För ett brett vänsterparti

De politiska stridsfrågorna hårdnar kring gemensam välfärd, jämlikhet, flyktingmottagande, klimatutmaningar och krigsrustningar. Samhällskrafterna polariseras. Till höger har nationalister och reaktionärer länge byggt upp styrkorna medan den borgerliga – och socialdemokratiska – så kallade ”mitten” försvagats. Samtidigt visar EU-eliten sin makt att undertrycka folkvilja och demokrati i Grekland och på andra håll. Ingenting ska få hindra bankernas, de kapitalistiska intressenas och marknadslösningarnas tyranni.

Det är hög tid för den radikala arbetarrörelsen och vänstern att kraftsamla för ett starkt alternativ till högerutvecklingen och pressa den gamla arbetarrörelsen bort från nyliberala system och samförstånd med borgerligheten. Ansvarsfulla och rättvisa jämlikhetssvar på dagens stora frågor kräver att kapitalets tvångsgrepp bryts och nya solidariska samhällslösningar ersätter dagens förkvävande och alltmer odemokratiska kapitalism.

På flera håll i Europa och på andra håll har breda radikala vänsterprojekt samlat folkligt stöd för att utmana orättvisorna. Grekiska Syriza, spanska Podemos, portugisiska Bloco Esquerda, turkiska HDP liksom danska Enhedslisten, tyska Die Linke och nederländska SP hör till vänsterpartier som, trots svårigheter och bakslag, lyckats förena olika strömningar till en folkligt förankrad motpol till högern. Masstillströmningen till brittiska Labours nye vänsterledare Jeremy Corbyn är uttryck för en liknande utveckling, liksom den radikale socialdemokraten och uttalade socialisten Bernie Sanders växande stöd i USA.

Hur kan även svenska vänsterkrafter samla sig till en stark motpol mot en alltmer mörkblå höger? Hur kan olika vänsterströmningar och idériktningar förenas till ett gemensamt projekt med folklig förankring?

Framgångarna på olika håll i Europa har ofta skett mot bakgrund av långvariga folkliga mobiliseringar som funnit kanaler till politiken i form av vänster­partier av ny typ, rörelse- och koalitionspartier byggda på pluralism och mosaiker av folkligt gräsrotsengagemang.

De svenska förutsättningarna är ännu annorlunda, rörelser underifrån ännu svagare. Men utvecklingen påverkar även oss. En daglig välfärdskamp förs sedan länge runt om i landet. Klimatrörelsen aktiveras åter. Flyktingaktivister har visat vad människor själva kan åstadkomma genom solidaritet underifrån. Inom den fackliga rörelsen framträder unga aktiva som kämpar mot lönedumpning och otrygga anställningar. I gamla och nya folkrörelser vill människor ha förändring. Inom socialdemokratin diskuteras hur partiet åter ska kunna bli ett folkrörelseparti, istället för dagens toppstyrda valapparat. Vänsterpartiet har vunnit många nya medlemmar, men har svårt att organisera och kanalisera deras energi.

Det är just nu, i denna period, vi måste lära av den nya vänstern runt om i Europa, inspireras av deras exempel, öppna och bredda våra ytor av deltagande och inflytande.

Nyckeln till ett nytt brett vänsterparti i Sverige finns förmodligen hos vänsterpartiet. Ett bredare parti kan dock inte enbart byggas upp med hjälp av organisatoriska överväganden. Det måste finnas politiska teorier, överväganden och ståndpunkter också. Låt mig skissa på vad ett nytt bredare parti skulle kunna behöva för ingredienser. Allt behövs dock inte för att ett nytt parti ska kunna bildas eller byggas utifrån Vänsterpartiet. Men en del behövs absolut, exempelvis synen på den interna demokratin och synen på demokrati i stort.

1. Synen på demokrati internt i partiet. Kort uttryckt behövs det garanterade rättigheter för organiserade minoriteter. I vänsterspråkbruk kallas detta ofta för tendens/fraktionsfrihet. Den ”demokratiska centralismen” som den oftast uppfattas (som diktatorisk centralism) bör förkastas.

2. Synen på demokrati i stort. Enpartisystem måste förkastas. Alla områden i samhället ska underställas demokratiska beslut fattade av valda församlingar. Även inom den ekonomiska sektorn, företagssektorn. Uttryck som ”proletariatets diktatur” bör inte användas. Och den innebörd, partidiktatur, detta uttryck gavs i stalinismens Sovjet måste förkastas.

3. En modern uppfattning om kapitalismens utveckling behövs. Vad som skrevs för 100 år sen kanske inte alltid har giltighet idag. Detta finns, men används för lite inom den svenska vänstern. Här kan Ernest Mandel och hans efterföljare ge oss en bra grund att stå på.

4. En modern uppfattning om imperialismen. Lenin duger inte längre. De postmoderna marxisterna (ex. Antonio Negri, Michael Hardt) har inte heller kunnat erbjuda någonting. Andreas Malm har dock utvecklat en intresant modern teori om imperialismen, baserad på Antonio Gramsci och Ernest Mandel.

5. En modern syn på vad ett modernt socialistiskt samhälle innebär på det ekonomiska planet. Med hänsyn tagen till att allt omöjligen låter sig planeras centralt. Med möjlighet till småföretagande och närvaron av marknadskrafter på de områden där detta är effektivare än planering.

6. En politik som tar hänsyn till miljön och undviker miljöförstöring. En politik där användning av olja etc begränsas.

7. En vettig syn på regeringsfrågan i ett kapitalistiskt samhälle

8. En socialistisk feministisk politik.

9 En syn på invandring och flyktingpolitik som är human och inkluderande.

Måhända är punkterna något generella. Samtidigt är de flesta inom vänstern överens om dem. Undantagen är framförallt punkt 1 där Vänsterpartiets partiledning ställer sig bakom en gammaldags partisyn och vände sig mot att utgöra grunden för ett brett inkluderande parti:

Inför Vänsterpartiets kongress har vi tillsammans med 150 medlemmar och fem partiföreningar skrivit en motion om att öppna partiet och tillåta tendensfrihet. Partistyrelsen yrkar dock på avslag och pekar på Vänstergröna på Island och irländska Sinn Féin som exempel på framgångsrika partier utan tendensfrihet. Det är mindre lyckade exempel. Island har en befolkning på 300 000 personer, några oerhört turbulenta år bakom sig och Piratpartiet är största parti i opinionsundersökningarna. Dessutom backade Vänstergröna med 11 procent (!) i senaste valet. Irland är med sin särskilda historia också ett extremt specialexempel. Vi har även svårt att tro att partistyrelsen på allvar ser det hierarkiska Sinn Féin som ett föredöme.

Läs mer:

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

About these ads

  • Sebbe Persson

    ”Nyckeln till ett nytt brett vänsterparti i Sverige finns förmodligen hos vänsterpartiet.”

    Då måste vänsterpartiet bryta det organiserade samarbetet med regeringen och socialdemokraterna, ett i allt väsentligt liberalt mittenparti. Nu låter sig partiet köpas och Sjöstedt skryter vitt och brett om ”10 vänstermiljarder”. Det han talar tyst om är att detta inte är något utslag av fördelningspolitik. Istället lånar socialdemokraterna dessa pengar för att hålla vänsterpartiet lugna. Skattepolitiken ligger fast med några marginella förändringar på marginalen. Omfattningen av rut-avdragen utökas till och med. Kapitalbeskattning är så långt ifrån agendan det bara går. Progressiv beskattning är ett fult ord. Listan kan görs än mycket längre.

    Trots allt detta röstar vänsterpartiet snällt igenom regeringens budget.

    Vänsterpartiets stora valfråga – vinster i välfärden – har effektivt begravts i en utredning, som sannolikt inte kommer att leda någonstans. Dock, Sjöstedt sitter lugnt i båten och gläds över sina ”framgångar” i budgetförhandlingarna.

    Tyvärr har jag svårt att se hur vänsterpartiet i sin nuvarande skepnad och med nuvarande ledning skulle ha förutsättningarna att utgöra grunden för ett brett parti. Då krävs ett mycket bättre och mer genomtänkt politiskt agerande. Att vara ett lamt stödparti duger inte – det är enbart kontraproduktivt. Hade det varit val idag är frågan om jag ens kunnat förmå mig att gå och rösta.

    • Jag tror att om vänsterpartiet kunde öppna upp så ger det utrymme för att arbeta fö ren förändring av partiet. Utifrån går det inte och några andra breda vänsteralternativ finns det inte förutsättningar för i Sverige idag. Så även om det kanske inte är idealiskt är det nog bästa möjliga alternativ. Fast än så länge är det inte möjligt.

  • Olof Larsson

    ”På flera håll i Europa och på andra håll har breda radikala vänsterprojekt samlat folkligt stöd för att utmana orättvisorna. Grekiska Syriza, spanska Podemos, portugisiska Bloco Esquerda, turkiska HDP liksom danska Enhedslisten, tyska Die Linke och nederländska SP hör till vänsterpartier som, trots svårigheter och bakslag, lyckats förena olika strömningar till en folkligt förankrad motpol till högern. ”

    Detta är väl att se som en helt naturlig, men faktiskt ganska senkommen, utveckling för att fylla det tomrum, som uppstått då Europas socialdemokratiska partier förvandlats till socialliberala mittenpartier. Den gamla traditionella vänster i form av diverse kommunistpartier, som fanns till vänster om socialdemokratin, förmådde inte fylla tomrummet på grund av sina realsocialistiska arv – arv som satt djupt och där det inte hjälpte med läpparnas bekännelse för nödvändig frigörelse men där det också saknades grundläggande förståelse för den nya tiden.

    Vad potentialen för denna nya vänster är återstår att se men hur man än vänder och vrider på det har det skett en substantiell förskjutning det senaste kvartsseklet. Ser vi på vårt eget land hade vänstern (socialdemokrater – vänsterparti/vpk) under lång tid ungefär halva väljarbasen, idag talar vi snarare om en tredjedel.

    ”Masstillströmningen till brittiska Labours nye vänsterledare Jeremy Corbyn är uttryck för en liknande utveckling,…”

    Här finns skillnader. En är att man försöker sig på förändringen inom befintlig partibildning och inte inom ramen för en ny. Risken är att fokus måste läggas på interna strider vilket kommer att vara förödande. Dessutom är nog en del av Corbyns framgång att han kunde utnyttja ett missnöje med Labours interna partidemokrati (med en stark elitistisk parlamentsgrupp). För en del kan därför valet ha varit ett sätt att ge eliten en ”knäpp på näsan”.

    • Jag är inte heller speciellt imponerad av de möjligheter Corbyn eller Sanders har men deras existens bevisar att någonting händer. En viss förskjutning åt vänster tycks var på gång. Det är bra oavsett om vi nå ända fram eller inte.

      • Olof Larsson

        ”Jag är inte heller speciellt imponerad av de möjligheter Corbyn eller Sanders har men deras existens bevisar att någonting händer.”

        Håller med. Nu är det väl kört för Sanders men hade han – mot alla odds lyckats – skulle han fått mycket svårt att uppfylla förväntningarna. Inrikespolitiskt är den amerikanske presidenten inte särskilt stark (visst han har veto men bara för att stoppa inte för att driva igenom). Med tvåkammarsystemet, som sällan fungerar i samklang, och med en högsta domstol, som kan stoppa det mesta med hänvisning till konstitutionen hade Sanders fått det extremt tufft. Man kan se på Obama och hans svårigheter med det inte särskilt radikala Obamacare.

        ”En viss förskjutning åt vänster tycks var på gång.”

        Ja kanske men då utifrån en mycket försvagad position. Jag ser det mer som en reorganisering och skapande av plattformar för de som saknat dessa och då inte minst vilsna före detta socialdemokrater.