Från ursocialism till bra-nog-socialism

Många av dem jag som ung arbetarmaoist kämpade tillsammans med för socialismen på det röda sjuttiotalet har passiviserats, desillusionerats, tappat tron, gått över till andra sidan.

Inte att undra på då hela det realsocialistiska samhällsprojektet på 1900-talet visade sig vara kattguld. Och som ett brev på posten återkommer urborgarargumentet att socialismen är en vacker men omöjlig tanke på grund av den obotligt själviska mänskliga naturen.

Men hallå!

Om socialismen är omöjlig hur är det då möjligt att människan under nästen hela sin tid här på jorden levt i ett socialistiskt samhälle? För visst var det ursprungliga urkommunistiska jägarsamlarsamhället ett socialistiskt samhälle!

De hade (och har i dagens kvarvarande jägarsamlarsamhällen) jämlikhet i makt och resurser. Det fanns och finns inga klasser. Man äger och delar det mesta gemensamt, samarbetar, tar hand om varandra.

Men det var inget paradis. Krig var vanliga och det fanns inget opartiskt tredje organ som kunde avgöra tvister av olika slag – som mäns konkurrens om kvinnor. De levde ett våldsamt och fattigt liv. Samhället fick ständigt bekämpa alfahannetendenser hos vissa som ville vara förmer än andra.

Varför? För att vi människor är såväl själviska som osjälviska. Och då måste den själviska sidan ständigt bekämpas eller fås att ta oskadliga uttryck. Och det lyckades man i stort sett med i jägarsamlarsamhället.

Man lyckades att lämna en djurtillvaro dominerad av sociala hierarkier. Man lyckades att bygga ett egalitärt jämlikt samhälle. Man lyckades alltså med att skapa en ursocialism som varade ända till jordbrukets ankomst för ynka drygt 10.000 år sedan.

Så varför skulle vi inte kunna klara av det idag? Att liksom jägarna-samlarna skapa en bra-nog-socialism. En socialism som funkar men inte är perfekt. En socialism som ständigt måste vaka över att inte nya klasser uppstår – som i realsocialismen.

De desillusionerade har rätt i att någon totalt fläckfri perfekt socialism inte är möjlig på grund av den själviska sidan i människonaturen. ”Av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov”, kan exempelvis inte avgöras av den enskilde själv. Då kan snyltare jobba lite och äta mycket. Och snyltare är alla samhällsprojekts dödgrävare.

Och om någon arbetar mer än andra, fast de har samma förmåga, är det inte rättvisare att de som arbetar mer ska ha lite mer betalt? Det ger utlopp för viss själviskhet, samtidigt som det bara är om två personer med samma förmåga arbetar lika mycket som de skäligen bör få samma lön.

Det viktiga är inte en perfekt socialism, det viktiga är att avskaffa klassamhället där makt och resurser diktatoriskt handhas av en elit, som styr och utsuger en maktlös massa. Det viktiga är alltså att åstadkomma en vardaglig ekonomisk demokrati på arbetsplatserna.

Behöver detta ske i total egendomsgemenskap, och vad är i så fall det? Statligt toppstyrt ägande har verkligen inte avskaffat klassamhället (se östblocket). Varför inte olika lokala ägande- och maktformer? Som kooperativ och arbetarägda företag.

Varför inte låta hela samhället formellt äga alla näringslivets produktionsmedel, men låtaförvaltandet av dem skötas av arbetarna och tjänstemännen själva – lokalt på sina företag. Det formella ägandet är inte det viktiga utan ”att samhället så utformas att makten över produktionsmedlen läggs i det arbetande folkets händer”.

Ett samhälle utan klasser, med fördelning av makt och resurser mellan alla medborgare, det är inget kapitalistiskt samhälle. Det är ett socialistiskt samhälle även om det finns vissa ekonomiska klyftor – och vissa marknadsmekanismer.

Så en klassisk perfekt socialism är nog omöjlig på grund av den själviska sidan av den mänskliga naturen. I det har nog kritikerna, borgarna och de besvikna tappade sugarna rätt.

Men varför inte kämpa för en bra-nog-socialism. Det funkade ju under större delen av mänsklighetens historia. En realistisk utopi är en möjligare utopi!

Hans Norebrink

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

About these ads

  • Pingback: Åtal mot personer bakom Swefilmer | Svensson()

  • Olof Larsson

    ”Många av dem jag som ung arbetarmaoist kämpade tillsammans med för socialismen på det röda sjuttiotalet har passiviserats, desillusionerats, tappat tron, gått över till andra sidan.”

    Ja, jag tillhör nog de desillusionerade och har väl till viss del tappat tron men beundrar ändå din hängivenhet. Den insikt jag kommit till – i motsats till dig – är att verklig socialism (full egendomsgemenskap och full fördelning) är omöjlig just på grund av den mänskliga naturen. Även om jag vill tro annat kan jag inte göra det.

    Att jägarsamhällets förmodade egalitet skulle kunna överföras till mer utvecklade och komplexa samhällsformer är jag skeptisk till.

    ”De hade (och har i dagens kvarvarande jägarsamlarsamhällen) jämlikhet i makt och resurser.”

    En grundläggande skillnad mellan jägarsamhället och senare samhällsformer är att de resurserna var mycket begränsade. Något egentligt kapital, i form av ackumulerade tillgångar, fanns inte. I princip fällde man sina byten, delade på dessa (förmodligen kunde en och annan konflikt uppkomma i samband med delandet men på det stora hela fungerade det) och fällde nästa byte när det tidigare var uppätet. Fördelning var därför något relativt okomplicerat.

    När jägarsamhälle övergår till bondesamhälle blir situationen annorlunda. Kapital i form av boskap, ängar och åkrar uppkommer. Den själviska instinkten att få behålla resultatet av sin möda väcks. För vissa uppkommer överskott och kapital börjar att ackumuleras medan andra inte är lika lyckosamma. Här har vi grunden till samhällets uppdelning i skikt. Fördelning blir mycket mer komplicerat och dessutom uppkommer arvet, den mänskliga önskan/viljan att lämna över sina tillgångar till sina efterkommande.

    Alfahannarna kan vädra morgonluft och få mer uttryck för sina ambitioner. Ambitioner som stärks av att man lycka samla på sig tillgångar. I detta samhälle lockas, som jag ser det, andra mer själviska mänskliga egenskaper fram – andra än de som kunde dominera i jägarsamhället. Viljan att nå framgång och därigenom kunna göra det bättre för sig själv och sina kom att överrida jägarsamhällets mer solidariska förhållningssätt. Handel uppkommer och väcker mänskliga egenskaper som tävlingsinstinkt och konkurrens.

    Sedan har det bara fortsatt och att vända tillbaka till jägarssamhällets ideal skulle kräva en genomgående förändring av den mänskliga naturens själviska egenskaper, en förändring som jag dessvärre inte tror är möjlig.

    • Hans tillhör nog också de desillusionerade. Det gör dock inte jag. Men jag har ju inget maoistiskt/stalinistiskt förflutet heller.