Antigua & Barbuda samt St. Kitts & Nevis

Del 15 av 15 i serien Brittiska samväldet

Det finns ett stort antal länder som har den brittiska monarken som statsöverhuvud. Dessa länder kallas commomwealth realms och de flesta av dem är små ö-nationer på olika håll i världen. En del mindre territorier och småländer är i sin tur beroende av större länder som är commonwealth realms. Detta gäller Niue, Cook Islands, Tokelau och Ross Dependency som är delar av New Zealand som i sin tur är en commonwealth realm.

I Västindien är Antigua & Barbuda, Bahamas, Belize, Grenada, Jamaica, St. Kitts & Nevis, St. Lucia samt St. Vincent & Grenadines.  I Stilla Havet är det småländerna Solomon Islands och Tuvalu som är commonwealth realms. Alla dessa commonwealth realms i Västindien och Stilla Havet utom Belize och Solomon Islands använder också en brittisk domstol, Judicial Committee of the Privy Council (JCPC), som högsta juridiska instans. Utöver detta så använder ytterligare tre länder i det brittiska samväldet JCPC som högsta juridiska instans, det är republikerna Trinidad & Tobago, Mauritius och sultanatet Brunei (på speciella villkor) liksom även Niue och Cook Islands. Även Kiribati gör det vad det gäller frågor som rör konstitutionen.

Två av de länder som både har brittiska monarken som statsöverhuvud och använder JCPC tillhörde den brittiska kolonikonfederationen Leeward Islands. Det var Antigua & Barbuda samt St. Kitts & Nevis. Detta inlägg är i fortsättningen om de två länderna.

Antigua & Barbuda

Antigua & Barbuda består av 2 bebodda öar, Antigua och Barbuda, samt ett stort antal obebodda öar, varav i alla fall en, Redonda, tidigare varit bebodd. Den totala befolkningen på landets 440 km2 är idag cirka 91 000 personer. På Barbuda som har en yta på 161 kmbor omkring 1 600 personer och resten av invånarna bor på Antigua som har en yta på 281 km2. Både Barbuda och Antigua är låglänta öar med i huvudsak kalksten.

Antigua

Antigua

Antigua kallas ibland Waladli eller Wadadli av befolkningen då det var arawakernas namn på ön. Arawakerna lämnade ön omkring år 1100 varefter den befolkades av kariber. Ön besöktes för första gången av europeer när Christopher Columbus landsteg år 1493 som gav ön namnet Antigua.

Den först europeiska bosättningen på ön tillkom 1632 då en grupp britter lämnade St. Kitts och bosatte sig på Antigua. 1684 kom Sir Christopher Codrington till ön från Barbados. Han ledde därefter utvecklingen av Antigua till en ekonomiskt lönsam sockerplantageö med en stor mängd slavar. Från 1632 var ön formellt också en brittisk koloni.

1713 fanns det 12 500 slavar på ön enligt vissa uppgifter och på 1770-talet hade antalet växt till mer än 37 000. Med tanke på att dödligheten var mycket hög bland slavarna är det ett ofantligt antal slavar som arbetat på sockerplantagerna på Antigua. Förhållandena ledde till en rad uppror varav de mest kände var 1729 och 1736. Den vita befolkningen på ön var cirka 5 000 år 1713 och cirka 3 000 på 1770-talet. 1834 frigavs alla slavar.

Problemen på sockerplantagerna bestod även efter slaveriets slut. I slutet av 1800-talet började därför plantagearbetarna organisera sig, från 1917 i Ulotrichian Universal Union som i praktiken fungerade som en fackförening. 1918 utbröt en strejk som mötet sav hård repression och alla påstådda strejkledare arresterades. Något som ledde till upplopp.

Det finns också många fina naturliga hamnar på ön, däribland English Harbour på sydsidan som ger skydd mot de allra flesta orkaner. På grudn av det kom ön snabbt att bli ett centrum för brittisk sjöfart och brittiska flottstyrkor i Karibien: Ön fungerade som den brittisk porten till Karibien och var ofta det första stoppet för brittiska fartyg som seglat över Atlanten. I English Harbour anlades ett varv år 1725 för att reparera brittiska militärfartyg. Efter Lord Nelsons tid, 1784-1787, som flottbefälhavare i Leeward Islands med säte på Antigua fick var varvet namnet Nelson’s Dockyard.

Barbuda som ligger norr om Antigua befolkades av både arawaker och kariber när Columbus kom dit 1493. Både spanjorer och fransmän bosatte sig på ön, men den första större kolonisationen stod engelsmännen för. 1644 blev ön en brittisk koloni.

Hela Barbuda leasades ut till bröderna Christopher and John Codrington från år 1685. Vid sidan av jordbruk drev de också också ön som en slags ”uppfödningsanstalt” för slavar till deras sockerplantager på Antigua. Även på Barbuda liksom på Antigua ägde många slavuppror rum. På ön fanns minst åtta fängelseenheter för att hålla slavar som gjort uppror eller rymt från slavplantager på Antigua eller från Barbuda så det verkar som om Barbuda också användes som fängelseö. 1834 avskaffades slaveriet.

Ön lever idag på turism och där finns ett naturreservat, Frigate Bird Sanctuary, som betsår av lagunen (Codrington Lagoon) på den västra sidan av ön.

Redonda

Redonda

Den lilla ön Redonda ligger långt väster om Antigua och fik i likhet med de andra två öarna sitt namn av Columbus år 1493. Från 1860-talet hävdade britterna överhöghet över den lilla klippiga ön på grund av öns guanotillgångar. Brytning av gunao startade snart och en liten bosättning växte fram på den tidigare obebodda ön. 1901 bodde där 120 personer. 1914 upphörde guanobrytningen varefter ön avfolkades. Än idag bor ingen på ön. Även om Redonda ligger närmare både Montserrat och Nevis kom ön från 1967 att tillhöra Antigua som ett beroende område (dependency).

Antigua & Barbuda

1968 blev Antigua en associerad stat i det brittiska samväldet med Barbuda och Redonda som underlydande beroende områden. 1981 blev de tre öarna tillsammans ett självständigt land med brittiska monarken som statsöverhuvud.

Den brittiska monarken representeras av en generalguvernör men landet styrs av ett folkvalt parlament och en regering vars ministrar utses av generalguvernören på förslag från premiärministern som väljs av parlamentet.

Domstolsväsendet består av Eastern Caribbean Supreme Court (ECSC) som är baserat på St. Lucia. En domare i ECSC äralltid från Antigua & Barbuda. Som högsta domstol fungerar brittiska JCPC. Antigua & Barbuda är trots det också medlem i Caribbean Court of Justice som var tänkt att ersätta JCPC men som alltså inte gjort det för Antigua & Barbudas del. Det finns en mindre lokal militärstyrka och en lokal polis,

På Antigua bor idag en stor mängd invandrare från andra öar i Karibien liksom omkring 4 000 US-amerikaner. Engelska är officiellt språk men de flesta invånare pratar i allmänhet Antigua-creole till vardags. Spanska pratas av en minoritet på omkring 10 000 personer.

Turism dominerar ekonomin och står för mer än 50% av BNP i Antigua & Barbuda som är känt för sin lyxturism. Utöver det svarar finanssektorn och onlinespel för betydande inkomster och dessutom finns en liten skattefri industrizonindustri ,med samansättningsfabriker för elektronik och andra produkter av enklare slag. På Antigua finns också en US-amerikansk flygbas.

Utbildningssektorn med det internationella universitet American University of Antigua College of Medicine (AUA) som grundades 2004 och The University of Health Sciences Antigua (UHSA) från 1982 står också för en viktig bit av landets ekonomi med sina mer än 1 000-tals studenter och många anställda. Landet är också Karibiens medicinska center med det modernaste sjukhuset i området, Mt. St. John Medical Centre. Där finns också ett statligt universitet, Antigua and Barbuda Institute of Information Technology (ABIIT), Antigua and Barbuda Hospitality Training Institute (ABHTI) samt en sektion av The University of the West Indies.

St. Kitts & Nevis

St. Kitts & Nevis

Karibiens äldsta brittiska koloni är St. Kitts (Liamuiga var karibernas namn på ön) som också var den äldsta franska bosättningen i området. Ön upptäcktes och namngavs av Columbus år 1493, men den första europeiska bosättningen skedde 1538 då frans hugenotter bosatte sig på ön. Denna koloni förstördes dock av spanjorerna mycket kort tid efter att den etablerades. Vi denna tid fann det fortfarande en stor karibisk befolkning (Kalinago) på ön som senare gav tillåtelse för britter och fransmän att kolonisera ön. Den första brittisk bosättningen på ön skapades 1623 och två år senare följdes den av en fransk. Dessa kolonister massakrerade nåt år senare lokalbefolkningen.

1629 intog spanjorerna St. Kitts och förstörde de brittiska och franska bosättningarna men 1930 efter en fred mellan Spanien och Storbritannien återskapades den brittiska bosättningen. Ön var därefter omväxlande i brittisk och franska vilket ledde till att ön kraftigt fortifierades för att förhindra den andra makten från att inta den. En av befästningsanläggningarna, Brimstone Hill, är en UNESCO World Heritage Site. 1783 fick slutligen britterna övertaget och kunde sen behålla ön under sin överhöghet.

Till en början odlades främst tobak på öns plantager men från 1640 dominerade istället sockerplantager. Plantagerna ägdes av 15 rika brittiska familjer som ända in i modern tid dominerat ekonomin på St. Kitts. Socker kom att förbli öns viktigaste inkomstkälla i hundratals år, även efter att slaveriet avskaffats år 1834. Den sista sockerplantagen stängde så sent som år 2005.

Nevis som kallades Oualie av den befolkning som fanns där vid europeernas ankomst namngavs av Columbus år 1493 i likhet med de andra öarna runtomkring men öarna koloniserades inte. Brittiska och nederländska fartyg började i början av 1600-talet använda ön för proviantering och bunkring för fartygen med förnödenheter och slavar på väg till kolonierna i det nuvarande USA.

1620 gav en brittiske kungen James I ett kontrakt på kolonisering av Nevis till Earlen of Carlisle men nån kolonisering kom inte att ske förrän 1628 då Anthony Hilton flyttade till Nevis från det närbelägna St. Kitts. Med honom följde 80 andra kolonisatörer som snart fick följe av 100 till från London som ursprungligen tänkta att kolonisera Barbuda. Från slutet av 1600-talet var Nevis centrum för den brittisk koloniseringen i Karibien:

After the Treaty of Madrid (1670) between Spain and England, Nevis became the seat of the British colony and the Admiralty Court also sat in Nevis.

[…]

When the Leeward Islandswere separated from Barbados in 1671, Nevis became the seat of the Leeward Islands colony and was given the nickname ”Queen of the Caribees”. It remained colonial capital for the Leeward Islands until the seat was transferred to Antigua for military reasons in 1698.

Mellan 1675 och 1730 var centrum också centrum för slavhandeln i det brittiska Karibien. 6 000 till 7 000 slavar såldes på Nevis slavmarknad varje år och alla skepp från Royal African Company angjorde alltid Nevis. På ön hamnade dessutom mängder med landsförvisade, skuldsatta och förslavade irländare och 1678 utgjorde dessa 22 % av befolkningen.

Vinsterna i slavhandeln och det faktum att sockerplantagerna på Nevis var de mest produktiva i hela Västindien gjorde att plantageägarna på Nevis blev de rikaste i hela Västindien. År 1700 kom hela 20% av den brittisk sockerproduktionen från Nevis som producerade mer socker än mycket större öar som Jamaica.

1780 var befolkningen på Nevis 10 000 personer. Av dessa var 90% svarta. De rika plantageägarfamiljerna utgjorde en mycket liten del av befolkningen. En del av de svarta var förrymda och frigivna slavar uppblandade med resterna av ursprungsbefolkningen och irländare, så kallade maroons, som levde i öns höglänta inre som fria män och i ständigt uppror och opposition mot plantageägarna.

Nevis var inte bara ekonomiskt centrum för britterna i Västindien. Det var också centrum för brittiska kapare, dvs av kungen godkända pirater, en av dessa var William Kidd.

Fransmännen försökte gång på gång under 1600-talet attackera Nevis som därför fortifierades av britterna. Under tider när fransmännen kontrollerade St. Kitts användes den ön som bas för attackerna på Nevis. De hade ofta stöd från kariber från andra öar i sina attacker på Nevis. Något som ledde till vedergällningsattacker från britterna på Nevis mot karibiska befolkningsgrupper på Dominica och St. Vincent.

1706 lyckades fransmännen till slut invadera Nevis men efter kraftigt lokalt motstånd från maroons och svarta slavar kördes fransmännen bort igen efter 18 dagar. Fransmännen hade dock innan dess tillfångatagit mer än 3 400 personer som alla skeppades iväg till Martinique. Plantageägarna på Nevis flydde fältet, sockerplantagerna slutade fungera och slavar övertog delar av marken fö egna odlingar av mat etc. Matimport behövdes dock ändå men på grund av frihetskriget i USA 1776-1783 uteblev maten och svält bröt ut vilket ledde till att många svälte ihjäl.

Sockerekonomin på Nevis återhämtade sig aldrig och när slaveriet upphörde år 1834 innehade många slavar redan mark vilket ledde till att ett lokal baserat jordbruk med småbönder kunde skapas på Nevis i motsats till på St. Kitts där plantageägarna behållit marken och där de flesta invånare därför var jordlösa plantagearbetare.

1882 gjordes St. Kitts, Nevis och Anguilla till en enda koloni under brittisk överhöghet med styresmannen placerad på St. Kitts. Varken befolkningen på Anguilla eller Nevis var nöjda med detta:

Nevis was united with Saint Kitts and Anguilla in 1882, and they became an associated state with full internal autonomy in 1967, though Anguilla seceded in 1971. Together, Saint Kitts and Nevis became independent on 19 September 1983. On 10 August 1998, a referendum on Nevis to separate from Saint Kitts had 2,427 votes in favour and 1,498 against, falling short of the two-thirds majority needed.

Before 1967, the local government of Saint Kitts was also the government of Nevis and Anguilla. Nevis had two seats and Anguilla one seat in the government. The economic and infrastructural development of the two smaller islands was not a priority to the colonial federal government.

St. Kitts & Nevis

St. Kitts & Nevis flagga

St. Kitts och Nevis är en federation med en monark, den brittiska monarken, som statsöverhuvud. Den federala staten har ett folkvalt enkammarparlament. Det brittisk kungahuset representeras av en generalguvernör som tar råd från premiärministern och regeringen. Premiärministern är ledaren för det största partiet i parlamentet. Parlamentet består av elva folkvalda representanter varav 3 från Nevis plus 3 senatorer som utses av generalguvernören efter förslag från premiärministern (2 stycken) och oppositionsledaren (1 senator).

Domstolsväsendet består av Eastern Caribbean Supreme Court (ECSC) (baserat på Saint Lucia), en av domarna i ECSC finns på St. Kitts. Som högsta domstol fungerar brittiska JCPC.

Nevis

Nevis flagga

Nevis har för sin del ett omfattande självstyre inom federationen som bland annat innefattar en vice generalguvernör som representerar den brittisk monarken och ett eget folkvalt parlament som kan stifta egna lagar för Nevis som inte gäller på St. Kitts. Författningen i federationen inkluderar Nevis att rätt att lämna densamma. Parlamentet på Nevis utser en egen regeringschef och regering som styr över ön.

St. Kitts & Nevis är 261 km2 stort med en befolkning på cirka 55 000 invånare. St. Kitts har en yta på 176 km2 och en befolkning på 43 000 invånare medan Nevis har en befolkning på 12 000 och en yta på 93 km2.  Öarna har vulkaniskt ursprung och är bergiga.

Turism är den viktigaste inkomstkällan på både St. Kitts och Nevis. PÅ St. Kitts har en järnväg bevarats som går runt hela ön. Den användes förr för att ransportera produkter från och till sockerplantagerna, men är numera en turistattraktion. Men federationen fungerar också som bekvämlighetsflaggland för rederier och Nevis fungerar som skatteparadis. En annan inkomstkälla är rika människor som kan köpa sig ett medborgarskap mot att de investerar i landets infrastruktur och ekonomi.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Series Navigation<< Brittiska kolonier – Gibraltar
About these ads