Vänsterpartiets ledning förvånande okunniga om tendensfrihet

Vänsterpartiets partistyrelse ser inga som helst fördelar med en pluralistisk organisationsmodell. Bristen på förståelse för vad tendensfrihet egentligen betyder är dock stor.

I utlåtandet (20 mars) över kongressmotionerna om så kallad tendensfrihet meddelar partistyrelsen att det inte går för sig ”att bilda ett nätverk” i Vänsterpartiet som ”står för en annan politisk linje än partiets”. Bortsett ifrån den repressiva Komintern-tonen, är det alltså otillåtet att tillsammans med andra försöka förändra partiets politiska inriktning?

Kanske är detta bara en ”slip of the pen” från en skribent som råkat gå i barndom och levererat en ganska häpnadsväckande formulering för ett demokratiskt parti på 2000-talet. För vem kan överhuvudtaget föreställa sig att det idag, med internet och sociala media går att förhindra utvecklingen av ”nätverk” där meningsfränder pratar ihop sig och försöker övertyga andra? Och vem kan allvarligt vilja förhindra det? Ja, hur skulle det förhindras? Genom en intern tjeka?

Nej, alla vet att medlemmar i ett demokratiskt parti öppet, fritt och tillsammans måste kunna verka för att utveckla och förändra ”partiets politiska linje”, ja även partiets ”karaktär”, som utlåtandet tycks rysa inför. Annars skrumpnar det hela ihop till en byråkratiserad och fantasilös ja-sägarstruktur – alternativt en despotisk slagordsmaskin.

Naturligtvis går det inte att skilja på ”intresseområden”, där medlemmarna enligt utlåtandet får organisera sig, och ”åsikter” där detta inte är tillåtet. En sådan 1800-talsmässig åtskillnad mellan en slags objektivt intresse och subjektiv viljeinriktning är ju inte bara meningslös utan omöjlig att upprätthålla. Vilket också utlåtandet egentligen inser i det egendomliga avsnittet om medlemmar i Hyresgästföreningen som tydligen får bilda nätverk internt (intresse) och föreslå förändringar i partiets bostadspolitik (åsikt). Men inte som en slags bulvaner för hyresgäströrelsen ”förändra partiets ståndpunkt”, utan vara noga med att skilja ”på sina roller”.

Denna tankeoreda blir ju än mer förvirrad om den skulle handla om medlemmars ”int­resse” kring miljö och omsorg, för att inte tala om identitet, sexualitet och andra mänskliga områden. Kaoset i identitetsdebatten är naturligtvis det klaraste exemplet på hur intresse och politik inte går att skilja åt. En partiledning som då ska avgöra vad som är ”intresse” och vad som är ”åsikt” har knappast någon avundsvärd uppgift.

Orsaken till de något pinsamma formuleringarna är att partistyrelsen inte vet att handskas med förslagen om att förändra stadgarna i riktning mot ett bredare pluralistiskt parti där olika riktningar samverkar på ett gemensamt program. Det vill säga den typ av modernt inkluderande vänsterparti som idag utvecklas på så många håll i världen.

Att, som utlåtandet hävdar, det bara är två typer av väns­terpartier som tillåter tendenser är kanske mer okunnighet än demagogi. Naturligtvis är det inte bara senkomna sammanslagningar som Syriza och ”hårt centraliserade partier och grupper som kopierar organisationsmodellen i Sovjetunionens Kommunistiska Parti innan Stalins maktövertagande (framför allt trotskister)” som tillåter medlemmarna att tillsammans organisera strömningar och opinioner. Det är i själva verket en ganska normal och ofrånkomlig praktik i partier som söker växande bredd. Att tyska Die Linke eller brittiska Labour med så olika historia välkomnar olika åsiktsströmningar är inte för att de är lösliga fronter eller ”trotskister” utan för att de söker förena den reellt existerande pluralismen inom vänstern och arbetarrörelsen.

Istället för att psykologisera om (nog så väsentliga) gruppdynamiker – som ju förstås även gäller för ”intresse”-formeringar, partistyrelser, lokalföreningar, kompisgrupper osv – och att lite ohederligt eller gåtfullt vända internfeministiskt arbete mot möjligheten av åsiktsströmningar, (varför skulle överhuvudtaget dessa stå i motsättning till varandra?), kunde partistyrelsen tagit hela saken direkt vid hornen och bejakat huvudinriktningen.

Självklart har medlemmarna rätt att gå samman för att driva olika åsikter. Något annat vore omöjligt i ett demokratiskt parti. Men var sätter vi gränserna – och hur? Så här har de gjort på andra håll i Europa och världen. Så här har de löst frågor om majoritetsbeslut och representation, det interna och externa, om tendenstillhörighet och enskildas rättigheter, om öppen redovisning, om lojalitet och frihet osv. Det finns ju uppsjöar av erfarenheter som kan ge svar på de lite provinsiella frågor utlåtandet ställer till motionärerna. Alla modeller är inte lika och alla kanske inte passar våra organisationstraditioner och möjligheter.

Men att så slarvigt slå igen dörren för kollektiv åsiktsbildning, idédebatt och påverkan i ett vänsterparti som även partistyrelsen vill bredda, är tyvärr ingen löftesrik början.

Håkan Blomqvist, ursprungligen publicerat i Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

About these ads