Själviska genens självaste själv

Nyfikenhet och förundranBoknytt
Nyfikenhet och förundran
Richard Dawkins
Fri tanke

Själviska genens självaste själv

Han kallar sig vänster och under studieåren i USA demonstrerade han mot Vietnamkriget och sociala orättvisor. Men han har för alltid retat upp vänstern med sin genombrottsbok och mest kända verk; ”Den själviska genen” (1976). Som felaktigt tolkades som ett stöd för högertesen att människan är självisk av naturen.

I den första delen av sin självbiografi ”Nyfikenhet och förundran – Så formades en vetenskapsman” tar den berömda brittiske etologen, evolutionsbiologen och flitige författaren Richard Dawkins upp det olycksaliga titelordet ”självisk”. Varför lydde han inte förlagets råd och ändrade titeln till ”Den odödliga genen”, frågar han sig nu, nästan fyrtio år senare.

En av bokens längsta kapitel heter också ”Den odödliga genen” där han behandlar boken ”Den själviska genen” och de missförstånd han ville bemöta med den, samt de missförstånd boktiteln orsakade. Det naturliga urvalet handlar inte om artens bästa eller överlevnad. Det handlar inte heller om att individen är självisk.

Inte heller är genen självisk då den saknar såväl ett själv som en egen tankeverksamhet. Ordet ”självisk” används för att förklara att genen ”vill” överleva. Och att det är så det naturliga urvalet och evolutionen fungerar. Citat från författaren:

”Vi är ´överlevnadsmaskiner´ – robotartade bärare, som blint har programmerats för att bevara de själviska molekyler som kallas gener.” Därför önskar Richard Dawkins ”att diskussionen utgår från det faktum att beteendet hos studerade djur och växter syftar till att bevara gener och sprida dem till kommande generationer.” (min kursivering).

Och det individbeteende som bäst leder till genöverlevnad kan ibland vara själviskt (egoistiskt), ibland osjälviskt (altruistiskt). Så kan såväl ömsesidig altruism (jag kliar din rygg så kliar du min), som släktskapsaltruism (gynna din släkt för ni delar gener) gynna genernas ”själviska” överlevnad.

Skulle exempelvis föräldrar enbart agera som själviska individer, istället för att osjälviskt uppoffra sig för barnets bästa, så skulle detta vara mycket negativt för genernas överlevnad, via barnen till kommande generationer. ”Själviska” gener kan följaktligen leda till osjälviska individer.

Nu menar vissa evolutionsforskare att det inte bara sker ett naturligt urval av individer – individselektion. Alltså ett urval av de i naturen och i samhället mest miljöanpassade – mest lämpliga och bäst anpassade – individernas överlevnad.

Samma menar de sker på gruppnivå – gruppselektion. Vilket redan Darwin var inne på. Alltså ett urval av de i naturen och i den vidare sociala omgivningen mest miljöanpassade ­– mest lämpliga och bäst anpassade –gruppernas överlevnad.

Det är i så fall en evolutionär process som utvecklats hos människans djuriska föregångare, och hos våra förfäder bland stenålderns jägare-samlare. Vilket kan ha utvecklat mänskliga tendenser till samarbete, gruppkänsla, gruppsammanhållning, empati och moral (i främst den egnagruppen).

Men Richard Dawkins avvisar i boken helt hypotesen om gruppselektion – på ett icke övertygande sätt. Han verkar blanda ihop grupp med art i sitt avståndstagande. Som amatör, men intresserad av frågan, upplever jag att han inte på allvar verkar ha förstått teorin om gruppselektion.

I en annars berömvärd forskargärning ser jag detta som en plump i protokollet. Ett annat minus är hans envisa religionsfientliga ateistiska fixering. Det finns viktigare saker i världen att bekämpa än människors tro på en Gud (dessutom finns ju evolutionära förklaringar till religionens uppkomst – som att det är ett sätt att stärka gruppen/samhället).

Författarens energi och intelligens (han har kallats världen främsta tänkare) skulle kunna användas bättre i forskning om gruppselektion, gruppkonkurrens, grupptillhörighet, gruppkänsla och gruppkonflikter. Själv skriver han också kortfattat i boken om ”den mänskliga ´stam´-impuls som ligger bakom … rasfördomar och sekteristisk intolerans.” Mera av det, tack!

Det jag tagit upp ovan intresserar mig främst i boken. Biografier i allmänhet tråkar ut mig. Ett visst nöje hade jag dock av livsmiljöskildringarna från författarens liv i afrikanska kolonier, engelska elitinternatskolor, och i toppen av den brittiska universitetsvärlden.

Men sådana här livssammanfattande biografier blir lätt lyckade, mätta och på lagrarna belåtet vilande alfahannars ömsesidiga hyllande av varandra. Så även i denna bok.

Hans Norebrink

# Gruppselektion kan förklaras så här: Evolutionen bygger på att det finns genetiska olikheter mellan individer och grupper – variation i egenskaper. Samtidigt finns fler individer/grupper än vad den rådande miljön kan livnära. Det sker därför ett naturligt urval av de individer/grupper som är bäst anpassade till att överleva och fortplanta sig i den rådande miljön. Och därmed sprida sina speciella gener vidare, vilket på sikt gör att hela arten förändras; evolution eller utvecklingslära.

I de långa tider våra föregångare och förfäder levde i små sammanhållna grupper utsatta för hot från rovdjur och andra konkurrerande grupper kunde individer inom grupper vara mer evolutionärt framgångsrika (få fler barn och därmed sprida sina gener i större omfattning) genom att vara själviska på andra individers (gruppmedlemmars) bekostnad.

Men samtidigt skulle den grupp som i genomsnitt hade fler individer som (genetiskt sett) var bra på gruppsamvaro, samarbete, sammanhållning och solidaritet klara sig bättre i att försvara sig och skaffa mat i en farlig och fientlig omgivning. Den gruppen skulle överleva bäst.

De i gruppen ingående individerna skulle också klara sig bäst. Sammantaget skulle det då vara möjligt att osjälviska individer skulle överleva (och därmed kunna fortplanta sig och sprida sina gener) i större utsträckning än själviska individer. Individer med sociala gener skulle vara mer reproduktivt framgångsrika (sprida sina gener bättre)

På sikt skulle det evolutionärt förändra hela arten (och de i denna ingående individerna) i mer social, moralisk och solidarisk riktning. Det skulle kunna förklara hur gener för altruism (osjälviskhet) kunde överleva och blomstra i en förgången värld full av potentiella själviska snyltare på andras/gruppens bekostnad.

Richard Dawkins framhåller ju hela tiden genens betydelse framförindividen – och än mer framför gruppen: ”En population är inte tillräckligt avgränsad för att kunna vara en enhet för det naturliga urvalet, och den är heller inte tillräckligt stabil och enhetlig för att kunna ´urväljas´ framför en annan population”, skriver han i sin självbiografi.

Han är inte ensam evolutionsforskare att kritisera teorin om gruppselektion. Darwin själv skrev dock följande om gruppselektion i sin bok ”Människans härkomst” (1871) på sidan 129:

”Man får inte glömma bort att även om en hög moral ger den enskilde och hans barn obetydliga eller inga fördelar över andra medlemmar av samma stam, så kommer en allmän höjning av den moraliska nivån och ett ökat antal medlemmar som har hög moral med säkerhet ändå att ge en stam ett enormt övertag över en annan. Utan tvekan skulle en stam, som innehöll många medlemmar som var besjälade av stark fosterlandskärlek, trohet, lydnad, mod och medkänsla, och därför alltid var beredda att hjälpa varandra och offra sig för det gemensamma bästa, besegra de flesta andra stammar. Detta skulle vare ett naturligt urval. I alla tider och över hela världen har nya stammar ersatt gamla, och eftersom deras moral har varit av betydelse för deras framgångar har den moraliska nivån överallt tenderat att stiga och antalet medlemmar som är rikt begåvade i moraliskt hänseende att öka.”

En del forskare menar att gruppselektion även kan ske kulturellt, och i samspel mellan kultur och biologi. Så kan religion ses som ett sätt att stärka samhället moral och sammanhållning. Se exempelvis David Sloan Wilson i ”Darwin´s Cathedral: Evolution, Religion and the Nature of Society”.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Köp boken från Adlibris

Köp boken från Bokus

About these ads