EU-krisen kräver rättvis omställning

Motsättningarna mellan Nord- och Sydeuropa växer. Centrum i Nord vill se Syd som avsättnings- marknader för egen export, turistekonomier och leverantörer i lågbetalda sammansättnings-industrier. Också Östeuropa dras in i samma periferiekonomi. Tord Björk från Jordens Vänner visar hur marknadsliberalismen styr Europa in i bakvatten och nationalism.

Både Ukraina och Grekland står på ruinens brant och kan vilken dag som helst gå i konkurs. I Ukraina väntar 7 miljoner bönder på sitt öde när IMF går in med lån för att främja övergång till ett fossilberoende och kemikaliebaserat industrijordbruk. Det behöver bara bråkdelar av den arbetskraft som i dag odlar livsmedel åt många i landet och för export.

I Sverige är avfolkningen värre än i något annat industriland. Mjölkbönderna som är ryggraden i landsbygdens ekonomi riskerar att slås ut nästan helt. I Storbritannien lovar inte bara de konservativa folkomröstning om EU-medlemskapet utan nu också Labour, vilket kan leda till att ett av de centrala EU-länderna bryter sig ur. Söder om Medelhavet bombade flera EU-länder Libyen. Där det förut funnits en auktoritär välfärdsstat har nu uppstått ett kaos med hundratusentals som flyr från och genom landet till EU. I Syrien, Irak och andra länder ser vi en liknande situation.

Allt större motsättningar växer fram mellan Sydeuropa och Nordeuropa i eurozonen. Lika allvarligt men mindre uppmärksammat är läget i Östeuropa. Den sociala och ekonomiska krisen har i de flesta östeuropeiska länder bara två lösningar: utvandring till Västeuropa eller skarp konkurrens med Sydeuropa i en gemensam nedåtgående spiral. I allt fler länder står en stor andel av en generation ungdomar inför hotet att bli permanent arbetslös. EU:s utvecklingsmodell leder till växande miljöförstöring globalt. Den samtidiga krisen för EU på allt fler områden och i allt fler delar av Europa visar att politikerna misslyckats.

EU:s strävan efter avindustrialisering och ohållbart naturbruk är grundad i en politik för social orättvisa inom och mellan länder. Den bygger på fundamentalistisk marknadstro. Det innebär i dag att man främjar finansspekulation som finansieras genom ett växande skuldberg. Allmänheten förväntas betala genom privata lån och statens garantier. För att bryta den politiken måste folkrörelser i praktiken börja genomföra och kräva en rättvis omställning med satsning på hållbar produktion i hela Europa. Det kan bara ske i strid med den osolidariska indelningen i överordnade och underordnade i Europa och världen. Produktion för mänskliga behov måste sättas före kortsiktiga vinstintressen.

När Sydeuropa integrerades i EU på 1970-talet fanns förståelse för att sådan integration tar tid. Bland annat måste olika näringar som tidigare bara behövt konkurrera inom landet få tid att anpassa sig till de centrala EU-ländernas mycket hårdare kapitalisering och därmed högre arbetseffektivitet. Detta var länge en framgångsrik modell som innebar att länder som Spanien och Portugal integrerades som jämlikar, det vill säga som länder med rätt till egen högvärdesproduktion och rätt att fatta egna ekonomiska beslut.

Man följde därvid samma modell som hade gjort de västeuropeiska länderna framgångsrika – rätt att skydda sig mot övermäktig utländsk konkurrens och rätt att med politiska medel stärka sin egen produktionsapparat. Det är en politik som har följts av England sedan 1500-talet, av Sverige och Frankrike sedan 1600-talet, av Tyskland och USA sedan 1800-talet, och av Kina och Sydkorea i dag. Inget land i världen har någonsin blivit rikt på annat vis.

De länder som integreras i EU i dag har inte denna rätt. De förutsätts anpassa sig till tysk konkurrenskraft från dag ett. Resultatet är avindustrialisering med enstaka undantag. I exempelvis Rumänien har nästan hela industrin slagits ut – vilket vi kan se på gatorna i hela Västeuropa. Den industri som finns kvar är så kallade maquiladoras, sammansättningsindustrier som är helt underordnade ett västeuropeiskt företag och helt utan länkningar till inhemsk produktion och inhemska företag. I ett land som Estland innebär det att Tallinn har en prisnivå jämförbar med Västeuropa medan landsbygden utanför Tallinn lever på samma ekonomiska nivå som under Sovjettiden. På Balkan har det uppstått två länder som i praktiken är kolonier under EU-välde utan rätt att ens administrera sig själva, Bosnien och Kosovo.

EU ideologin säger att om bara länder anpassar sig till ”europeiska värden”, upprättar effektiva demokratiska institutioner och får bort korruptionen så kommer de ekonomiska framgångarna. Ekonomen Kattel visar att detta inte stämmer. Det är inte de kulturella faktorerna som avgör om det ska gå bra eller inte utan närheten till tyska industrin geografiskt. Polen, Tjeckien och Slovakien kan tack vare tyska utlandsinvesteringar bli del av en tyskdominerad industriapparat, länder längre bort går det allt sämre för. En talande illustration på hur falsk EU propagandan är visar Finlands öde. Regelbundet ligger landet bland de främsta i världen när det gäller låg grad av korruption, med väl fungerande skola och demokratiska institutioner. Trots detta är landet i ekonomisk kris och förre utrikesministern Väyrynen menar att en avindustrialisering skett av landet med en fjärdedel sedan finanskrisen 2008.

Redan i Romfördraget 1957 finns en avsevärd grad av marknadsfundamentalism. Normala länder brukar ha institutionella former för att göra avvägningar mellan olika mål. I Romfördraget är tillväxt överordnat alla andra mål, och medlet för största möjliga tillväxt sägs vara fria marknader. Detta program kan sägas vara oförargligt så länge det handlar om ett program bland många – och det hindrade alltså inte en lyckosam integration av Spanien och Portugal på 70-talet. Men det blev en outhärdlig tvångströja då det i Maastrichtfördraget överordnades de deltagande ländernas normala lagstiftning och politik. För de länder vars integration började på 90-talet blev det en katastrof: fri marknad betydde för dem att deras förvisso ineffektiva industri måste läggas ner men att föga kom i stället. I Baltikum sjönk bnp med 20 procent.

Med det gemensamma valutaområdet avskaffades också de automatiska mekanismer med vilka en ekonomisk periferi kan skydda sig mot en starkare konkurrent: valutakursförändringar och räntepolitik. För att Tyskland, Sverige och några andra länder skulle kunna hålla sig med ett exportöverskott måste några ha ett exportunderskott. Det blev de länder som hade den svagaste industriella basen, till exempel Grekland, Spanien, Irland och Lettland. Det senare landet som har förlorat 20 procent av sin befolkning sedan finanskrisen, och som beräknas förlora ytterligare 30 procent på tjugo år eftersom det är de unga som har flytt.

Enligt neoklassisk ekonomisk teori bör ett land koncentrera sig på den sortens produktion där det har störst ”komparativ fördel”. Om ett land är fantastiskt på att odla sockerrör ska det enligt teorin ägna sig åt detta och inte försöka industrialisera och absolut inte ägna sig åt högteknologi. Denna teori är grundlag i EU – Grekland ska ägna sig åt att laga mat åt turister, Ukraina (som planeras integrera sig utan politiska rättigheter) åt spannmålsodling, Estland åt lågteknologisk sammansättningsindustri. I övrigt ska de vara avsättningsmarknader för tyska industriprodukter.

I verkligheten innebär detta att Grekland och Ukraina specialiserar sig på fattigdom. Endast industri, högteknologisk industri, har de stordriftsfördelar som gör en hög levnadsstandard möjlig. Endast högteknologisk industri kan medföra den kunskap som gör även naturbruk och service högproduktiva. Ett land utan högteknologisk och kunskapsintensiv industri får nöja sig med att vara lågproduktivt. Om EU består av sådana länder kommer den genomsnittliga produktiviteten inom EU att sjunka. En tid kommer man kanske att kunna skyla över den ökande ojämlikheten genom bidrag, men det verkar som om de möjligheterna redan har tömts ut. På annat vis kan man knappast tolka EU:s politik gentemot Grekland: betala, även om du  går under.

Att oviljan mot resursöverföringar växer i EU:s centrum är inget att förundra sig över. Ty den växande fattigdomen i periferin smittar av sig på centrum: i det gynnade Tyskland har reallönerna inte växt på tjugo år, och exportöverskottet kan bara upprätthållas genom att man håller tillbaka den inhemska konsumtionen. Samtidigt växer de sociala spänningarna då ekonomiska flyktingar från EU:s inre och yttre periferier börjar slåss på centrums stagnerande arbetsmarknader. Fientlighet mot immigranter är redan i dag en valvinnare i EU-länderna, trots att strypningen av periferins ekonomier bara just har börjat.

Marknadsfundamentalismens trettioåriga stagnation har nått vägs ände. Ett socialt och ekologiskt hållbart samhälle kan bara nås genom att politiken överordnas ekonomin. Politiska, demokratiskt ansvariga organ måste få rätt att bygga landet – lokalt, regionalt, nationellt och förstås också på europeisk och global nivå.

De gigantiska krediter som i dag hopas på spekulativa bankkonton måste med politiska medel styras över till produktion: till investeringar i infrastruktur och institutioner som gynnar övergång till ett energi- och råvarusnålt samhälle och en energi- och råvarusnål produktion.

Förslag till hur detta ska ske har lagts bland annat av fackföreningsrörelse och miljörörelse i Danmark och Storbritannien, av småbrukarinternationalen Via Campesina och av folkrörelse-toppmötet Cúpolo dos Povos i Rio de Janeiro 2012. Folkrörelseorganisationer i hela Europa måste bidra till att göra förslagen bättre och mer heltäckande.

Ty bara en folkrörelseoffensiv för en bättre framtid kan bryta igenom de nuvarande EU-styrda politiska låsningarna och erbjuda alternativ till det nationshat som hotar att bryta ner Europa till ett bakvatten av misstro och illvilja.

Tord Björk

Anmärkning. Beskrivningen av EU:s utveckling sedan 1970-talet följer Erik Reinert & Rainer Kattel: Failed and Asymmetrical Integration: Eastern Europe and the Non-financial Origins of the European Crisis, Tallinn University of Technology, 2013.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

About these ads