I en artikel i DN erkänner DN-journalisten Mikael Holmström att det är pinsamt att marinen tagit fel på ljud och angett ljud från legitima svenska källor såsom varande ubåtar vid en så kallad ubåts-incident år 2014. Det är klart att det är pinsamt. Det håller alla med om, det är faktiskt mer än pinsamt, det är att medvetet vilseleda och det är något som försvarsmakten och Mikael Holmström enligt en artikel i tidningen Filter länge ägnat sig åt. Mikael Holmström fortsätter dessutom i artikeln om pinsamheten att ljuda om ubåtar. Så här säger han nämligen om Ekots uppgifter om en tysk ubåt år 2015:
– Man uppger att en ubåtsobservation vid fyren Vindbåden 2015 skulle vara från en tysk ubåt. Jag var den förste som rapporterade om den händelsen, i DN i februari i år. Ett främmande ubåtsperiskop hade observerats av personal på ett svenskt marint fartyg. Jag är tvivlande till Ekots uppgifter. Skulle en tysk ubåt utan klartecken från Sverige verkligen tränga in på svenskt vatten under en övning där svenska ubåtar och ytfartyg skulle skjuta torpeder?
Sanningen är nämligen den att flertalet bekräftade främmande ubåtar som kränkt svenskt vatten är just tyska eller från nåt annat NATO-land. Undantaget är den ryska fyllekörningen med U 137 rakt in i Gåsefjärden utanför Karlskrona den 27 oktober 1981.
1-13 oktober 1982 jagades ubåtar i Hårsfjärden. Det har sedan kunnat beläggas att de ubåtar som sågs innan ubåtsjakten i Hårsfjärden i samtliga fall var Nato-ubåtar. En US-amerikansk ubåt ska ha skadats av en sjunkbomb. 1990 var det dags igen. En västtysk ubåt kom in på svenskt territorium vid Simrishamn efter en felnavigering och rapporterade detta. Västtyskland beklagade kränkningen på diplomatiskt väg lite senare. Många uppgifter gör också gällande att även andra rapporterade ubåtsincidenter där ubåtar inte bekräftats handlar om Nato-ubåtar. Med andra ord där det inte helt ovanligt att tyska ubåtar kommer in på svenskt vatten. Därför är uppgifterna om en tysk ubåt år 2015 mycket trovärdig. Mikael Holmström är det däremot inte.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Tyskland, NATO, Militären, DN, Media, Mikael Holmström, Ubåtar, Hårsfjärden, Tyska ubåtar, Nato-ubåtar, U-137, Samhälle, Politik
Jag får inte riktigt ihop det där med Nato-ubåtar. Eftersom vi i praktiken är medlem i Nato borde det vara ganska okontroversiellt för Marinen.
Ända sedan kalla kriget spelade de socialdemokratiska regeringarna under täcket med Nato. Under de senaste 20 åren har utvecklingen påskyndats. Idag har är de flesta militära system interoperabla med Natos system. Samverkan är därför enkel och det övas regelbundet. Det nyligen slutna värdlandsavtalet tar bort en massa administrativa hinder. Nu är det ”lätt som en plätt”. Alliansfrihet och neutralitet är bara något som politiker ägnar sig åt i sin förnekelse av verkligheten.
Om någon skulle tvivla är det bara att titta på den bild, som släppts i dagarna, och där Gripen-plan eskorterar en B52:a.
Det handlar om skarpa övningar och felnavigeringar. Sen spelar det ju ingen roll om vi får ihop det. Det har visat sig vara så. Fakta helt enkelt. Att peka ut ryssbåtar är ett politiskt projekt för vissa syften.
Att Sverige har officiella övningar med Natotrupper är något mycket nytt. Det fanns inte på 1980-talet och 1990-talet.
Mycket nytt vet jag inte. Sverige gick med i PFF (Partnetskap För Fred) 1994 vilket väl också lär ha varit startpunkten för någon form av gemensamma aktiviteter. Redan 1995 gick vi in den Nato-ledda insatsen IFOR i i Bosnien-Hercegovina. Detta var startpunkten för det rent operativa samarbetet, som sedan bara fortsatt och eskalerat. Insatsen i Libyen 2011 (OUP) visade på en mycket bra fungerande integration och interoperabilitet mellan svenska militära system och Natos militära system. Operativt är vi helt integrerade i Nato.
Vi talar om en utveckling som pågått i 20 år men ändå sticker många politiker (även på vänsterkanten) – likt strutsen – huvudet i sanden och ”låtsas” att vi är alliansfria. Snacka om självbedrägeri…
Det är med andra ord rätt nytt. 1990-talet är nyligen, det hela hänger tydligt ihop me EU-inträdet. Det öppna samarbetet.
Sverige har haft samma tekniska utrustning som Nato sen andra världskriget och i praktiken varit en del av Nato sen dess. Det har ju varit förutsättningen för svensk vapenindustri som i förhållande till landets storlek ju är en av världens största. Men detta är en annan sak än ett öppet samarbete.
Men detta är ju lite off-topic. Det förändrar inte det faktum att de flesta bekräftade ubåtar har varit nato-ubåtar.
Jo lite off-topic men ändå inte då de bakomliggande orsaksambanden har att göra med vår säkerhetspolitiska situation. Det vi ser är hur Sverige gradvis gjorts till de facto medlem av Nato utan att någon egentligen har reagerat. Att vi haft samma utrustningar, som Nato, är inte samma sak som att utrustningarna operativt kunnat samverka med varandra. Detta är något som förändrats i och med medlemskapet i PFP. Idag kan, med ljusets hastighet, måldata föras över från ett svenskt spaningssystem till ett Natosystem, som inom någon sekund kan göra vapeninsats och vice versa. Häri ligger en stor skillnad jämfört med situationen för 20 år sedan ändå verkar nästan ingen reagera. Märkligt.