I en artikel i ETC klagar Zaheda Zahed på att Stefan Löfven och andra som debattera hälsningsceremonier utgår från sin egen verklighet, kultur, historia, sina egna traditioner och värderingar när det gäller synen på hälsningsfraser.
Det är ett löjligt klagomål. Det är självklart att folk utgår från sin egen verklighet när de kommenterar något. Att inte göra det är omöjligt. Det går inte att från en verklighet som inte är känd när en tar ställning och uttalar sig. En kan läsa på, men utgångspunkten blir ändå det som är känt.
När jag reser till Frankrike så hälsar jag på de jag känner med kindpussar. Det är det vanliga hälsningssättet där och jag anpassar mig. Skulle jag komma till ett muslimsk land där handskakning mellan könen inte är norm kommer jag att anpassa mig till det även om jag tror att den hälsningstradition de har är baserat på gammaldags patriarkalt tänkande.
Men i Sverige skulle jag inte anpassa mig om jag inte vore i en troende muslims hem. Där skulle jag hälsa så som det förväntas i den miljön. Jag förutsätter att alla människor gör som jag gör, dvs anpassar sig till värdlandet eller värden när det hälsas. Om det inte sker anser jag att den person som vägrar gör ett politiskt ställningstagande. Att inte skaka hand med en kvinna i Sverige utgår så vitt jag kan förstå från antingen en religiös tro, ett patriakalt synsätt eller en kombination av båda.
Religion bör inte enligt min åsikt har något som helst inflytande över vardagliga mellanmänskliga relationer utan ska vara nåt privat. Dvs folk får tro som de vill och ha vilka regler de vill i sin privata sfär så länge de inte utgör lagbrott eller kränker andra människor, men i samhället i stort bör människor uppföra sig likartat och använda samma artighetsuttryck och artighetsfraser. Vägran att skaka hand på grund av religiösa skäl kan naturligtvis accepteras i vissa sammanhang men inte principiellt och kanske inte i alla sammanhang. Folk som kommer hit får helt enkelt i huvudsak anpassa sig till de artighetsnormer som råder. Minoriteter får anpassa sig oavsett religion.
Naturligtvis kan vi inte heller acceptera uttryck för patriarkal syn på samhället, kvinnor och barn. I den mån vägran att ta i hand är ett uttryck för detta så bör det självklart bekämpas och kritiseras. Det är inget som i något sammanhang bör accepteras. Svårigheterna att skilja på olika typer av skäl för att inte följa de gängse artighetsnormerna gör det dock svår att alltid stenhårt fördöma de som inte tar i hand. Varje fall får helt enkelt bedömas i sig.
Vi kan naturligtvis inte heller principiellt kräva att alla måste hälsa genom att ta i hand. Inte heller kan vi tvinga folk. Det gör att folk som inte vill anpassa sig till gängse normer kan klara sig i samhället ändå. Och de ska inte diskrimineras eller föraktas för det.
En sak är dock helt klar. De flesta som bor i Sverige tar det som en förolämpning om personen inte tar emot ens utsträckta hand. Det är alltså ingen bra grej för en person att vägra ta i hand. Det betyder oavsett de formella skälen till vägran att ta i hand att chansen till ett jobb minskar, chansen att tas på allvar minskar och chansen att få en vän minskar. Det är med andra ord mycket korkat att vägra ta i hand.
Zaheda Zahed fortsätter sen sin artikel med att utgå från sitt eget snäva perspektiv på tillvaron. Hon gör alltså exakt det som hon kritiserar Löfven och andra för att göra. Hon vill att en troende minoritet på kanske 5 000 personer (ungefär så många fundamentalistiska muslimer kan nog finnas) ska ha rätt att inte använda samma artighetsnormer som andra människor. Är det inte otroligt centrerat på den egna kulturen så säg. Det är också normalt. Men det gör hennes kritik av Löfven med flera helt orimlig.
Att vi utgår från majoriteten i samhället när sociala normer formas och utkristalliseras är inte konstigt, för vi kan ju knappast utgår från bisarra och extrema religiösa sekter som Plymouthbröder, scientologer eller salafister.
Det är självklart att vi i ett samhälle måste anpassa oss till gemensamma normer. Det är ett krav för att ett samhälle ska kunna fungera smärtfritt. Olika normer skapar ett samhälle som förblir segregerat, inte hänger ihop. Det skapar motsättningar, bråk och i förlängningen krig.
Zaheda Zaheds inställning leder till sönderfall. Lika säkert som den borgerliga högerpolitiken gör det. Det är ett utslag av samma politik. Skiljer istället för att foga samman. Splittrar istället för att svetsa ihop. Individualism och gruppegoism istället för kollektivitet, gemenskap och solidaritet. Hon gör religion viktigare än gemensamma sociala och ekonomiska intressen. Hon gör religion viktigare än klass.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Handskakning, Hälsningsceremonier, Kindpussar, Zaheda Zahed, Verklighet, Tradition, Solidaritet, Relationer, Splittring, Klass, Religion, Samhälle, Politik
”Religion bör inte enligt min åsikt har något som helst inflytande över vardagliga mellanmänskliga relationer utan ska vara nåt privat.”
Är det så enkelt? När människor av olika livsåskådningar (t.ex. kristna, muslimer, hinduer eller ateister) möts, vilket sker hela tiden, kommer det ibland – helt ofrånkomligt – att påverka ”vardagliga mellanmänskliga relationer”, det kan gälla de här diskuterade hälsningsnormerna, eller vad man serverar på en gemensam måltid eller annat. Om vi menar allvar med mångkultur och religionsfrihet är detta en komplexitet vi måste förhålla oss till. Bäst fungerar det sunda förnuftet medan pekpinnar, som så ofta annars, ofta leder fel.
Det är naturligtvis inte så enkelt. Men det är min grundläggande inställning. Uppväxt i ett starkt religiöst samhälle där äldre kvinnor bar det vi idag kallar hijab är jag väl medveten om att religion kommer att påverka saker. Därför är vi tvungna att i vissa sammanhan acceptera att en del muslimer inte tar i han när det gäller det motsatta könet. Men det är omöjligt att ta bort den diskriminering och problem det kommer att leda till för personen som vägrar. Att inte följa normer får oundvikligt konsekvenser oavsett vad vi sen tycker om det. Det är ett val som personen som inte följer dem gör. i den religiösa miljön där ag växte upp var det sådana som inte gick i söndagsskolan och kyrkan som inte följde normer med social isolering som en följd av det. Det var naturligtvis inte bra,men så fungerar mänskliga samhällen. Det är svårt att helt arbeta bort. Därför anser jag helt enkelt att religioners inflytande ska vara så litet som möjligt och att vi bör sträva efter gemensamma normer (de ändras självklart över tid) oavsett läggning, religion, bakgrund och ursprung.
”Därför anser jag helt enkelt att religioners inflytande ska vara så litet som möjligt och att vi bör sträva efter gemensamma normer (de ändras självklart över tid) oavsett läggning, religion, bakgrund och ursprung.”
Normer byggs, som jag ser det, i huvudsak underifrån och är något som väl egentligen inte direkt går att styra men väl till en viss del att påverka. På det övergripande generella planet kan förstås normer kodifieras såsom t.ex. i FN:s mänskliga fri- och rättigheter men i vardagen handlar det ytterst om människors beteende. Gemensamma normer kommer inte från ingenstans utan utgår i grunden från människors och samhällens värderingar och växer fram över långa tidsperioder.
Religion är något som funnits hos människan så länge vi har arkeologiska spår och mycket längre än politiska ideologier, ekonomiska system och olika samhällsmodeller. För mig är därför ganska naturligt och ofrånkomligt att religionen därför är en del av normbildningen. Detta är för mig inget större problem om det handlar goda grundvärderingar (t.ex. den gyllne regeln) som finns i de flesta religioner. Har heller inget emot budorden om de ses som grundläggande förhållningssätt människor emellan (mord, stöld, otrohet, lögn, ha-begär etc. är knappast något bra).
För mig finns det en skillnad mellan kärnan i en religion, som fångas i de grundläggande bekännelseskrifterna, och traditioner vilka utvecklas i dess spår. Traditioner som inte nödvändigtvis har något stöd i kärnan. Ibland tar traditionen överhanden i en hel religion. Se på katolska kyrkan med botgörelser, självspäkning, helgondyrkan, ofelbara påvar och vad det nu kan vara, företeelser som är svåra att härleda från kärnan. Den gammalkyrkliga västsvenska tradition du själv upplevt på nära håll är en annan tradition där det kvinnliga bruket av huvudduk väl knappast heller är något som med självklarhet kan ledas tillbaka till kärnan. Den gamla tidens frikyrkors ”syndakataloger” är ett annat exempel.
Sedan kan traditionen helt urarta i sekter och extrema rörelser. Dessa finns och har funnits i de flesta religioner. Extrem islamism hör väl till de nu mest aktuella exemplen på detta i dagens värld. I detta finns självklart inget bra men här rör vi oss långt ifrån religionens kärna och det ”dissar” därför inte religionen som en del i normbildningen.
Jag tror faktiskt vi är egentligen helt överens. Blogginlägg som av olika skäl måste vara korta är inte alltid det bästa sättet att utveckla komplexa resonemang. Men ändå känner jag att de behöver skriva ändå.Om inte annat för att starta tankar hos folk.
Att starta tanken är viktigt.