Arkitektutbildningar i Sverige verkar till stor del utbilda arkitekter till att gilla det som är fult. Det framgår tydligt av en avhandling från 2007 med titeln Bilder av småstaden som skrivits av Catharina Sternudd:
Här fanns en tydlig negativ överensstämmelse mellan professionella inom design- och arkitektyrken och övriga grupper, vilket innebar att just de byggnader som de professionella rankade högst av övriga sägs som minst estetiskt tilltalande (Stamps 1999). En annan studie jämför professionellas och lekmäns värdering av high respektive popular arkitektur (Devlin & Nasar 1995 relaterad i Cold m. fl. 1998, s. 109, f.). Med high style menades här byggnader med få material, mycket betong, enkla former, mycket vitt och ocentrerade entréer. Popular style karakteriserades av flera byggnadsmaterial, horisontell orientering, sadeltak, inramade fönster, centrerad entré och varma färger. Arkitekter värderade high arkitektur högre än popular och för lekmän var värderingen den motsatta.
Skillnaderna mellan lekmän och verksamma inom arkitektur/designområdet verkar grundläggas redan under utbildningen. En studie har jämfört högskolestuderande från andra discipliner med designstuderande i första respektive senare årskurser och deras preferenser för stolar i olika stilar. Man fann liten skillnad mellan förstaårselever från designprogrammet och studerande från andra utbildningar medan de som studerat design en längre tid tillägnat sig yrkeskårens värderingar (Whitfield & Wiltshire (1995) relaterad i Cold m. fl. 1998, s. 254).
En undersökning om skillnader i hur arkitektur kommunicerar med arkitekter, arkitektstuderande och lekmän visar att lekmän konsekvent gav en låg värdering (de fann inte arkitekturen good and pleasing) för arkitektur som de arkitektstuderande funnit intressant, spännande och unik. Studien visade stor sannolikhet för att en byggnad som arkitekter bedömde som bra, trivsam, vacker, intressant, spännande och unik skulle betraktas som dålig, irriterande, ful, tråkig, lugn och vanlig av lekmän (Herschberger 1988, s. 191).
Avhandlingen har också kommenterats av Edvard Persson från Arkitektupproret:
En studie av Karlshamnsbornas syn på sin stad visade att nästan alla var fästa vid de gamla husen. Många tyckte också om nya hus byggda i gammal stil. Men de gillade inte de stora nya fyrkantiga hyreshusen och kolossen vid torget, som är Karlshamns svar på de centrumanläggningar som förstörde många stadskärnor under 60- och 70-talen. Unga och gamla, kvinnor och män var överens i sina omdömen. Detta överraskade Catharina Sternudd som följde upp resultaten.
I doktorsavhandlingen jämför hon Karlshamnsstudiens resultat med svenska och internationella undersökningar av människors smak och offentliga miljöers betydelse och konstaterar att karlshamnsborna inte är unika. Världen över gillar många människor småskalighet, variation, naturmaterial och färg, grönska och ett formspråk som anknyter till en gammal byggnadstradition. Det är egenskaper som i hög grad matchar bebyggelsen i den traditionella småstaden.
Men bland stadsplanerarna och arkitekterna har det modernistiska och funktionalistiska idealet länge dominerat – bortsett från 1980- och 90-talen, då postmoderna stilexperiment tilläts. Studier visar att modernismens stramhet och enhetlighet generellt gillas av arkitekter men vanligen ogillas av lekmän. Under 2000-talet är det den så kallade nyfunkisen som gäller, en slags nedtonad modernism. Allmänhetens smak för traditionell bebyggelse slår ofta igenom då de boende själva får bestämma – som i nya villaområden, där Bullerby-idealen blommar ut.
[…]
Inskolningen i den modernistiska smaken sker på arkitektutbildningar över hela världen. Här lär sig blivande arkitekter vad som är vackert och vilka berömda arkitekter som är värda att efterlikna. Det är närmast en dogm att nya byggnader ska spegla sin egen tid eller vara nyskapande. Studenterna lär sig att bara experter begriper vad som är bra arkitektur. Arkitektstudenterna tränas sällan i att rita hus i dialog med de framtida brukarna.
– ”Idyll” är ett skällsord bland arkitekter. Men arkitekten bygger ramen för människors vardagsliv – de miljöer där de ska känna ”jag är hemma, vad härligt, så fint här är!”. Det är inget man kan ta lätt på. Och om nu människor trivs med idyll, ska de inte få det? Det är ett etiskt dilemma.
Avhandlingen har också kommenterats i Svenska Dagbladet och Sternudd har intervjuats i Byggvärlden. Även om det är en gammal avhandling är den i högst grad aktuell. Dessa ämnen diskuteras ständigt och trots att folk vill ha levande småskalig miljöer med ornament och utsmycknader på husen byggs det i huvudsak fula punkthus, hus i park utan fungerande gatunät samt lamellhus utan verksamhetslokaler i gatuplan och ofta helt utan kontakt med gatan. Jämför exempelvis franska kvarteret innan och efter rivning med nya byggnader. Eller östsidan av kvarteret mellan Vasagatan och Kristinelundsgatan på Avenyn i Göteborg med det fula kvarteret mittemot. Du kan vända dig runt i bilden och titta på andra sidan.
Läs även andra bloggares åsikter om Arkitekter, Catharina Sternudd, Småstaden, Arkitekturupproret, Stadsplanering, Arkitektur, Samhälle, Politik
