Det är så lätt gjort i en mörk tid att hän falla till blocktänkande. Plötsligt faller bitarna på plats och hela världen blir som ett flödesschema över allianser. Stödde du Venezuelas ”bolivariska revolution” kunde du genom Chavez utrikespolitiska allianser göras till anhängare av regimen i Iran. Ser du storheten i den rörelse som växt fram under Bernie Sanders kandidatur kan du enkelt stämplas som Israelanhängare och stödjer du de demokratiska krafterna i syriska FSA kan du klistras ihop med allt från USAs imperialistiska intressen till al-Nusra.
Men att vara socialist är inte att hålla på något lag. Det är inte en jakt på det ”rena” projektet där du kan hålla med om varenda stavelse i principprogrammet eller hittar en historia fri från felsteg. Att USA agerar i egenintresse i sin utrikespolitik gör inte att landets agerande alltid är skadligt för progressiva krafter. På samma vis behöver den som för en viktig kamp inte per definition ha rena uppsåt. Kampen kan vara viktig ändå, men vi bör vara försiktiga med att ge förbehållslöst stöd.
Det finns inom vänstern en stor törst efter projekt att tro på och det har gång efter annan satt oss i situationer där alla ignorerade varningssignaler plötsligt mynnar ut i politisk katastrof – och raserat förtroende. Sovjet under Stalin, Kampuchea under Pol Pot; skall vi lära oss av historien på det sätt 70-talsvänstern gärna talade om att göra, men väldigt sällan gjorde i praktiken, så skall vi se med självständiga och kritiska ögon.
Ett aktuellt exempel är den kurdiske vänsterledaren Abdullah Öcalans omvändelse i fängelset. Inte för att en hårdför stalinist omöjligen skulle kunna utvecklas till frihetlig socialist, men för att det är att göra saker för enkla. Det vore osannolikt att alla problematiska sidor i det kurdiska PKK plötsligt skulle ha försvunnit, särskilt när alldeles för mycket pekar i en annan riktning, som dess syriska syskonorganisationers PYD/YPGs samarbeten med Assadregimen. Likt kurdiska nationella rörelser i Irak och Iran tycks PYD/YPG krasst manövrera mellan starkare makter för att uppnå egna mål – även där dessa kolliderar med den demokratiska syriska kamp de varit allierade med.
Det gör inte att PYD/YPG kan reduceras till Assadregimens marionetter. Den hjältemodiga kampen mot IS i Kobane och mot den turkiska regimen, stödet åt kvinnors organisering och kamp utgör centrala inslag i den kurdiska nationella kampen mot regionens förtryckande strukturer – värda omvärldens solidaritet. Det kortsiktiga och egennyttiga agerandet gentemot den syriska demokratiska kampen och Assadregimen kräver samtidigt stark kritik.
Att vara internationell socialist är att motsätta sig alla etniska och nationella strävanden som sker på andra gruppers bekostnad.
Men det är också att självständigt förhålla sig till de krafter som reellt kämpar mot förtryck och som kan göra skillnad i den kampen. När rörelser som på många vis är värda vårt stöd ställs emot varandra, så som nu skett när den syriska revolutionen pressas mellan allehanda stormaktspolitiska intressen, måste vi kunna se komplexiteten i situationen och stå upp för perspektivet om enighet mellan alla förtryckta – även när det innebär att gå emot strömmen.
PYD/YPGs ageranden mot den syriska demokratikampen måste motverkas liksom syriska avståndstaganden från kurdiska nationella rättigheter. Bara tillsammans mot förtryckarna i såväl Damaskus som Ankara kan kampen för frihet, demokrati och social rättvisa segra.
Ursprungligen en ledare i tidningen Internationalen.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Chavez, FSA, Al-Nusrah, USA-imperialism, PYD/YPG, Assad, Socialist, Vänster, Internationalen, Venezuela, Syrien, Vänstern, Socialism, Solidaritet, Kurdistan, Samhälle, Politik
