Utanför högerns tankebox

Följande ungefärliga diskussion hade jag med en arbetskamrat häromdagen. Liknande har jag haft med andra borgerligt tänkande människor. Nedanstående är en sammanvävning av våra motsatta argument. Och ett sätt att här renodla diskussionen:

Jag: Skola, vård och äldreomsorg går på knäna. Samtidigt konsumerar vi en mängd inte helt nödvändiga prylar. Skulle man inte kunna växla över till mer social produktion genom att minska den materiella produktionen. Flytta över en del folk från att producera saker till att producera bra välfärd – social omvårdnad värd namnet för sjuka, gamla och unga. Det skulle ju gynna alla för vi alla kommer ju samtliga att behöva omvårdnad under våra liv.

Han/Dom: Det är orealistiskt, fungerar inte. Vi kan inte byta hårklippning mellan oss, vi kan inte leva på att byta tjänster och service med varandra. Vi måste producera varor, och sälja dem i Sverige och i utlandet för att få in pengar, inkomster, skatter till vår välfärd. Dessutom kan vi inte höja skatterna mer om vi vill ha fungerande företag. Och vanliga arbetare vill inte heller ha högre skatt.

Hela idén är diktatorisk! Vem ska bestämma för oss andra vad vi ska producera och konsumera? Hela tanken med att tvångsförflytta folk till andra yrken de inte själva valt är befängd, fruktansvärd. Tänk att du exempelvis startar en gardinfabrik, och så kommer det en gubbe och säger att du får stänga ner ditt företag, för du ska jobba i vården.

Sedan är diskussionen låst. Men jag tror att man ibland kan låsa upp en diskussion genom att försöka se grundproblemet med andra ögon. Exempelvis: Vi människor producerar nog med mat till alla på jorden, men några överäter, medan andra inte får nog med mat. Det finns förklaringar till detta, men vad skulle utomjordingar säga?

De skulle säkert bortse från alla detaljer och se grundproblemets enkla lösning. Säga: ”Men varför flyttar ni då inte mat från överätare till svältande?”. Kunskapen och möjligheten finns redan idag att överhuvudtaget utrota fattigdomen världen över om vi utjämnade den materiella standarden mellan Nord och Syd. Om vi tar från de rika och ger till de fattiga, som Karl-Bertil Jonsson praktiserade.

Man kan också förflytta ett problem i tiden och rummet för att klarare se kärnan i problematiken. Eller renodla det hela teoretiskt. Tänka utanför boxen.

Boxen i detta fall är att vi inte har en (”äktsocialistisk”) ekonomisk demokrati utan en kapitalistisk ekonomisk diktatur. Det är vidare att vi inte har svensk självförsörjning utan är beroende av den globala kapitalistiska marknaden. Vidare att vi är inlåsta i hur det fungerar idag med skatter och arbetsmarknad. Vi är inlåsta i den vardagliga kapitalistiska tankeboxen.

Men säg att vi lämnar högertänket och borgarboxen, samt förflyttar oss från ”häret” och ”nuet” och flyttar ner diskussionen på en basnivå. Tänk er följande.

På en helt isolerad självförsörjande ö lever 150 människor. 100 arbetar och 50 är skolelever, sjuka eller gamla.

Av de 100 som arbetar finner vi 80 inom produktionen – de bygger hus, vägar, fiskar, odlar, jagar, samlar, hantverkar.  De övriga 20 av dem som arbetar tar hand om de 50 som inte arbetar på grund av utbildning, ohälsa eller ålderdom.

Tänk nu att någon tar upp en diskussion om proportionerna mellan materiell produktion och social omvårdnad:

”Våra 20 vårdarbetande går på knäna och klarar inte av att ge en effektiv och värdig omvårdnad av de 50 behövande. Kanske kan vi skära ner på vägbyggen och husreparationer och flytta över folk därifrån till vårdområdet? Kanske ändra till 70 personer i produktionen och 30 i vården?”

Vad skulle hända på ön? Den materiella standardökningen skulle gå långsammare fram med färre i den materiella produktionen. Å andra sidan skulle den sociala omvårdnaden bli mycket bättre. Vad skulle problemet med det vara? På vilket sätt skulle det vara omöjligt eller diktatoriskt?

Det är väl bara att tycka, diskutera och få majoriteten med sig för denna samhälleliga omprioritering?

Men om folk inte vill byta yrke? Ja, men ska inte majoriteten demokratiskt besluta om vad vi i samhället ska välja mellan att prioritera? Vi kan ju inte ha folk som producerar saker de andra anser onödiga i relation till de stora behoven inom vården?

Är det inte precis så som frågan står även i vårt land, här och nu, om man skalar bort alla detaljer? Och inte heller här hos oss får folk välja yrke fritt. Hur många har sitt drömyrke? Hur många ungdomar kan få jobb som programledare på teve? Även marknaden bestämmer var människor ska arbeta.

Är det då inte mer demokratiskt om de många bestämmer hur vi ska prioritera vad som ska produceras i samhället, än att de få företagarna via sina marknadsbeslut och reklamkampanjer beslutar om dessa saker?

Är inte det ”enda” problemet att vi har ekonomisk diktatur, men borde ha ekonomisk demokrati, så vi kan besluta själva över samhället och dess produktion? Och att denna ekonomiska demokrati måste bli global, eftersom Sverige är beroende av omvärlden.

För liksom den teoretiska ön är hela jorden en självförsörjande ö i rymden. Som det fungerar på vår teoretiska ön skulle det alltså kunna fungera i praktiken på planeten i sin helhet om vi hade global ekonomisk demokrati.

Hans Norebrink, vårdarbetare

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

About these ads