Den tredje vänstern
Johan Lönnroth
Federa tankesmedja
En annan socialism är möjlig
Vänster(partistiska) nationalekonomen Johan Lönnroth beskriver i ”Den tredje vänstern” (2009) tre vänstervågor: 1700-1800-seklens första vänster av utopiska socialister och vänsterliberaler. 1800-1900-seklens andra vänster av marxist-folkhemsk arbetarrörelse. Och 1900-2000-århundradenas spretiga, begynnande kritiska tredje vänster.
Själv hade jag skrivit socialdemokrati första vänster, ”kommunism” andra vänster, och nutida nytänkande mångfaldiga radikala och sociala rörelse tredje vänster. Men det spelar mindre roll.
Boken skildrar alldeles utmärkt, mångsidigt och trovärdigt arbetarrörelsens ”dualisering” i reformistisk socialdemokrati och revolutionär marxism-leninism – båda statssocialistiska och centralistiska. Och hur svårt alla andra alternativa statskritiska och decentralistiska tredje-vänstern-försök har haft att hävda sig mellan arbetarklassens två politiska jättar.
Denna tredje mer nebulösa vänster under långsam uppbyggnad –den frihetliga kooperativa underifrån-socialismen – har ofta rötter i, och inslag av anarkism, syndikalism, utopism, radikal kristendom, feminism och kamp mot patriarkatet, miljörörelse, mångfald, partidemokrati, icke-hierarki, självförvaltning, världsspråk, konsumentmakt, lokal demokrati, levande landsbygd, tillväxt/teknik-kritik, arbetarmakt, mänskliga rättigheter, hbtq-aktivism, brukarinflytande, hedersvåldbekämpning, kritisk marxism, ekonomisk-vardags-boende-demokrati, hållbarhet, konsumentmakt, antikonsumism, företagsdemokrati, marknadssocialism, ägarpluralism, olika kooperativa företagsformer, ekonomiska föreningar, antibyråkratisk populism, identitetspolitik, masspartitanke, alternativa fack, fraktionsfrihet, arbetsplatsdemokrati, löntagarägande, gillesocialism, proletärt styrelsedeltagande, boendekollektiv, arbetarstyrd socialism, arbetarägande, arbetarkooperativ, allmänmänsklig frigörelse, sociala kooperativ, alternativ energi, kärnkraftsmotstånd, klimataktivism, djurrätt, självorganiserade nätverk, samverkande vänsterpartier, individuell frihet och självförverkligande (mot alienation), klassmakt via pensionsfonder, personalägande, kollektiva folkfonder, bevarad parlamentarisk (”borgerlig”) flerpartidemokrati, republikanism, mångkulturalism, anti-elitism, anti-dogmatism, flera ägandeformer, historiskt kulturarv, naturvård, kvotering, gränslös värld, avskaffade nationalstater, global demokrati, världsmedborgarskap, internationalism, världsparlament (varför saknas intraprenad i offentlig sektor?).
Men som författaren skriver finns även inom den nya ”tredjesocialismen” (mitt uttryck) en antiglobaliseringsvänster som försvarar nationen, nationalstaten, det nationella självbestämmandet, och den nationella demokratin – som dessa ser som den hittills största fungerande formen av demokrati (baserad på en folklig nationskänsla, min kommentar).
Och detta tänkande står i bjärt kontrast till frihetssocialisten Johan Lönnroths tro på global demokrati som den stora grundbultiga lösningen på vänsterns, miljöns, socialismens, jämlikhetens och demokratins problem (en individ en global röst, inte en nation en röst i FN som nu).
Själv frihetssocialist står jag här helt på den av författaren starkt kritiserade antiglobaliseringsvänsterns sida. Världsdemokrati är en inom överskådlig tid naiv och idealistisk dröm. Speciellt med tanke på de stora klyftor som ännu delar dagens värld vad gäller levnadsstandard, rasism, historiska konflikter, etniska krig, religion, kultur, djupgående värderingar, språk, skilda sätt att tänka. Inte ens inom EU finns en fungerande vi-känsla.
Att få mänskligheten att känna sig som en solidarisk planetär kosmopolitisk megademokratisk”jordnation” (ett sammanslaget VI), för att kunna bygga en universell vänsterrörelse som grund för en enad och fredlig socialistisk värld är verklighetsfrämmande.
Alternativt är det ett Sisyfos-arbete på hundra års sikt, som därmed inte löser dagens brännande globala problem. Som jag ser det framstår dessutom en världsregering som en potentiellt hotfull och livsfarlig form av maktcentralism.
”Djupsocialism” (mitt ord) typ den hycklande maoismens Moder-Teresa-liknande totalt osjälviska ”Tjäna folket”-paroll är omöjlig att genomföra med tanke på den evolutionärt givna mänskliga naturen där såväl egoism som själviskhet ingår – vilka båda måste få konstruktiva utlopp i en fungerande framtida samhällsordning. Lika orealistisk är Johan Lönnroth och andras ”djupinternationalism” (mitt ord igen) i relation till människans medfödda sociala natur.
Vi sociala däggdjur är solidariska med ”vår grupp” i första hand – i vår tid stammen, klanen, etnin, den religiösa sekten etcetera, och ofta nationen/folket. Med andra grupper/nationer kan vi konkurrera och kriga (en vi-dom-relation). Eller så kan vi samarbeta och handla med varandra till ömsesidig reciprok nytta (en vi-ni-relation).
Det senare ser jag som den enda i vår tid verkligt möjliga inter-nationalismen. Likvärdiga nationer i horisontell samverkan. Folkbrödraskap. Syskonnationer.
Hans Norebrink
# Jag ser framför mig en värld av mångkulturalism mellan nationer, inte inom dem. Vackra mångskiftande olikfärgade (nations)blommor som tillsammans bildar en vacker sprakande (global) trädgård, som en av den tidiga progressiva nationalismens företrädare uttryckte det.
# Johan Lönnroth skriver på bokens knappt 200 sidor ofta initierat om svensk/EUropeisk/global politik, om solidaritet, om kvinnokamp, om miljö-klimat-aktivism, om dagens annorlunda klassamhälle, om ekonomi/sysselsättning/utveckling/utsugning, om kapitalismens förvandlingar, och om realsocialismens kollaps.
# Författaren har kämpat mot pk-dogmatism inom vänstern och feminismen, och för ett öppet respektfullt debattklimat med acceptans för olika åsikter – bland annat via föreningen Vägval vänster. Tyvärr inte alltid framgångsrikt…
# Min huvudkritik mot Johan Lönnroths bok (speciellt hans tankar om en världsnation) är samma som min grundkritik mot stora delar av vänstern och samhällsvetenskapen. Att de envist vägrar att på allvar ta till sig naturvetenskapens snabbt växande kunskap om människans sanna natur i sina samhällsteorier och politiska ideal. De bör grunda sin vetenskap och sin ideologi i evolutionär materialism.
Läs mer: Jimmy Sand, Arbetarmakt, KP, Fria.nu, DN, ADD, Herngren, Alba,
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Den tredje vänstern, Johan Lönnroth, Vänstern, Blobal demokrati, Nationalstat, Globalisering, Socialism, Vänstern, Kultur, Böcker, Samhälle, Politik
Den långa rad av begrepp du ställer upp är svårt att se det som socialism i klassisk mening. Visst det beskriver ett mer demokratiskt, mindre hierarkiskt och ett jämlikare samhälle men det är inte ett samhälle utan klyftor eller ett samhälle utan kapitalistiska inslag. Det är inte frågan om socialism utifrån visionen ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” – något som kräver fullständig egendomsgemenskap. Skall det då kallas socialism?
”…med tanke på den evolutionärt givna mänskliga naturen där såväl egoism som själviskhet ingår – vilka båda måste få konstruktiva utlopp i en fungerande framtida samhällsordning.”
Ja här har du nog rätt och slutsatsen, vilket för mig innebar en lång mognadsprocess, kan inte bli någon annan än att socialism i klassisk mening är omöjlig. Vi får nog nöja oss med att sträva efter ett lite rättvisare och lite jämlikare samhälle men ett socialistiskt samhälle – nej det är omöjligt.