Morgonen den 17 januari 2005 gick jag som vanligt iväg till träningen på ett gym i Masthugget. Jag gick över Mossen, Guldheden, Annedal och Olivedal som vanligt. Det var lugnt som det brukar vara på morgnarna i den aktuella delen av Göteborg.
Men vid Dr. Fries Torg på Guldheden höll jag så på att bli överkörd av en bil när jag gick på ett övergångsställe. Jag blev förbannad och visade fingret. När jag kom runt hörnet på huset vid torget hade bilen stannat till på parkeringen som finns där. Det var en flott bil med tonade rutor och jag tänkt att det skulle bli jobbigt med nån rik idiot eller nån gangster som var på väg ur bilen för att gorma och skälla. Men inget hände och jag promenerade lugnt vidare.
Några dagar senare insåg jag att bilen jag sett var Fabian Bengtsson bil och i bilen satt nån eller båda hans kidnappare. Efter att ha läst boken Schackspelaren så verkar det troligt att det bara var en av kidnapparna i bilen och att Fabian Bengtsson inte heller fanns i sin egen bil vid tillfället. Jag blev hörd av polisen, men förhöret med mig var aldrig officiellt och jag var formellt inte ett vittne. Det var bara 4 år efter Göteborg 2001 och det fanns anledning för mig att inte vilja figurera i sådana sammanhang. Polisen vill veta vilka kläder jag hade haft på mig så de kunde utesluta mig från andra vittnesmål. Det var allt.
När Fabian Bengtsson övermannades av de två kidnapparna i det parkeringsgarage på Djupedalsgatan där han hade bilen trodde han först att de var ute efter pengar och hans bil. Han packades efter en stund i en TV-kartong och in i en bil som tillhörde den ena kidnapparen Lirim Seferi. Därefter bars kartongen in i en lägenhet i ett hus som senare skulle visa sig ligga på Gårda. Väl i lägenheten fick Fabian Bengtsson håla till i en ljudisolerad låda större delen av tiden. Lägenheten tillhörde den andre kidnapparen, Darko Sokacic.
Under kidnappningen av Fabian Bengtsson tvingades försökte polisen möta medietrycket med kompakt tystnad för att inte riskera Fabian Bengtssons liv. Trots detta läckte åtskilliga saker om kidnappningen ut från polishuset. Polisen lyckades dock lura media så att det i media framstod som om polisen och familjen Bengtsson blivit osams. Detta gjordes för att kidnapparna krävde att de anhöriga inte skulle samarbeta med polisen.
Kidnapparna ville ha pengar av familjen Bengtsson som äger elektronikkedjan Siba, hela 50 miljoner kronor, men det kom aldrig så långt. Efter 17 dagar släpptes Fabian Bengtsson och hittades fysiskt oskadd i Slottskogen. Det verkar som om Darko Sokacic drabbats av ett slags omvänts Stockholms-syndrom, han började tycka om sitt kidnappningsoffer. Redan tidigt under kidnappningen hade dock de som arbetade med fallet dragit slutsatsen att kidnapparen eller kidnapparna inte var en särskilt våldsamma. Trots detta vidhölls polisens policy av total medietystnad om fallet.
Med hjälp av Fabian Bengtssons minnesbilder av kidnappningen, ljud han hört, trafik och annat så kunde polisen till slut lokalisera lägenheten på Gårda och gripa kidnapparna.
Darko Sokacic, vid domen 43 år gammal, och Lirim Seferi, då 25 år, dömdes till tio respektive sex års fängelse samt livstids utvisning. Darko Sokacic dömdes för människorov och försök till grov utpressning, Lirim Seferi dömdes för människorov. En tredje man, Sinisa Markovic (också känd som Sinisa Nikolic), dömdes till två års fängelse för medhjälp till försök till grov utpressning. Han hade ingen koppling till de andra två, var en känd polistjallare och försökte bara utnyttja läget för att tjäna en slant.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Fabian Bengtsson, Kidnappning, Siba, Människorov, Guldheden, Lyxbil, Gårda, Sinisa Nikolic, Sinisa Markovic, Darko Sokacic, Lirim Seferi, Brott, Polisen, Gårda, Kommendantsägen, Guldheden, Göteborg, Ekonomi, Samhälle
Köp boken Schackspelaren från Adlibris
Köp boken Schackspelaren från Bokus
Ett svar på “Kidnappningen av Fabian Bengtsson”
Kommentarer är stängda.