfarenheten förskräcker så visar ju det faktum att Syrizaregeringen fick förnyat förtroende trots allt på att det förtroende en rörelse förvärvat också kan behållas när allt vänds till motgång. Vänstern får inte frukta förlusterna. Med ett så kompakt och välorganiserat motstånd kommer vägen framåt att kantas av dem. Vad vi verkligen måste hålla fast vid är folkets förtroende – eller som i fallet med svensk vänster, faktiskt göra oss förtjänta av förtroendet. Det är att ta ansvar på riktigt.

Ursprungligen en ledare i Internationalen

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

About these ads

  • Sebbe Persson

    ”…bara en lång dags färd mot ny högerregering.”
    Se sanningen i vitögat, vi har redan i allt väsentligt en högerregering. En högerregering som dessvärre stöds av det vilsna, orkeslösa och patetiska vänsterpartiet, ett parti vars bäst före datum gått ut för mycket längesen. Vänstern är fullständigt avsomnad och i det närmaste betydelselös. Det var mycket längesedan man deltog i det offentliga samtalet utifrån ett vänsterperspektiv. Orden fördelningspolitik och ekonomisk demokrati förekommer inte längre. Dödsskottet på Sveavägen var verkligen en symbolisk slutpunkt för den progressiva samhällsutveckling, som präglat efterkrigstiden.