Klass och yrkesfiske

Fiskesamhällena i Västsverige, det enda område där det egentligen funnits större grupper av heltidsfiskare sen industrisamhället och kapitalismen slog igenom, har traditionellt präglats av egendomslöshet (dvs fiskare ägde inte mark) och relativ jämlikhet ekonomiskt. Ägandet har i stor utsträckning varit gemensamt, kollektiv genom mycket ålderdomliga former av ägande av kooperativ art (fiskelag, vadlag, båtlag, senare partrederier, ekonomiska föreningar osv). I andra delar Sverige var detta inte så vanligt.

I norra Bohuslän och Halland var det också mindre förekommande än i mellersta och södra Bohuslän inklusive Göteborg skärgård. I mellersta Bohuslän dog det i mångt och mycket ut i och med att det dominerande långväga backefisket vid Shetland dog ut. Detta skedde gradvis under andra halvan av 1990-talet. Det överlevde längre i områden där det långväga sillfisket dominerade. Det gemensamma ägandet och lönesystemet med en del till varje bvesättningsman och en del till båten ledde till ett samhälle med små skillnader mellan folk.

Detta system var mycket starkt i Västsverige och det växte inte fram ett tudelat samhälle i fiskelägena på det sätt som skedde i exempelvis Norge och Danmark. Där uppstod en klass av ägare som ofta genom att de innehaft fiskhandelsföretag kom att få en ledande roll i fisket genom att de hade tillräckligt kapital för att satsa i nya fiskbåtar. Med tiden utvecklades det också en klass av anställda fiskare.

Ägarna (redarna) i Norge kom att skapa sina egna organisationer och de anställda gick med i vanliga fackföreningar för arbetare. Denna utveckling skedde mycket tidigt, redan första halvan av 1900-talet på flera håll, i Norge, men dröjde längre i Danmark där det tog fart på 1960-talet ihop med att industrifisket tog fart. Idag ser därför fiskeriföretagandet mycket olika ut i Sverige i förhållande till Danmark och Norge.

Klassmässigt kan därmed alla yrkesfiskare i Sverige traditionellt sägas tillhöra småborgerligheten. Ingen kan sägas tillhöra borgarklassen och ingen kan sägas tillhöra arbetarklassen. Idag har dock det traditionella systemet delvis luckrats upp så att det finns anställda med ren lön och utan del i vinsten som på gammalt sätt. Denna utveckling har börjat de senaste 20 åren. Dock är det många av de anställda som själva ser sig som egna företagare och inte som arbetare.

Det traditionella systemet av del av vinsten har också utvecklats till en form där delägarna har egna bolag som äger del i de huvudsakliga fiskeriföretaget eller direkt i båten. Sådana system finns bl.a. i Themis Fiskeri A/S, Torönland HB och Västfjord Fiskeri AB. Skillnaden mot det traditonella är att alla delägare inte har lika stor andel. Hur betalningarna ser ut är olika från fall till fall. Folk utan andel får lön, folk med lön och andel via eget bolag får lön från det egna företaget, antingen efter  att ha fakturerat för uthyrd arbetskraft eller efter utdelning. I vissa företag som exempelvis Kristine Fiskeri AB fördelas vinsterna av fisket enligt gamla modeller, en del till båten och en del till varje person ombord.

Enligt klassisk marxistisk klassanalys så är småborgare personer som producerar varor eller tjänster direkt dör en marknad och inte är lönearbetar. Detta gäller idag de allra flesta yrkesfiskare utom ett fåtal som arbetar på större båtar. De som enbart arbetar som lönearbetare på större båtar och inte är delägare eller arbetar i ett företag med traditionell vinstdelning är i marxistisk mening att betrakta som arbetarklass. Många av de som arbetar på större båtar som anställda har dock själva ett mindre fiskeriföretag vid sidan av. Det är därmed mycket få som vid en noggrann klassanalys av fisket och fiskesamhällena skulle bli nåt annat än småborgare.

Inom småborgerligheten och mellan olika personer som båda är småborgare kan det dock ändå finnas stora ekonomiska skillnader. De som är delägare i stora pelagiska fiskebåtar tjänar ofta mycket mer än de som själva äger en liten båt som exempelvis fiskar kräftor, krabbor och hummer. Den social positionen i marxistiska termer är densamma men den ekonomiska positionen är mycket olika. Delägarna i de stora pelagiska fiskebåtarna har betydligt större ekonomiska resurser.

Det finns också en viss utveckling mot att vissa fiskare slutar vara småborgare och istället blir borgare, dvs tillhörande borgarklassen. Det är när de enbart övergår till att vara kapitalägare och managers och inte deltar i fisket på ett aktiv sätt. Detta är tydligast bland de som ägnat och ägnar sig åt fiske utanför Västafrika som exempelvis Zandic AB och Swemar AB. Det betyder inte att dessa yrkesfiskare får tillgång till ett större kapital än många av de mest framgångsrika yrkesfiskarna som fortfarande är aktiva utan bara att de fått en annan position i produktionen. De är kapitalägare som inte själva arbetar i produktionen.

Utanför västkusten är det en än större dominans av småborgerliga produktionsförhållanden än i Västsverige. Där är också inslaget av yrkesfiskare som har fisket som deltidsarbete mycket stort. Detta är också vanligt på västkusten.

Med tanke på hur klasstrukturen i själva fisket ser ut och har sett ut kan en socialistisk fiskeripolitik för Sverige inte utformas som en politk för arbetarklassen och mot kapitalägare. Den måste istället formuleras utifrån att bevara kollektiva ägandeformer (som är och har varit vanligt), solidariska lönedelningssystem, gemensamt ägande av resurser som fiskberedningsfabriker, fiskmjölsfabriker, bensinstationer/bränsledepåer, mottagningsanläggningar med mera. Vidare måste det tas hänsyn till att folk ska kunna bo kvar och arbeta på sina hemöar och hemorter. Olika typer av miljöhänsyn måste också tas. Det är inte helt självklart hur en sådan politik kan se ut men jag har gjort en skiss.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

About these ads