Intryck från Södra Afrika

För en tid sedan besökte jag och min fru Lena under fem veckor nio länder i södra Afrika – Sydafrika, Lesotho, Swaziland, Mocambique, Botswana, Namibia, Zimbabwe, Zambia och Malawi (jag är ländersamlare). Det finns ju mycket ”djuppolitiskt” att säga om dessa länder, men här några ytligare intryck.

I många av dessa länder fördes det en långvarig befrielsekamp mot rasism, apartheid och kolonialism. Man kunde förvänta sig en stolt svart medvetenhet, som ju bland annat befrielsehjälten Steven Biko i Sydafrika (Azania) stod för.

Jag tänker även på USAs ”black is beautiful” och Angela Davis och andra med afrofrisyr. Men istället möter jag idel svarta kvinnor med peruk med rakt hår i södra Afrika. Sällan ser man (i städerna) kvinnor med naturligt afrikanskt hår.

I en annan kulturfråga är det större medvetenhet. Vad göra med alla statyer och andra minnesmärken över rasförtrycket (ett liknande problem man hade när muren föll)? När vi var där fick man bort en staty över en apartheidprofil (en död vit man) i Kapstaden, Sydafrika.

I Pretoria kämpade polisen däremot mot dem som ville ta bort en staty på centraltorget. Den var omgärdad med lager på lager med vass taggtråd till skydd. På kullarna ovanför staden finns dock det imponerande boermonumentet, och det verkar man vilja ha kvar.

I Namibia hade man förstört en ryttarstaty över en av de tyska militärer som ockuperade och utövade folkmord. Vi såg dock senare att den fanns undangömd på gården till det gamla museet. Däremot fanns i parken i huvudstaden Windhoek kvar ett monument över stupade tyska soldater ”till kejsarens och rikets ära”.

En sådan meningslös död. Tyskland förlorade Namibia (Sydvästafrika) efter första världskriget och riket och kejsaren föll. Nu ligger fria svarta på parkgräset och picknickar bredvid det patetiska äremonumentet. Och den gamla tyskkoloniala administrationsbyggnaden är det fria Namibias parlament!

Men lustigt nog, fast hundra år har gått sedan tyskarna styrde landet, så dominerar fortfarande vita tyskättlingar det lokala näringslivet. Tyskar äger souveniraffärerna och pratar tyska med turisterna som till helt övervägande del är tyskar!

Intill det av den svarta majoriteten dominerade parlamentet, och det nya stora imponerande museet och frihetsmonumentet över den svarta befrielsekampen ligger huvudstadens största kyrka i en rondell. En tysk kyrka där bara ett barnpassande hembiträde är svart – och predikan är på lågtyska!

I samma område reser sig den gigantiska bronsstatyn över frihetskampens ledare Sam Nujoma. I Pretoria Sydafrika finns en ännu större bronsstaty av Nelson Mandela, i Maputo, Mocambique över Samora Machel, i Zimbabwe över Joshua Nkomo etcetera.

En annan iakttagelse (jag även gjorde som valobservatör i El Salvador för ett par år sedan) är många citykärnors förfall i södra Afrika. Istället färdas medelklassen med bil till shoppingcenters i städernas utkanter där de lugnt kan parkera och får skydd av beväpnade vakter.

För brottslighet är en ständig oro i södra Afrika, inte minst i Sydafrika. Vi träffade en vit kvinna hemmahörande i Swaziland som hade besökt sin syster i Johannesburg. De hade kidnappats av rånare, plundrats på sina tillgångar och tvingats ta ut pengar från bankomater.

Swaziland var bergigt och fattigt, och samma sak kan sägas om Lesotho som ligger som en ö inne i Sydafrika. Där fanns egentligen inget att se i huvudstaden Maseru, så vi gick på en massa mässor i olika kyrkor för att få tiden att gå. En underlig sak var att det växte björkar på hotellområdet!

En märklig sak i Zimbabwe var den förvånande stora mängden skrotbilar som skräpade ner längs landets huvudvägar. Vi försökte förgäves plädera för återvinning som affärsidé. Frågan är dock om man skulle få vara i fred i den verksamheten, eftersom samma huvudvägar kryllar av ständiga poliskontroller i syfte att få mutor!

Mest imponerande i Zimbabwe är förstås Victoriafallen som också kan ses, fast sämre, från Zambiasidan av gränsfloden Zambezi. De zimbabwiska skolklasserna på besök vid fallen var dock mer intresserade av att få foton av dem själva med oss!

Victoriafallen

Victoriafallen

Vad få känner till är att Zimbabwe har ett annat minst lika imponerande turistmål; ruinerna Stora Zimbabwe som är tusen år gamla. Det är väldigt välbevarade försvarsanläggningar med jättemurar, och stora apflockar som skrider omkring och ger Djungelbokskänsla.

Strax utanför Zimbabwes huvudstad Harare finns en mindre nationalpark där det är möjligt att gå omkring på egen hand till fots bland djuren, däribland en något aggressiv giraffhanne som tyckte vi var för nära hans hona. Vi hittade också en bäck med kristallklart vatten att bada i.

Även utanför Botswanas huvudstad Gaborone fanns en liten nationalpark men där åkte vi runt i buss. Med på resan var två olika svenska biståndsinsatsgrupper, som hade med vatten och jordbruk att göra. Centrum var sömnigt och lågbebyggt, en bit ifrån fanns höghus och shoppingcenter. Mellan dem såg vi fler av de stora bronsstatyerna vi lärt känna.

Om Botswana var rent och prydligt var Maputo i Mocambique ofta skräpigt och nergånget. Numera för man en borgerlig politik och klasskillnaderna är stora. Men från den socialistiska tiden kvarstår gatunamnen: Lenin, Marx, Engels, Castro, Mao tse tung, Che Guevara, Sekou Toure, Kwame Nkrumah, Kim il Sung…

Zambias huvudstad Lusaka var också lite nergången (men en bronsstaty hittade vi!). Det finns väl inget direkt att se och göra för en turist där. Tack och lov hade vårt enkla hotell en simbassäng i värmen, och bland annat träffade vi svenska biståndsarbetare.

Malawis huvudstad Lilongwe var bitvis det mest primitiva vi sett, med fattighyddor längs den smutsiga floden. Vi bodde vid ett köpcenter men ville se centrum. Vi fann ett antal stora hus med tomma vilda gräsområden mellan, nästan inga människor. Vi hade aldrig trott att vi hade hittat rätt om vi inte hade sett en liten oansenlig skylt mitt i ödsligheten: ”City Center”.

Roligare var det att bada i Malawisjön. Men vi hade förväntat oss en Medelhavsliknande byidyll vid stranden och fann en dammig, enkel fiskarby. Det bästa var vägen dit och tillbaka för landsbygden var verkligen levande med cyklande människor och arbetande bönder överallt längs de gröna kullarna.

För turister (och för politiskt intresserade) förblir Sydafrika det mest intressanta landet. Välorganiserade nationalparker, fina vägar. Modernt och bekvämt för turister. Speciellt snabbtunnelbanan mellan Pretoria och Johannesburg. Till och med gamla upprorshärden Soweto ser ganska prydlig ut numera.

Kapstaden med Robben Island, Taffelbergen, haven. Godahoppsudden, de nya mysiga hamnkvarteren och de vackra vindistrikten utanför staden är inte oväntat mest turistigt. Liknar södra Europa.

Men de kvarvarande klass/rasskillnaderna förmörkar bilden för den som vill se verkligheten. Vem hade trott att så mycket av de vitas privilegier skulle leva kvar efter den svarta befrielsen?

Hans Norebrink

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

About these ads