Boknytt
Social
Matthew D. Lieberman
Broadway Books
Är hjärnan socialist?
Ja, det kan man undra när man guidas runt i hjärnans alla vinklar och vrår av en av världens kunnigaste i social neurovetenskap – Los Angeles-professorn Matthew Lieberman i dennes faktaspäckande och argumentövertygande ”Social Why Our Brains Are Wired to Connect”. Efter plöjda 300 sidor tät forskningssammanfattning frestas man att om hjärnan utbrista samma som Karl-Bertil Jonssons pappa på julafton ”Jag har närt en kommunist vid min barm!”.
Visst återkommer den vanliga brasklappen i dessa sammanhang – att vi är såväl själviska individer som hjälpsamma gruppvarelser av naturen. Alltså de två kompletterande mänskliga beteendetendenser som högern (egoism som drivkraft) respektive vänstern (samarbete som drivkraft) ideologiskt betonar. Men det är inte jaget utan ”viet” som lyfts fram som starkast och viktigast.
Hjärnan framställs som ett ytterst relationssökande organ, som hela tiden arbetar för att knyta an till andra människor – det är bokens röda linje. Hjärnan verkar helt enkelt vara så biologiskt och psykologiskt konstruerad att den i första hand är byggd för att tjäna gruppen-kollektivet-samhället. Ha som huvuduppgift att serva det sociala livet – bygga tillit, samhörighet, respekt, vänskap, kärlek, gemenskap. Och vi mår bra av att vara sociala.
Denna människans djupa socialitet har sitt evolutionshistoriska ursprung i däggdjurens uppkomst för 250 miljoner år sedan. De hjälplösa nyfödda däggdjursungarna var helt beroende av honans omsorger för sin överlevnad. Det krävde att starka känslomässiga band växte fram mellan honan och hennes ungar.
Sedan dess är behovet av att ge och få omvårdnad ännu med oss människor som central drivkraft i våra liv. Behovet av tillhörighet, relationer och (grupp)identitet). Det är andra människor som är det viktigaste för oss. ”Mänskan är mänskans glädje”, frestas jag lägga till från en modernisering av ett citat ur fornnordiska Havamal.
Människans stora hjärna och därmed stora huvud gjorde att barnet måste födas ”för tidigt” – och således än mer sårbart och hjälplöst. Då utökades den lilla mamma-barn-familjen med ett aktivt hjälpande faderskap. Senare involverades äldre släktingar, andra vuxna i stammen och byn. Slutligen, som idag via skolan, är hela samhället involverat i barnens skydd och uppfostran.
Enligt Maslows kända mänskliga behovstrappa kommer de fysiska behoven främst – mat och vatten. Men Matthew menar att däggdjursungarnas totala beroende av honan snarare gör det sociala (omvårdnads)behovet till det primära. Ett känt forskningsexempel på detta är apungen som fick välja mellan en stålkonstruktion med mjölk, och en ullig mammaatrapp utan mjölk – den valde den senare.
Och människan är än mer sällskaplig, enligt författaren, som är ”professor in the Departments of Psychology, Psychiatry and Biobehaviorial Sciences at the University of California”. Han beskriver hjärnan som närmast ettsocialt organ skapat för att koppla oss samman med andra människor (vilket ju framgår av bokens titel). Från de tidiga däggdjuren, till primaterna, till människorna utvecklas vi till allt mer sociala varelser.
Att evolutionen ”valt” att utveckla den mänskliga socialiteten är för att vårt avancerade gruppliv är en sådant sällsynt lyckat framgångsrecept. Vår överlägsenhet i socialitet jämfört med andra djur är just det som har gjort oss människor till den dominerande arten på jorden.
Livets yttersta syfte är överlevnad (leva) och fortplantning (genspridning). Det klarar individen bättre i ett samhälle som ger hen ett bra skydd för faror och stora resurser – via samordnat samarbete och arbetsspecialisering. Gruppen tjänar individen bättre än individen skulle klara av själv. Ett smidigt fungerande kollektiv liv ligger alltså i individens intresse – och i gruppens och hela människoartens intresse.
Hjärnan har utvecklats intellektuellt för att bli en allt effektivare teknisk-praktisk problemlösare i den materiella produktionen. Men hjärnan har samtidigt vuxit kvantitativt och kvalitativt som social problemlösare. Vi är ju trots allt också själviska konkurrerande individer som via samverkan och koordination ska bygga ett gemensamt samhälle. Vi löser ju praktiska problem tillsammans – så hjärnan måste lösa båda sakerna samtidigt (uppgiften och samarbetet kring uppgiften).
USA-professor Lieberman lyfter fram olika hjärnmekanismer vi har för att integrera oss i, anpassa oss till, och känna oss delaktiga i det sociala livet (jag lämnar de hjärnanatomiska smådetaljerna därhän). Spegelneuronersom gör att vi kan känna vad andra känner. Mentalisering som gör att vi kan förstå hur andra tänker. Ochharmonisering som gör att vi anpassar oss till den grupp vi tillhör/vill tillhöra – den som tillfredsställer vårt djupa behov av gruppidentitet.
Över huvud taget är vårt behov av kontakt med andra människor mycket stort. Vi har ett fysiskt system som med lust och smärta styr oss till det som gynnar oss, och från det som missgynnar oss. Nu menar författaren i sin bok att detta system ”kapats” för att även verka på våra sociala känslor via lust och smärta. Därför känns det lustfyllt att accepteras i en grupp, medan att bli avvisad av sina medmänniskor kan kännas lika smärtsamt som en fysisk plåga.
Med det sagt – åter till min skämtsamma fråga om hjärnan är typ vänsterpartist. Vi har en känsla av ett personligt lite egoistiskt själv, som vi uppfattar som vårt privata verktyg för individuellt självförverkligande. Som vår egen innersta kärna med våra djupt rotade egna värderingar. Men detta är en slags illusion enligt Matthew Lieberman!
Här kommer han in på det mest tankeväckande och spektakulära i bokens budskap. Enligt det är självet att likna vid en slags trojansk häst, en kollektiv mekanism för att individerna ska anpassa sig till det omgivande samhällets ideal och värderingar.
Enligt resonemanget suger individen omedvetet till sig sin grupps och/eller majoritetssamhällets tankar, och kommer att uppleva att de är hens egna värderingar. I själva verket har samhället därmed inplanterat sitt eget tankegods i individens hjärna (den trojanska hästen som lurar sig in och tar över). Individen blir därför en bättre samhällsmedborgare eftersom hen inte upplever att hen har tvingats anpassa sig till samhällets värderingar. Hen ”råkar bara” själv tycka samma som samhället.
Stämmer författarens forskning och teser är vi människor uppenbart mindre av själviska individer än vi tror, och mer av samarbetande altruister (osjälviska) än vi tror. I så fall verkar ju faktiskt vänsterns människosyn ligga närmare verkligheten än högerns (min slutsats). Hjärnan kanske är lite av en smygsocialist?
Men om vi är så mycket av osjälviska kollektivister, varför är uppfattningen att vi i grunden är själviska individualister av så utbredd – inom det borgerliga blocket, och bland människor i allmänhet. Det beror enligt författaren bland annat på många århundraden av (västlig) ideologisk påverkan av sådana egennyttans talesmän som Francis Edgeworth, David Hume, Thomas Hobbe och andra fram till våra dagar.
So what (än sen), skriver författaren sammanfattande om sina forskningsslutsatser, och tar därmed avstånd från den trista vetenskapstraditionen att enbart söka kunskap för kunskapens egen skull. Den viktigaste vetenskapliga frågan är istället hur vi kan använda all denna nya kunskap om människans sociala nätverkande för att förbättra livet för individen, samhället och hela världen. Hur kan denna kunskap konkret skapa bättre arbetsplatser, organisationer, institutioner?
Han poängterar de många sociala undersökningar som visar att det stora samhälleliga politiskt-ekonomiska målet ökad tillväxt enbart ger ökad lycka upp till basbehoven. Därefter ger ökad konsumtion bara kortvariga lyckokickar.
Det är inte materialismen som gör oss lyckliga. Det visar bland annat de undersökningar som gjorts i USA och Japan, vilka visar att efterkrigstidens enorma standardökningar inte alls påverkat människors självuppgivna lyckonivå. Exempelvis ökade de japanska realinkomsterna mellan 1958 och 1987 med 500 procent, och bilägandet ökade från 1 (en) procent till 60 procent – men det sociala välbefinnandet (lyckan) stampade på samma nivå under dessa tre årtionden.
Det är inte materiella prylar utan sociala relationer som gör oss lyckliga sedan miljoner år tillbaka. Och nu går utvecklingen åt fel håll enligt statistiken. Boken hänvisar bland annat till Robert Putnams berömda studie ”Bowling Alone” som visar hur ensamheten och isoleringen ökar i det västerländska samhället. Vi engagerar oss i allt färre sociala sammanhang (med Facebook som nytt undantag från regeln).
Vi behöver alltså återuppbygga och stärka de sociala strukturerna i våra samhällen, poängterar professor Lieberman. Inse att vårt sociala samspel inte bara är ett verktyg utan även ett lyckogivande mål i sig. Inse att vi faktiskt mår bra av att empatiskt hjälpa andra människor. Det är bokens slutbudskap och författaren kommer med några konkreta råd. Men det är inte bokens starka sida.
Det djupa viktiga budskapet författaren lyfter fram är att vi måste inse att vi människor är mycket mer sociala och altruistiska varelser än vi själva tror. Sedan är det upp till oss alla om vi vill ta till oss och omfamna denna nya syn på människan.
Och om vi vill använda den för att skapa ett snällare och socialare samhälle. Och därmed ett förhoppningsvis lyckligare samhälle.
Hans Norebrink
# Boken nämner bara som hastigast den etniska problematiken. Att vi favoriserar vår egen grupp. Vi delar in mänskliga grupper i typ ”vi”, ”ni” och ”dom” (som i grammatikens plural…). Så hur kan man skapa vi-känsla såvälinom samhällen som mellan dem?
# En annan aspekt av socialiteten som knappt berörs är dess negativa sidor; likformighet, konformism, grupptryck, mobbning, Jantelag, inte avvika och sticka ut, intolerans för avvikande åsikter. Som motkraft behövs pluralism, ”mångindividualism”, individuellt självförverkligande och möjligheter till även en (genial) asocial kreativitet.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Social, Matthew D. Lieberman, Hjärnan, Socialist, Neurovetenskap, Socialitet, Evolutionshistoria, Materialism, Lycka, Själviskhet, Solidaritet, Individualism, Kollektivism, Böcker, Kultur, Vetenskap, Samhälle, Politik
