Den stora berättelsen formas av klasskamp

Är det inte märkligt hur allmänt vedertagna uppfattningar kan ha så lite att göra med verkligheten? Ta invandringsdebatten, som har efterfrågats allt högljuddare i tio år, samtidigt som den tagit allt större plats i det offentliga rummet. Ta hotet från den sönderfallande förorten, som ständigt diskuteras i paniskt tonläge och helt fristående från all fakta som presenteras.

Och ta hotet från terrorismen. Det är förstås reellt, även för befolkningen i Europa som i jämförelse med sina syskon i Mellanöstern klarar sig lindrigt undan. Terrorn i form av hotbild att piska upp rädslor med ser helt annorlunda ut än den terror som är reellt existerande. Exempelvis verkar det vara förtvivlat svårt för samhället att se dåd utförda av högerextre­mister som terrorism medan varje rostigt radiotorn som trillar ihop snabbt tas som intäkt för att ISIS eller Putin är i farten.

Det har knappt synts i media men vid gränsen mellan Ukraina och Polen stoppades en fransk högerextremist som stridit i en ukrainsk nazistbataljon, på väg hem i en bil fullastad med maskingevär, raketgevär, ammunition, sprängmedel och rånarluvor – och därpå vittnesmål från ukrainsk säkerhetspolis om hur han planerade terrordåd mot franska moskéer, synagogor och myndigheter under EM. Lite symptomatiskt är det då att svensk media väljer att lyfta fram en anonym källa inom franska poliskåren som hävdar att det förmodligen rör sig om en vapensmugglare. Vad en illegal vapenhandlare har för intresse av att kränga balaklavamössor förblir dock obesvarat.

Ljumma reaktioner och en nedtoning av hotet alltså. Man kan förstås spekulera i om reflexerna varit densamma ifall den gripne varit muslim. Det är smärtsamt uppenbart hur svårt vårt samhälle har att ta till sig bilden av högerextremismen som samhälleligt hot – och det är svårt att undvika förklaringen att fascismen, oavsett hur illa omtyckt den är av enskilda även på högerkanten, inte upplevs som samma typ av hot just för att den inte utmanar det bestående.

Klassamhället sätter dagordningen. Vardagsideologin; det som betraktas som allmängiltiga sanningar, anpassas därefter. Se på de ”lata grekerna”. Nu har till och med IMF öppet erkänt att deras nyliberala doktriner var fel. Trojkans program, vilket tvingade både den grekiska ekonomin och regering efter regering på knä, var redan från början dömt att misslyckas. Alla förnumstiga experter hade alltså fel. Det lär inte generera någon omvärdering av de allmänna ”sanningarna” om grekiska folkets mentalitet, eller vilka åtgärder som krävs för det land som ”levt över sina tillgångar”. Faktum är att det förmodligen inte ens kommer generera en annan ekonomisk politik. Det största missförståndet kring nyliberalismen är tron på att det skulle vara ett idédrivet skifte. Skiftet har drivits fram av förskjutningen i de politiska styrkeförhållandena. Ideologin formar sig därefter.

Det är därför den dagliga kampen om den materiella verkligheten är så avgörande. Inte bara för att den är vägen till konkret bättre villkor för alla som bestulits under år av borgerlig offensiv, utan också för att den förskjuter hela berättelsen om samhället vi lever i, utmaningarna vi står inför – och vilka lösningar som krävs.

Ursprungligen en ledare i Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

About these ads