Skomakarligan

Skomakarligan var medias namn på ett kriminellt nätverk i Sverige som ägnade sig åt omfattande smuggling och langning av narkotika i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet.

När Sverige under 70-talet fick problem med den ökande införseln av tyngre droger från utlandet, i synnerhet heroin, behövde polisen ett nytt vapen i kampen mot knarket. Polisen skapade då den så kallade Huddingegruppen, en samling unga spanare specialinriktade på att angripa narkotikabrottsligheten och heroinsmugglingen

En av Huddingegruppens största framgångar var gripandet av Skomakarligan som smugglade heroin till i Sverige i urgröpta skoklackar. Det var en enorm polisutredning med som mest 42 häktade. Total ingick 69 personer som misstänkta i utredningen som alltså var lika stor som flera av de senaste årens utredningar kring Södertäljenätverket, men annars finns det få liknande fall.

Skomakarligan styrdes av Kivork (också skrivet Kework) Vartanian (Wartanian), en armenier född i Aleppo i Syrien, som under några år smugglade in stora mängder heroin i Sverige och senare kom att dömas till många år i fängelse.

Kivork Vartanian kom till Sverige från Aleppo i Syrien omkring 1970. När han kom vara han 20 år gammal. Han utbildade sig till frisör, ett yrke som han aldrig kom att ägna sig åt. Snart tog han över en tobaksaffär i centrala Stockholm och kom där i kontakt med narkotikaaffärer genom langare och missbrukare som fanns i området.

Han levde ett enkelt och välordnat familjeliv, Hans stora intresse var fotboll och han var aktiv spelare och engagerad i Armeniska kulturföreningens fotbollslag och var en ansedd person bland armenier i Sverige. Många av de andra misstänkta var också armenier och engagerade i fotbollslaget.

Kivork Vartanian bodde på Stupvägen i Sollentuna, inte långt ifrån det kvarter där den annan kriminella liga, den så kallade turkligan, skötte sina affärer. Under hyreshusen i bostadsområde fanns ett kulvertsystem som förband huskropparna. När polisen började spana på Vartanian såg de att han träffade många missbrukare och smålangare, men mötena skedde ofta i kulvertarna och var därmed omöjliga att övervaka.

Poliserna upptäckte att Vartanian signalerade till en lägenhet på andra sidan gatan med hjälp av persiennerna. I huset mittemot svarade någon genom att ställa sina persienner på samma sätt. Den som bodde i lägenheten på andra sidan var Diran, även kallad dansken. Han var också engagerad i fotbollslaget och var ligans lagerhållare, dvs ansvarig för att gömma och förvara heroinet. Officiellt bodde han på en adress i Köpenhamn tillsammans med en dansk kvinna. Han var dansk medborgare, hade blivit sjukskriven från sitt jobb och gick på a-kassa, men han bodde i själva verket i Sollentuna. Dansken var Vartanians chaufför då den senare inte hade nån bil. De åkte ofta runt och besökte langare och verkade ha obegränsad tillgång till heroin. En svensk man, av polisen som spanade och utredde kallad svensken, boende i samma hus som Vartanian, var en av de centrala gatulangarna i gruppen.

De två männen åkte en dag till Huddinge och försvann in i en skomakeriverkstad som innehades av armeniern Agop. Kivork Vartanian och Agop började träffas allt oftare och allt tydde på att deras möten har med insmuggling av heroin att göra. Ett antal nya armenier och libaneser tillkom genom denna spaning som misstänkta i utredningen. Polisen misstänkte också att den egentlige ägaren till skomakeriet var Vartanian. Flera av dem reste ofta till Libanon. Vid ett tillfälle gjorde tullen på Arlanda en kontroll, när några av dem kom tillbaka med flyg. I en resväska hittades då mer än ett kilo heroin. Det var det första egentliga gripandet i ärendet. Tidigare hade en del personer gripits, men inget heroin hittats.

En tid därefter greps Vartanian och Diran. De två greps efter att en kvinna de sålt heroin till gripits. Kvinnan greps vid en nedgång till tunnelbanan efter att ha träffat de två männen. Hon hade då 20 gram heroin på sig och berättade att hon senare samma kväll skulle träffa Vartanian igen. Polisen beslutade då att slå till när Vartanian och hans chaufför skulle gripas. Detta var i slutet av oktober 1981 och på kvällen greps de två när de lämnade Sollentuna i en bil. Gripandet gick snabbt och de båda fördes i olika bilar till skilda polisstationer.

Den efterföljande husrannsakan ledde till att polisen i Dirans lägenhet hittade mer än3 kilo heroin i olika portionsförpackningar. Värdet beräknades då till 8 miljoner kronor. Där fanns också över en kvarts miljon kronor i 1000-lappar och 100-kronorssedlar, prydligt undanstoppade på olika ställen.

Hos Kivork Vartanian hittade de bara några få gram heroin, men däremot ytterligare en kvarts miljon kronor och några tusen US-dollar. Utöver det också en mängd smycken, som polisen misstänkte kom från inbrott som missbrukare gjort. Även insättningskvitton i schweiziska banker och kvitton på överföring av över en miljon kronor till personer i USA hittades i lägenheten.

Senare greps Agop tillsammans med fyra andra personer i en bil när de försökte ta sig undan. De gripna männens fruar greps också. Detta i samband med husrannsakningar i de misstänktas lägenheter. En av de andra som greps i bilen var hade namnet Sarkis och hade rest som kurir vid minst ett tillfälle.

I Agops skomakeri fann spanarna ett halvt kilo heroin och en del skor med borttagna klackar som var urgröpta. Det visade sig att Agop, den ende skomakaren i organisationen, var den som iordningsställde skor med ihåliga klackar. Han reste också själv ofta till Libanon och smugglade heroin till Sverige i klackarna. Ibland ensam, ibland tillsammans med andra kurirer.

Den mängd heroin Vartanian hade sålt genom sina langare, uppgick enligt vad polisen kom fram till åtskilliga 10-tals kilon. Han åtalades för omfattande narkotikaaffärer mellan åren 1974 och 1981. Under utredningen kom det också fram att Kivork Vartanian börjat sin bana som narkotikahandlare med att sälja amfetamin och cannabis redan 1972. Först 1977 gick han över till heroinaffärer.

Hur mycket pengar Vartanian och hans kompanjoner faktiskt tjänade på heroinhandeln klarlades aldrig. Det åklagaren kunde styrka i åtalet var att han tjänat minst 1 333 300 kronor, en summa som han själv medgav. Merparten av pengarna hade sannolikt flyttats till USA då Vartanian planerade att flytta dit. Han uppgav också i förhören att han köpt ett antal bensinstationer i USA.

I juli 1982 dömdes Kivork Vartanian till 10 års fängelse, en dom som han inte överklagade. Han var svenska medborgare och fick inte straffet kompletterat med utvisningsbeslut vilket blev fallet för några andra dömda. Diran fick 7 år och livstids utvisning. Flertalet av de övriga 69 personerna som ingick i utredningen, dömdes också till långa fängelsestraff. På andra håll förekommer andra uppgifter om straffets längd för Vartanian, uppgifterna i Wikipedia om 12 år är av allt att döma felaktiga. Sarkis fick 6 års fängelse och livstids utvisning. Den som kallades svensken fick 5 och ett halvt års fängelse. De två kvinnliga langarna Lena och Ulla fick 6 respektive 5 1/2 års fängelse, langaren Olle fick 5 1/2 års fängelse medan Harry fick 5 1/2 års fängelse.

Fallet fick stor uppmärksamhet på grund av tillslagets storlek men kanske främst för att filmaren Staffan Hildebrand hade fått följa Huddingegruppens spanare på nära håll under utredningen. En nittio minuter lång dokumentär, Uppdrag Skomakarligan, spelades in av Staffan Hildebrand 1982 och vann Guldantennen för bästa frilansproduktion för TV. Media var alltså med direkt i polisarbetet. Idag skulle något sådant sannolikt inte vara möjligt.

I Staffan Hildebrands dokumentär intervjuas Kivork Wartanian:

Staffan Hildebrand har gjort några bra intervjuer med honom och vi hör litet av dem här. Det är väldigt bra när han ytterst skamset säger ”jag var ingen riktig skomakare”.

Uttalandet är onekligen lite märkligt eftersom Vartanian aldrig nånsin varit skomakare även om han uppger det i Hildebrands intervju. Skomakeriet drevs ju av en helt annan person.

Långt senare skulle namnet Vartanian återigen förekomma i samband med ett brott. År 2010 mördades Kivork Vartanians son Aris Wartanian utanför sin lägenhet. Dömd för mordet är den så kallade ”svartsjukemördaren” Wisam Khadim:

Två år senare fick Aris Wartanian ett telefonsamtal av en man som bad honom flytta sin bil. ”Kommer jag inte hem får du väl gå ut och leta efter mig”, sa han skämtsamt till sin flickvän. Strax därefter hittades han död på gatan.

Flickvännen som tagit emot samtalet reagerade senare på att den okända mannen bett att få tala med ”Ararad” – inte ”Aris”, som alla andra kallade honom.

Polisen fick fram information som visade att någon gjort en Enirosökning på ”Ararad Wartanian” från en dator i Nacka dagen före. Spåren ledde till Wisam Kadhim.

När polisen väl riktat siktet mot Kadhim hittade de två ex-flickvänner som på olika sätt gick att koppla till de tre offren. Epitetet ”den svartsjuke mördaren” hade fötts. Den 28 december 2010 dömdes Wisam Kadhim till livstids fängelse.

Källa till huvuddelen av uppgifterna är en artikel av Gösta Carlsson i Nordisk Kriminalkrönika 1983. Andra uppgifter kommer från Hildebrands film. Gösta Claesson står också som författare av en bok, Huddingegruppen, som gavs ut 1986. Den egentliga författaren var dock sannolikt Lena Holfve som författade boken baserad på vad Gösta Claesson berättade.

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!